En gammal krönika som tål att visas igen och reflekteras över?!

Singelmorsa i Ghettot. Hur låter det i dina öron? Jag är ganska trött på fördomar nu och jag är ganska trött på alla dessa kommentarer som folk kommer med som saknar både grund och reson. Inte minst är jag vansinnigt trött på ”lattemammor” som tror sig veta allt som finns om barnuppfostran, hur man sköter ett hem och vem som duger och inte duger.

Vem är det egentligen som har rätten att döma en annan människa? Ja, det skulle möjligtvis vara den människa som är perfekt men några sådana vet vi att det i dagens läge inte finns. Tack gode gud för det, för det vore väl förjävla tråkigt. Då hade man verkligen fått skämmas!
Jag är då verkligen inte perfekt.

Herregud. Jag är en ensamstående mamma i Angered. En förstad till Göteborg. Ghettot. Har varit ensam med min lilla sedan Day one. Det kanske mest skamliga är att jag faktiskt trivs med det. Jag är så egotrippad att jag inte vill dela varken mitt barn eller mitt liv med någon annan. Är det fel att inte vilja ha en kärnfamilj? Kommer mitt barn bli en sämre människa för att hon inte har en närvarande fader? Det råder delade meningar om det men jag anser att så inte är fallet. Det finns och kommer alltid finnas olika familjesammansättningar.
Det är hur DU uppfostrar DITT barn som spelar roll. Anser Jag.

Där har vi också något förresten: Hur kan jag låta mitt barn växa upp i ghettot? Hon kommer bli både knarkare och kriminell. Inte minst kommer hon bryta på 17 olika språk och komma hem och säga: ”Ey morsan”.
Visst är det så? Det vet väl alla?
Eller är det faktiskt så även här att det kommer till: Hur uppfostrar Du ditt barn?
Jag anser att är du konsekvent och bryr dig om ditt barns språk och dess utveckling så har jag svårt att se att det kommer bli ett stort problem. Det samma är det med kriminalitet och knark.
Jag undrar hur stort mörkertalet är över hur många som pundar ute i Askim, Näset och runt i kring? Jag tror i alla fall att vi hade blivit rädda om vi hade vetat hur många ungdomar som i skymundan på sina ”fina” fester tar till något mer än en ”liten jävel”.

Det är förbannat tråkigt att ett postnummer skall få bestämma hur bra man är om ni fattar?!
Jag menar inte att det är guld och gröna skogar att bo i ”Ghettot” och vara ensamstående. Det är jävligt tufft ibland Men det är o andra sidan något med det där att man skapar sitt eget öde och saker blir vad man gör det till.  Man får helt enkelt hitta lösningar som funkar för en själv.
Som singelmamma har man oftast en mycket begränsad ekonomi. Man är definitivt ingen ”lattemamma” som har råd att äta lunch ute med väninnorna var och varannan dag, köpa det senaste babymodet eller handla på Hemköp varje dag.
Här kör vi storkok och matlådor, ärvda barnkläder, alternativt tradera och lunch ja det fixar vi i sådana fall gemensant hemma medan barnen leker.

Ibland ser jag höjda ögonbryn när jag säger att min lilla går på dagis.
- Men hon är ju bara lite över året. Det kan väl inte gå för sig? Hur kan du med att lämna henne så tidigt?
Detta får man höra med förebrående tonfall och himlande ögon.
Återigen: Man gör det bästa av situationen. Man ser till att man får in en lön/en utbildning, mat på bordet och kläder på kroppen.
Självklart hade man aldrig gjort detta om man visste att barnet inte trivdes eller att det faktiskt visade sig att det var just: alldeles för tidigt.
Allt är individuellt. Barn utvecklas i olika takt. Min lilla har endast mått bra av att få börja tidigt på dagis och utvecklas i en rasande fart. All heder åt dagis!
Och nej, jag ser självklart inte på dagis som en dumpningsplats bara för att jag skall få gå hem och vila som jag vet att väldigt många gör.
Jag kan med stolthet säga att jag pluggat heltid på distans sedan min lilla var lite över en månad gammal.
Allt för att hon skall få så bra förutsättningar i livet som möjligt.

I min värld funkar det som så att man har sig själv och endast sig själv att lita till.
Är den lilla sjuk finns bara jag. Skall räkningar betalas, mat lagas, hem städas. Ja, då finns det bara jag.

Om vi tar den senaste veckan som ett exempel:
Både jag och Liten blir magsjuka. Great. Vad gör man? Jo, man biter ihop, man sansar sig och intalar sig att det faktiskt måste funka. Det gör det. Varje gång. Herregud, ungen får till och med vara med på toa. Vad gör man inte?
Samtidigt blir jag och min lilla än lite mer sammansvetsade. För att vi bara har varandra. Hon och jag.

 

Om vi nu då skall avrunda det här lite fint:
Jag ser inte ner på ”lattemammor” eller några andra mammor. Jag ser inte ner på folk som inte bor där jag bor. Jag ser ner på de som sitter inne med sina jävla fördomar.
Jag ser ner på de som tror att barn med endast en förälder får en dålig uppväxt och sämre förutsättningar. Jag ser ner på de som glider på ett bananskal genom livet som egentligen inte vet vad livet handlar om. Jag ser ner på alla de som tror sig veta bättre. Som tror sig vara bättre. Ingen är bättre!
Singelmorsa i ghettot.
I mina ögon en sådan där som kämpar lite mer, som ger lite mer. Som är ”två förälder i en”. Som alltid finns, som alltid hittar lösningar och som aldrig ger upp.
En fighter.

 

Vad är ”lattemammorna” egentligen?

3 veckor tog det. Kanske någon dag mindre. Det var den tiden det tog honom att få tag i mitt nya nummer. 3 jävla veckor!

Jag frågade -igen- hur han hade fått tag i det...
Han skrattade lite och svarade: "Men Elin, du vet att jag alltid hittar dig. Du skall bara vara glad att jag inte kommer hem till dig!" 


Och jovars, jag är jävligt tacksam. Tro mig.
Men jag är -jävligt- trött på det här.
Ända in i själen faktiskt!

Tar det aldrig slut?

Har ni det oxå sådär att ambitionerna övergår orken?
Här är det i alla fall så väldigt ofta!
Man har så väldigt många planer på hur det skall bli och hur det skall gå till att när man är klar med planeringsstadiet är klockan för mycket och orken har försvunnit. Man får ta till snabbvarianten helt enkelt.

Som igår till exempel: En gratinerad blomkål och potatisgratäng med kött (av något slag) blev till en simpel Pytt i panna med ägg.
Hur gick det till egentligen? Va?

Rättelse: Varför blir det så, så väldigt många dagar i veckan?
Jag bara undrar lixom?
Är det så för Er med?

Det blir alltid en del snack om uppfostran när man har barn. Oss föräldrar i mellan. bland annat.
Man läser på nätet, man ser på tv och man blir inpräntad av sina föräldrar och svärföräldrar.
Såhär skall ni göra! Det här är bra. Så måste ni göra...

"För gör ni inte såhär så blir Ungen sjuk, rebellisk och helt jävla dum i huvudet!"

Men vet ni vad? Jag har insett att jag faktiskt skiter i allt det där nu.
Inte så att jag inte lyssnar och tar till mig bra råd. Jag vill gärna ha bra råd. Jag vill gärna ha information.
Jag vill bara inte höra att: Gör du inte på det här och det här sättet så gör du FEL!

Alla barn är unika. Egna. Med olika behov, krav och förutsättningar.
Vad som funkar för din kan vara så jävla fel för min! Ni fattar?

Jag har varit så jävla rädd för att misslyckas med Talibanen. Från den dagen jag såg det där pluset på stickan. Då blev jag så in i helvete nojjig!
Hur Fan gör man? Hur i hela helvetet uppfostrar man ett barn?! Jag har ingen barnvana!
Tänk OM det skulle vara så att hon hamnar i fel sällskap någon gång i livet? Vad gör jag då? Bara som ett exempel lixom. Det är ju inte så att man själv var någon guds ängel!

Jag börjar inse att jag aldrig kommer vara rädd för att misslyckas. Men jag har även insett att jag är den människan som kan ge just -min- Talibanen dom där verktygen som är rätt för att just Hon skall klara sig genom livet så gott det går!

Klart hon kommer åka på nitar. Klart hon kommer göra fel. Klart hon kommer trotsa, härja och vara allt det där som jag förmodligen inte vill hon skall vara.
EN PERIOD.
Någonstans anser jag att det är hälsosamt. Det är en del av hennes utveckling. Hon precis som jag gjorde på den tiden måste få gå igenom den där skiten.

Det hon lär sig kommer i sin tur stärka henne och ge henne fler verktyg att jobba med i framtiden!

Under tiden kommer jag finnas där. Som en vandrande vålnad tätt intill. Alltid redo att ingripa, att vägleda, att finnas och stötta.

Vad som är rätt och fel?! Vi jobbar tillsammans! Men jag tror inte på alla tvång och måsten. Hon måste få känna sig fram.
Vill hon experimentera så skall hon få göra det!
Jag tror det är viktigt. Jag tror det kommer hjälpa henne i framtiden.

Gör om, Gör rätt!
Dags att börja ett nytt liv igen. Jag antar att det var en månad sedan sist eller så?! Kanske mer, kanske mindre!
För varje gång jag börjar om (inte varje gång jag faller) så intalar jag mig att:

Ibland blir jag sådär förbannat trött. Ja, de flesta av Er som känner mig vet nog!
Idag var en av de gångerna!

Ja, det handlar om Talibanen och Spökskräcken. Spökskräcken som jag personligen är övertygad om att tillkom på dagis.
Antingen på grund av pedagoger, barn, böcker och eller sånger. Inte vet jag eftersom Talibanen är 3 år och inte riktigt har vad som krävs för att förklara exakt vad som skett mer än att hon är väldigt rädd, har mardrömmar och inte vill gå till dagis på morgonen.

För mig så är det nog. Jag litar på mitt barn och jag litar på min instinkt.
Har det hänt något på dagis så vill jag att vi tillsammans med pedagogerna kan jobba med att hantera problemet.

Dagen lider mot sitt slut, kaffet är nästan uppdrucket och ögonen börjar så smått att gå i kors.
En lång helg börjar återigen att gå mot sitt slut och vardagen väntar!

Dagislämning imorgon. Jag är skeptisk och nervös. Det känns helt enkelt inte ok.
Något eller någon har skrämt min lilla. Riktigt illa dessutom. Hon vaknar i mardrömmar var och varannan natt.

Plötsligt när jag satte kaffekoppen mot läpparna och kände doften stiga upp i näsan och såg kollegieblocket som låg här bredvid datorn så befann jag mig plötsligt tillbaka i min lilla 1:a på Dalaberg i Uddevalla.

Min första lägenhet. 10 mil bort från dåvarande pojkvän och mamma.
Vad kan jag ha varit på den tiden? 15 år?

Lägenheten var supermysig. Varm och hemtrevlig med stort kök. Jag älskade mitt kök!
Problemet var kanske mer att man bodde på första våningen och alla som gick förbi skulle titta in. Stå kvar och titta in dessutom.
För att inte glömma den galna stalkern som kom varje gång jag gick ut och in ur lägenheten.
Jag vet än idag inte vad det var för typ. Han gjorde mig aldrig något. Mer än att prata och dräggla över mig. Men det är obehagligt nog när man är 15-16 år och ingen trygghet i närheten.
Förutom vänner som bodde i lite andra delar av staden.

Man levde nede i centrum på Café Ros. Pommes tallrikar och sjukliga mängder kaffe.
Sällan har jag fått så många goda skratt som jag fick på det där lilla cafét med dom små båsen.
Billiga cigaretter fanns i kiosken intill. Jag minns inte om han lade ner innan jag flyttade därifrån.
Hemma lagades det inte heller mycket mat. Men Barnmatsburkar med torsk och potatis samt spaghetti och köttfärsås var en återkommande favorit!

Jag minns kvällar med tända ljus. Block efter block som fylldes med ord när man låg på mage framför en tv som var på, men stog på mute. I bakgrunden sjöng Roky Eriksson "walked with a zombie".

Den första egna lägenheten. Den kommer alltid ha en speciell plats i minnet. Minnen.
Tvättstugan som låg några svalar bort. Stalkern.
Rullatorn med blommor i köket.
Min s.k docksäng som på ett ungefär ingen annan än jag fick plats i, för bara jag var kort nog.

Ja, det var en fin tid. Det var det. Varade inte mer än ett år. Jag längtade hem till karln i Strömstad och var alldeles in i bomben skoltrött.
Det fick bli en paus. En flytt tillbaka. Ihop med karln.

Men minnet av lägenheten, det kommer alltid finnas med mig!
Jag är glad idag att jag fick möjligheten att flytta när jag flyttade helt enkelt!


När, hur och vart flyttade NI hemifrån? 

Ungefär när Liten föddes och nätterna var väldigt långa .. så hittade jag "Mafia Wars" på facebook. Det började som ett litet menlöst tidsfördriv.
Man spelade lite nu och då .. Man spelade kanske inte på ett par månader. Ibland mer, ibland mindre. Men det var inget man tänkte speciellt mycket på.

Mycket har skett sedan dess. "Mafia Wars" kan nu liknas vid ett heltidsjobb. Precis som ni andra lirar Farmville, WoW och Sims.
Oh my, vilket beroende det har blivit!

Det jag dock tänker tillägga är att spelet i sig faktiskt bara är halva glädjen. Om inte mindre.
Det fantastiska är alla underbara människor man har lärt känna! Alla med samma intresse!

Vi pratar via skype, forum, och telefon. Vissa har man träffat. Andra inte.
Men de flesta -vill- man ju någongång träffa!

Här för en vecka sedan gjorde vi slag i saken. "Mafia nerds get together at Liseberg" ;)
Lisa från Uppsala, Sandra och Jojje från Gbg och Åsa från Orust.

Vi möttes upp på Liseberg en fredag eftermiddag. Alla lika nervösa men taggade. Jag till exempel, var nära på att åka hem igen så pirrig var jag.
Men ack, vad jag förtog mig. Vilka människor! Klick, klick!

Några öl på "Tyrolen", en månskenstur i kållorado och en massa snack! Obetalbart!
Kvällen som man kanske inte trodde skulle bli jättelång slutade vid 23.00 tiden och några av oss drog vidare till Rockbaren!

Det pratas om en ev. kryssning framöver. Kan nog bli trevligt om det blir av!

Tack för en fin kväll mina nyfunna vänner! Jag ser fram emot en repris!

Det där med tandvärk är ett kapitel för sig. Det gör så in i bomben ont. Det tär på psyket. Man blir folkilsken och less. Som fan, helt enkelt!

Jag har gått med tandvärk ett tag. Sedan början av sommaren ungefär. Man kan säga att det har eskalerat! Från noll till hundra!
De senaste veckorna har jag levt på värktabletter. En fröjd för magen kan jag tillägga! Hade du inte magkatarr så får du det!

Men häromdagen fick jag nog. Visdomstanden måste ut. 
Att vakna varje natt och tro man är blind. Det funkar inte riktigt.
Dock är det ju den där satans jädra tandläkarskräcken som setter stopp.. väldigt stopp!

Idag var jag inne och drog tanden. Hallelulja och Amen. Jag överlevde! Efter en del gråtande, en del klappar, en del lugnande prat och en nästan svimningsattack.
Herejesus, terroristattacker? Vad är det om man jämför?!
Ok, ok.. det där var ett skämt.

När tanden var ute kastade jag mig över honom. Mr Dentist. Sade att jag ville gifta mig med honom. Hade han inte haft en annan färg hade jag nog sett honom rodna!
Men han är bra den där. Riktigt bra! Lugn och sansad! Så som det behövs när det sitter en livrädd 28-åring i stolen!

Nu är det antibiotika i minst 10 dagar. En elak inflamation i käkbenet.
Spotta blod. Metallsmak i munnen. Konstant hunger.
Ååh, ge mig mat!!
Och nej, jag vill inte ha MOS! Mos är inte mat. 

Oh well.. jag ä lycklig. Den är ute! Snart kanske jag kan sova igen. Utan att vakna och tro jag är blind.
Jag ser fram imot det skall ni veta! Hemskt mycket!

Nu går jag och lägger mig. Dagen har varit lång!

Nästa gång skall ni få höra om "nerdernas tur" på Liseberg! ;)

...Finaste lillhjärtat - Julen 2009...

Blond. Blek.......... Bombad?
Ja, ibland kan väl kanske undra! Det säger sig självt att är du blek och inte fått någon sol på kroppen under sommaren så bränner det rätt gott om du ligger ute i fem timmar. Jag lovar!

På heder och samvete!

Jag och Lisa drog med talibanen till sjön på dagen. Toklycklig Unge!
Köttbullar, gifflar, bananer, bubbelvatten och kompisar.
I hennes värld är det more than enough.

Medan hon lekte solade vi. Jo, man tackar.
Kräftsjärt har fått en ny innebörd. INTE OK!

Men så in i bomben mysigt. Och vattnet är tokvarmt. Inga huttrande, frysande barn idag inte!

Avslutade dagen med en tripp till Ica och sedan blev det film och mys vännen från Uppsala!
Johan Falck - mannen, myten, legenden!

Kanske inte lika snygg som Persbrandt. Men helt klart ätbar! Yummie!

Nu har klockat tickat iväg och ögonen går i kors! Dags att krype ner bredvid en snarkande Lisa helt enkelt!

Imorgon väntas bus på Liseberg. Barnfritt.
Talibanen skall få åka hem till finaste J och T. Hon är i extas!
Mamman med!

Att sitta i lugn och ro på Tyrolen och ta en bärs med lite nya människor kommer bli awesome!
Sedan skall vi möta upp LitenLina. Kan inte bli bättre! Alls!

Men nu säger vi godnatt - innan jag somnar med huvudet på tangentordet igen!

Godnatt!

Augusti kom med en jävla fart det här året. Jag minns inte om jag säger det varje år. Men det kan finnas en risk att det är så.
Lite som att bli tagen på bar gärning. Nämen jaha, är du hä igen. Hur kom du hit? Nu har det fina vädret kommit och du börjar vänja dig ...