En morgonkommentar på facebook. Den fick mig att le. Jag kände blodet vakna till. Rusade lite smått. Glitter i ögonen. Tacksamhet över fina vänner.
Livet är så skört. Så oförutsägbart.
Efter tankeställaren inatt om hur fort allting kan ändras så fick Hennes kommentar mig att dra än -lite- djupare andetag än vad jag brukar.
Jag började tänka. Jag insåg att det var precis vad jag skulle göra. Dansa.


Dansa i dag. Lova mig det. Bra där, då säger vi så.


Men någonstans gick det fel. Jag bara snubblar omkring i trötta ögonlock och för stora fötter. Någonstans inombords närmare bestämt i magen så fräter det. Jag vet inte om det kallas för livet eller magkatarr. Jag vet bara att det gör lite ont. Och jag kan inte dansa. Till trots för att jag verkligen försöker.

Men imorgon Teija. Imorgon skall jag dansa! Hela dagen skall jag dansa!
Förrutom kanske inte just precis när jag är på arbetsförmedlingen.
Men i övrigt skall jag dansa.


Idag skall jag skriva. Idag skall jag skriva så fingrarna blöder.

Det är en speciell dag. Som jag nästan hade glömt. Det slog mig till backen. Smack!
Fy farao, vad ont det gör!