När livet är sådär påtagligt så lyssnar jag på denna. Faller ner bland mentala dunkuddar och fluff. En känsla av nostalgi över hur det var. En önskan om hur det borde vara. En längtan. En saknad.

Med denna sången under huden springer jag nu til dagis. I något annat än mysbyxor. Dom kommer bli förvånade. Jag är oxå förvånad.

Idag är det kjol och ett ansikte som är på. Allt för att dölja spåren av komatröttheten som etsat sig in under ögonlocken på mig.
Dessutom funderade vi på om vi skulle våga oss på att åka buss. Till Angered. Handla lite.

Har vi otur möter vi han vi kan kalla "skräcken". Har vi tur gör vi det inte. Om vi nu vågar åka förstås. Men jag börjar känna mig aningens begränsad att inte våga mig längre än precis till närområdet.
Människor - Det är till stor del ett ont släkte minsann.

Springa var det ja!


Ikväll tror jag att jag tar en sväng till San Fransisco igen. Jag behöver fly!