På hållplatserna står människor med händerna fulla av minnen...
Det är stormvarning i känslocentrat. Gamla minnen kommer tillbaka som jag inte visste fanns. Det dyker upp bilder på hållplatser jag hade förträngt.
På hållplatserna står människor med händerna fulla av minnen och av alla ord vi delade. I periferien medan mitt tåg åker förbi kan jag höra hur dom nynnar det vi kallade för våra låtar.
Trots att blandningen av musik är vacker blir den kaosartad och ganska ångestfylld stundtals.
Vad hände med att springa fort, fort förbi? Att göra sig döv för runtomkringet? Att skrika så högt att inget annat hörs. Att blunda så hårt att inga minnen slipper in igenom. Vad hände, frågade jag?
Jag andas stötvis ut. Pressar ut luft genom lungorna. För att inte glömma syresätta kroppen. För att det inte tycks gå naturligt just nu. 1, 2, 3 tryck. Upprepa procedur.
När fan föll jag? Vad fan hände?
Och den sedvanliga stora frågan: Är det den här gången tåget kör över mig eller får jag åka med en hållplats till?
Det är inte farligt att känna, men det gör ont.....
Kärlek Elin <3
Är bloggen fortfarande mysko? Den blir de ibland på min datormaskin också men tror de är blogg.se som spökar.
Haha ja vilken ond mamma som inte ger sitt barn semla;) nääääh är väl bra om du kan låta bli heh men de kan tyvärr inte vi med de lilla söta fejset!:(
Jag håller också på leksvik faktiskt men disa håller på mammut. Får se hur snälla den bortskämda ongens föräldrar är!
Plutt! Detta låter inte bra... jag hoppas du lever än och inte blev överkörd. :0
Minnen kan vara jobbiga och känslor smärtsamma,
men i slutändan kommer det kännas bättre, tänk bara så många fina minnen du har och så många vackra känslor som strömmar i kroppen.
Fokusera på det bra och ta tag i lite åt gången av det andra. :)
<3
ahhaha ja jag veeeeeeet!! det är helt hysteriskt kul! ja min lilla lilla tjej.. att titta på gamla videoklipp och bilder får mej att vilja ha en till litenn plutt!:D
