Pappa - Något man Är eller Blir??
Så kom onsdag och det är återigen snart helg.
Det vankas ett besök hos mormor för Talibanen medan mamman unnar sig ett 30-årskalas.
(my god, vi börjar bli gamla nu)
Det bokas "kvartssamtal" på dagis, det är möten med familjerätten, socialen och arbetsförmedlingen.
I hjärnan är det ett ständigt kaos och jag tackar min lyckliga (jävligt otursförföljda stjärna) för minnesfunktionen på Iphonen. Återigen.
De flesta av de här mötena hade jag gärna sluppit då det är tunga saker som diskuteras och där jag är livrädd för utfallet.
Återigen undrar jag över rättsystemet. Jag får det inte att gå ihop.
En av mina största frågor är nu i dagarna - är man automatiskt en Pappa. En fadersfigur. En trygghet. En resurs - Om man stoppar kuken i någon?
Ja, självfallet kan man vara det till det att det kommer till DNA.
Men är det allt? Räcker det?
Om dna-testet stämmer så är allt frid och fröjd och man skall leva lyckliga i alla sina dagar?
Borde det inte krävas Mer än DNA för att få lov att kalla sig för Pappa? Man skall trots allt vara den viktigaste personen i en människas liv tills den dagen du går bort är kommen!
Ja, jag vet att jag kanske trampar på tår nu.
Ja, jag anser att alla barn har rätt till båda föräldrar.
Men om det faktiskt i vissa fall inte är möjligt att den bioligiska pappan är just en Pappa ...
Är det då inte bättre att barnet har en annan fadersfigur/manlig förebild?
Som sagt ... min hjärna går på högvarv. Den ältar, analyser, gråter, skriker, känner vanmakt, hopplöshet men framför allt ett jävlar anamma. Det gör den.
Ibland blir det lite överhettning bara!
Men som sagt... Jag tar en andningspaus i helgen. Mindmapar lite och hittar nya vägar.
Träffar vänner, sover och städar lite. Är, helt enkelt.
Behöver jag nämna att Talibanen tjatar sig grön efter Mormor? :)
Dags att låta hjärnan och hjärtat slumra in till tonerna av "Vaken" på Sveriges radio P4. Som varje natt.
Min lilla ritual. Jag har fått för mig att jag sover bättre då.
Lugna, intetsägande, främmande men endå kända röster som bäddar in alla känslor och tar mig till drömmarna...
Sov gott mina vänner...
Jag är så glad att ni finns!
Hej fann din blogg via Facebook. Helvete vilken tuff tid du går igenom just nu
Ja man är pappa, är man lämplig som pappa ? tiden avgör Får vem som helst bli pappa ? Ja tyvärr !!
Problemet är givetvis omvänt får vem som helst bli mamma etc.,....
Tack för en bra läsning
// Jonte
Nej jag tycker inte att alla är pappamaterial, (desamma gäller ju såklart mammor också) Man kan självklart växa in i rollen som pappa men tyvärr vill och kan inte alla det. Och det är väl mycket som hänger på ordet VILL i detta samhället. Och sen att andra ska kunna avgöra om en viss människa är en bra pappa eller ej (som bara träffat personen ytterst lite och läst lite papper) är skrämmande.
Tycker tex det är mycket underligt att de som adopterar behöver genomgå en himla massa utredningar för att avgöra om de har "vad som krävs" för att bli föräldrar men att om barnen blir till på naturlig väg är typ helt upp till ödet om de hamnar i en "bra" familj eller inte. Sen tycker jag ju att det är bättre att barnen/barnet växer upp med bra förebilder och skulle det komma att bli någon annan man en just den biologiska pappan så so be it. Det viktigaste är ju ändå barnens bästa och att de får växa upp i trygga och kärleksfulla förhållanden/relationer.
Älskade!
En pappa är någon som ställer upp för barnet, finns där, tröstar, leker och uppfostrar...det har inget med dna att göra. Så jag hoppas saker och ting löser sig som du vill ha dem. :)
Saknar dig massor och önskar ni kunde komma hit!
Puss puss puss
Den som finns där för barnet, som förebild, som tröstande och engagerad vuxen - är i min värld den som kan kallas pappa.
min dotter blåvägrar att träffa eller ens prata med sin pappa. jag kan inget göra för att påverka, familjerätten sa "backa, hon är tillräckligt gammal för att veta vad hon vill"
Kram
