Med blandade känslor kommer nu helgen. Mormor ville ha skrotungen och det kan jag väl inte neka henne. Det är inte för ofta dom ses och jag vill verkligen att ungen skall ha en bra och nära relation med sin mormor.
Det är bra för barn. Jag tror det. Om det är möjligt dvs!

Men det gör ont i hjärtat att lämna bort henne. Jag har en sådan där riktig seperationsångest nu. Värre än vanligt. Som att man inte riktigt kan andas och ögonen vill svämma över. Och jag känner mig kass. Kass för att jag lämnar bort henne, kass för att jag har ångest, kass för att jag inte unnar henne "semester", kass för att jag inte klarar av att uppskatta ledigheten.
Just nu vill jag inget annat än att hålla fast henne, snusa henne i nacken, pussa på henne och aldrig mer släppa.
Min älskade lilla, vackra stora tjej!