Det där med tandvärk är ett kapitel för sig. Det gör så in i bomben ont. Det tär på psyket. Man blir folkilsken och less. Som fan, helt enkelt!

Jag har gått med tandvärk ett tag. Sedan början av sommaren ungefär. Man kan säga att det har eskalerat! Från noll till hundra!
De senaste veckorna har jag levt på värktabletter. En fröjd för magen kan jag tillägga! Hade du inte magkatarr så får du det!

Men häromdagen fick jag nog. Visdomstanden måste ut. 
Att vakna varje natt och tro man är blind. Det funkar inte riktigt.
Dock är det ju den där satans jädra tandläkarskräcken som setter stopp.. väldigt stopp!

Idag var jag inne och drog tanden. Hallelulja och Amen. Jag överlevde! Efter en del gråtande, en del klappar, en del lugnande prat och en nästan svimningsattack.
Herejesus, terroristattacker? Vad är det om man jämför?!
Ok, ok.. det där var ett skämt.

När tanden var ute kastade jag mig över honom. Mr Dentist. Sade att jag ville gifta mig med honom. Hade han inte haft en annan färg hade jag nog sett honom rodna!
Men han är bra den där. Riktigt bra! Lugn och sansad! Så som det behövs när det sitter en livrädd 28-åring i stolen!

Nu är det antibiotika i minst 10 dagar. En elak inflamation i käkbenet.
Spotta blod. Metallsmak i munnen. Konstant hunger.
Ååh, ge mig mat!!
Och nej, jag vill inte ha MOS! Mos är inte mat. 

Oh well.. jag ä lycklig. Den är ute! Snart kanske jag kan sova igen. Utan att vakna och tro jag är blind.
Jag ser fram imot det skall ni veta! Hemskt mycket!

Nu går jag och lägger mig. Dagen har varit lång!

Nästa gång skall ni få höra om "nerdernas tur" på Liseberg! ;)