Jag kräktes lite...

Jag fick oväntat besök av "Fisk" ikväll.
En av de få som jag tolerar att kommer hit utan planering.

Medan jag låg som ett vrak i soffan och kollade på Greys Anatomy fixade han kaffe.
Sedan... Då kräktes jag. Spydde ner honom med ord. Han bollade och analyserade och nu börjar det lugna sig inombords.

Min älskade vän. Jag är lyckligt lottad.
Han är mitt bollplank, den som sparkar mig ibland så in i helvete hårt i solar plexus att jag tappar andan och den som omedvetet utan att vara mjäkig och tyst limmar ihop alla mina skärvor. Over and over again!

Han är min person.
Och han räddade mig ikväll igen. Höll mitt hår. Torkade min panna med nya infallsvinklar. Gav ny kämparglöd.

Så tack för käftsmällarna, fisk. För kvällarna, kaffet och för din obotliga optimism. För att du tror på Mig när jag inte kan tro själv!




Kommentarer
Maria

Va fint skrivet.....på ett lite udda sätt, hihi

2011-11-19 @ 14:42:42
Tina

såna vänner är guld värda.

Min mamma sa alltid: små sår och goda vänner ska man vara rädd om.



Det tog några år innan polletten trillade ner hos mig om vad hon menade. Det var det året jag fick blodförgiftning från ett sår som bara var någon millimeter stort.

2011-12-01 @ 07:38:42
URL: http://tiamiquilts.blogspot.com


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0