Inflammationer, brännskador och tillfälligt lobotomi!

Här skulle det finnas bild på en brännskada.
Men jag googlade och mådde så jävla illa så jag avstår!
Ni kan tänka er själva helt enkelt!



Alltså, det krävs en Elin. Helt klart! Vem annars?

I helgen sade det Pang!! Verkligen Pang!
En inflammation i käkbenet och tandköttet som verkligen hette duga!
Smärtan är mer eller mindre obeskrivbar. Ett ansikte stort som en fotboll och hade jag gått ut hade jag förmodligen skrämt livet av minst ett par barn och kanske en och annan pensionär!

I måndags blev det: "Hej, tandakuten hjälp mig innan jag dör" -sagt i ett andetag.
Det gjorde dom faktiskt. Men när dom sade: Ta fram skalpellen så lyssnade jag inte så noga längre faktiskt!
Kontentan: Kraftig, kraftig inflammation. Penicillin, antibiotika och citodon i tio dagar. Tack för den!

Men det är klart. Man skall ju inte gräva ner sig i gammal skit och allt det där.
Vi går vidare. För all del!

Igår gick vi hem för att börja med maten. Mycket riktigt. Jag slänger på en kastrull med vatten på spisen och gör lite annat. Kommer sedan tillbaka för att slänga på lite vatten i vattenkokaren vilket jag lyckas lägga märke till att.. vad Varmt det är här vid spisen. Vad konstigt!
Tänk nu på snälla vänner att jag lever i en citodondimma! (läs:tillfälligt lobotomerad)

Jag står och funderar och tänker:
Jag undrar vart den här värmen egentligen kommer ifrån? - Samtidigt som jag jag med hela handen i princip börjar känna runt på spisen.

Den som letar skole finna säger dom!

Jag fann. Jävlar i helvete vad jag fann!
Jag fann en platta som stog på, på 6-an. Det är ganska varmt för er som inte visste det!
Efteråt luktade det inte bara fiskpinnar utan även bränt kött i min lägenhet!
Ganska makabert faktiskt!

Ett tag senare träffade jag min vän läkaren aka grannen. (han är strax färdigutbildad) Diagnosen var 2-gradens brännskador som förmodligen lär läka alldeles fint!
Tack för kamomill-te och diagnos snälla vän!

Oh well. Man kan ju säga att det ständigt går i hundratio. Ibland snabbare. Ibland njuter jag och ibland önskar jag att jag bara kunde välta av från den här satans karusellen.

Snart kommer mannen jag är så vansinnigt rädd för.
Vi får se vad han hittar på idag helt enkelt. Alltid är det något.
Ja, alltid är det, det!

Kanske borde jag ge han en citodon med?


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0