En gammal krönika som tål att visas igen och reflekteras över?!

Singelmorsa i Ghettot. Hur låter det i dina öron? Jag är ganska trött på fördomar nu och jag är ganska trött på alla dessa kommentarer som folk kommer med som saknar både grund och reson. Inte minst är jag vansinnigt trött på ”lattemammor” som tror sig veta allt som finns om barnuppfostran, hur man sköter ett hem och vem som duger och inte duger.

Vem är det egentligen som har rätten att döma en annan människa? Ja, det skulle möjligtvis vara den människa som är perfekt men några sådana vet vi att det i dagens läge inte finns. Tack gode gud för det, för det vore väl förjävla tråkigt. Då hade man verkligen fått skämmas!
Jag är då verkligen inte perfekt.

Herregud. Jag är en ensamstående mamma i Angered. En förstad till Göteborg. Ghettot. Har varit ensam med min lilla sedan Day one. Det kanske mest skamliga är att jag faktiskt trivs med det. Jag är så egotrippad att jag inte vill dela varken mitt barn eller mitt liv med någon annan. Är det fel att inte vilja ha en kärnfamilj? Kommer mitt barn bli en sämre människa för att hon inte har en närvarande fader? Det råder delade meningar om det men jag anser att så inte är fallet. Det finns och kommer alltid finnas olika familjesammansättningar.
Det är hur DU uppfostrar DITT barn som spelar roll. Anser Jag.

Där har vi också något förresten: Hur kan jag låta mitt barn växa upp i ghettot? Hon kommer bli både knarkare och kriminell. Inte minst kommer hon bryta på 17 olika språk och komma hem och säga: ”Ey morsan”.
Visst är det så? Det vet väl alla?
Eller är det faktiskt så även här att det kommer till: Hur uppfostrar Du ditt barn?
Jag anser att är du konsekvent och bryr dig om ditt barns språk och dess utveckling så har jag svårt att se att det kommer bli ett stort problem. Det samma är det med kriminalitet och knark.
Jag undrar hur stort mörkertalet är över hur många som pundar ute i Askim, Näset och runt i kring? Jag tror i alla fall att vi hade blivit rädda om vi hade vetat hur många ungdomar som i skymundan på sina ”fina” fester tar till något mer än en ”liten jävel”.

Det är förbannat tråkigt att ett postnummer skall få bestämma hur bra man är om ni fattar?!
Jag menar inte att det är guld och gröna skogar att bo i ”Ghettot” och vara ensamstående. Det är jävligt tufft ibland Men det är o andra sidan något med det där att man skapar sitt eget öde och saker blir vad man gör det till.  Man får helt enkelt hitta lösningar som funkar för en själv.
Som singelmamma har man oftast en mycket begränsad ekonomi. Man är definitivt ingen ”lattemamma” som har råd att äta lunch ute med väninnorna var och varannan dag, köpa det senaste babymodet eller handla på Hemköp varje dag.
Här kör vi storkok och matlådor, ärvda barnkläder, alternativt tradera och lunch ja det fixar vi i sådana fall gemensant hemma medan barnen leker.

Ibland ser jag höjda ögonbryn när jag säger att min lilla går på dagis.
- Men hon är ju bara lite över året. Det kan väl inte gå för sig? Hur kan du med att lämna henne så tidigt?
Detta får man höra med förebrående tonfall och himlande ögon.
Återigen: Man gör det bästa av situationen. Man ser till att man får in en lön/en utbildning, mat på bordet och kläder på kroppen.
Självklart hade man aldrig gjort detta om man visste att barnet inte trivdes eller att det faktiskt visade sig att det var just: alldeles för tidigt.
Allt är individuellt. Barn utvecklas i olika takt. Min lilla har endast mått bra av att få börja tidigt på dagis och utvecklas i en rasande fart. All heder åt dagis!
Och nej, jag ser självklart inte på dagis som en dumpningsplats bara för att jag skall få gå hem och vila som jag vet att väldigt många gör.
Jag kan med stolthet säga att jag pluggat heltid på distans sedan min lilla var lite över en månad gammal.
Allt för att hon skall få så bra förutsättningar i livet som möjligt.

I min värld funkar det som så att man har sig själv och endast sig själv att lita till.
Är den lilla sjuk finns bara jag. Skall räkningar betalas, mat lagas, hem städas. Ja, då finns det bara jag.

Om vi tar den senaste veckan som ett exempel:
Både jag och Liten blir magsjuka. Great. Vad gör man? Jo, man biter ihop, man sansar sig och intalar sig att det faktiskt måste funka. Det gör det. Varje gång. Herregud, ungen får till och med vara med på toa. Vad gör man inte?
Samtidigt blir jag och min lilla än lite mer sammansvetsade. För att vi bara har varandra. Hon och jag.

Om vi nu då skall avrunda det här lite fint:
Jag ser inte ner på ”lattemammor” eller några andra mammor. Jag ser inte ner på folk som inte bor där jag bor. Jag ser ner på de som sitter inne med sina jävla fördomar.
Jag ser ner på de som tror att barn med endast en förälder får en dålig uppväxt och sämre förutsättningar. Jag ser ner på de som glider på ett bananskal genom livet som egentligen inte vet vad livet handlar om. Jag ser ner på alla de som tror sig veta bättre. Som tror sig vara bättre. Ingen är bättre!
Singelmorsa i ghettot.
I mina ögon en sådan där som kämpar lite mer, som ger lite mer. Som är ”två förälder i en”. Som alltid finns, som alltid hittar lösningar och som aldrig ger upp.
En fighter.

Vad är ”lattemammorna” egentligen?