När du ringde idag så stannade hjärtat en stund. Det var alldeles för länge sedan jag hörde din röst och jag hade nästan glömt hur den fick blodet att brinna i ådrorna och hjärtat att slå konstiga halvslag, dubbelslag och inte alls.

Idag. För fyra år sedan. Exakt. Ungefär vid den här tiden du ringde idag så satt vi då och tog en öl på en kinakrog någonstans vid Järntorget. Varsin stor stark. Vi bjöd varannan gång. Du hade jobbat. Jag hade väntat. Som vanligt. Jag väntade alltid på den tiden. På dig.

Plötsligt ringde din telefon. Jag minns att det var en hög, gäll, signal. Jag minns oxå att jag visste vad som skulle komma. Du skulle vara tvungen att åka iväg.
Jag visste att inget skulle bli sig likt efter det telefonsamtalet. Det blev det inte heller.

Du blev pappa den natten.

(jag gick hem och grät)

Vi sågs några gånger efter det. Det gnistrade fortfarande högspänt när vi närmade oss varandra. Alla ord brändes in i huden likt osynliga tatueringar.
Överanalyserades. Smakades på. Ibland spottades ut. Överreagerades på. Älskade.

Vi lever olika liv nu. Men tänker fortfarande samma tankar. Det är svårt att glömma något som var så jävla -in-under-huden-äkta.
Jag kan fortfarande känna dina hjärtslag under min handflata om jag tänker tillbaka.

Tack för att du ringde idag.
Grattis till din lilla på 4 -årsdagen. Grattis till att du varit pappa i 4 år.


Jag kommer aldrig glömma det som var ... trots att jag gått vidare!