Det var en tung dag i hemmet igår. En sådan där som man helst vill tro att det är en mardröm och att man kan vakna och inse att det faktiskt inte alls var så. Att det faktiskt just bara var: En dröm.
Men det var det inte. Det var dagen det blev satt ett datum där Liten för första gången skall få träffa skitstöveln som skall kallas en biologisk far.
Kanske tycker ni jag är hemsk som säger så. Jag antar att de av er som gör det inte känner till hela historien och det är ok. Jag förstår det.

Återigen - Jag är fullt för att barn skall ha en fadersfigur och en fungerande relation. Om det är till det bästa för barnet. I de fallen det inte är det så ser jag ingen mening.
Varför skall ett barn ha en förälder som helt enkelt inte vill barnets bästa? Som inte är intresserad av att finnas tills barnet är 57 år gammalt. Att vara förälder är ett livslångt ansvar med allt vad det innebär. Trots att somliga inte tycks inse det!

Att sedan detta kommer nu, först nästan 4 år senare gör mig oxå aningen konfunderad. Vad gör -MITT- barn så spännande Nu? Varför var det inte det innan?
Nej, för mig luktar det surt, äckligt och ruttet. Det luktar svek, sorg och ångest. Och det tar så in i helvete mycket imot.
Men datumet är bestämt ... och det finns inget jag kan göra åt det.

Försökte dock skapa en lite trevligare dag genom att åka in till Haga och fika igår. Haga är alltid mysigt. Det brukar ha en lugnande effekt på skenande hjärtan. Igår var det inte riktigt så... till trots för att det var hemskt mysigt!

Hann även med ett besök på übersöta Kawaii Design och hälsade på Jenny innan det var dags att åka hem och hämta upp Lillskrot.
Avslutade dagen med fredagsmys, fredagsgos och i mitt fall pluggande!

En fredag, inte helt som alla... med andan i halsen... Men som med allt annat: Vi skall klara oss igenom det här med!!