Nu är IsChockladen i -box- så att säga. Pepparkakorna lika så. Fast med tanke på hur mycket pepparkakor ungen och (gästerna) äter så får det nog bli en omgång till med pepparkaksbak.

Idag blir det dock inget bakande. Idag skall jag banne mig stryka dom där jädra gardinerna till vardagsrummet.
Och få undan lite tvätt.
Skura golv.
Det där jag tänkte göra innan fisk bjöd in sig på kaffe igår kväll helt enkelt!
Sedan att det alltid är väldigt mycket trevligare att dricka kaffe med en vän än att skura golv är ju en annan femma! :)

Och vart, Vart är min snö? Vad händer med min vinter?
Det här gör mig ytterst deppig på riktigt! Det skall inte vara höstväder i december! Skitväder!

Men ut i regnet får det bli - Skrothögen skall hem!

Vad gör NI i den här tisdagen? Har ni fått Snö?

Dags för ännu en storm. Berit.
Jävligt onödigt. Eller så är det helt enkelt jävligt sorgligt att man bor i och betalar för en lägenhet där fönsterspärrarna går åt helvete så fort det blir storm.
Ja, så är det nog.

För två år sedan var det någon annan storm. Gudrun?! Jag minns inte.
Plötsligt stod jag med två stora fönster som blåste rakt in ivardagsrummet. Nämen ojdå.  Helgtider? Jouren?
"Nej, tyvärr. Vi kan inte hjälpa dig. Men ring brandkåren så kan dom kanske slänga upp en pappskiva för dig."
Idioter!

Behöver jag säga att jag var vansinnig? Fredagskväll. Kallt som juling och en liten skrothög på dryga året. Jo,man tackar.
Det är en blåsig jul vi har lixom...
Men självfallet fixar och trixar man. Man är ju inte handlingsförlamad! (bara ibland) Så man tager vad man haver och det man i stundens allvar hinner komma på att -kan eventuellt- fungera.
I detta fall: Strumpor och böcker som fick fönstret att stabiliseras liite underifrån. Knyta, knyta, bygga, bygga. Check!

Igår var det förvisso -bara- En fönsterspärr som knäcktes. Men det var i Sannas rum och med tanke på stormens styrka var jag väl mer än lagligt nervös att hela fönstret skulle gå åt helvete. Inte ok helt enkelt. Jouren i vanlig ordning - Vi har inte tid. Det går nog bra.
Ok. Men OM det inte gör det? Om fönstret smäller? I tusen miljarder glassplitter. Är det ok då? Känns det bra att ni inte hade tid då?
Jojo, jag veet att det finns andra i världen än mig.. Jag vet det. Men jag tycker likt förbannat att servicen är kass. Nu som då!

Poseidon suger fet kamel*ung i många, många avseenden. Speciellt när det kommer till service och kundkontakt.
Jag menar - vi skall inte ens prata om hur vi blev behandlade när lägenheten brann ner. Mordbrand. Hos Grannjävlarna. (mådomdölångsamtplågsamthårt).

Hemlös med en två-åring är tydligen helt ok för deras del.
Att ta tillbaka grannarna som rymde ifrån hela skiten samt allt ansvar är oxå helt ok. Att ge dom en full sanering/renovering är oxå helt ok.
Att ställa oss på bar backe i ca 3 månader var något som inte rörde dom ryggen.

Nej, Poseidon. Mina röster får ni inte. I mina ögon är ni ynkryggar och inkompetenta. Rent av känslokalla.

Ni kanske undrar om jag fått tag i hyresvärden idag så han kan fixa fönstret?
Vad tror ni?

Jag går och hänger tvätt nu. Innan blodomloppet exploderar.

Internet is back!

Det är skönt att ha kontakt med omvärlden igen med samtidigt så känns det lite som att: Jaha, var det allt?
Var det inte roligare än så?

Vi har fått gjort en hel del den här veckan. Det har varit lugnt och skönt.
Samtidigt som kvällarna kunde tendera att bli lite långa med bara smörja som gick på tv!

Fick ut en del saker på tradera och idag är vinnarmailen skickade!

Vi har gjort hemmalagad pizza idag... på min blev det strimlad kalkon, ost bacon och crabsticks. Mums!
Att hemmalagad är så vansinnigt mycket godare är det ingen tvekan om!

Tandvärken är dessutom tillbaka med full kraft så bloggen uppdateras numera frekvent!
Imorgon ringer jag tandläkaren och ber om penicilin. Igen.
Tröttsamt och ont!

Annat som är tröttsamt är pizzadeg i ögat. Ont det oxå för den delen!
Klia er för all del -inte- i ögat när ni har pizzadeg på fingret.
Sticks like glue!

Jag går och sover lite!

Jag hoppas ni har det fint mina vänner!

Vi andra lämnade dom åt sitt öde och ramlade glada in i min lägenhet.
Stearinljus, mer vin och svammel som bara uppstår klockan halv sex på morgonen.
Dom kom tillslut dom andra med. Efter att räddningsjouren plockat ut dom.

Vad som hände sedan förtäljer inte historien..Men efter lite sömn blev det en fin för/eftermiddag helt enkelt... trots att man var en lite sämre variant av sig själv! 

Tack Älskade Maria för ett underbart kalas!
Perfect as always! ;)  

Tack för att jag fick bli just -din- mamma!

Så kom onsdag och det är återigen snart helg.
Det vankas ett besök hos mormor för Talibanen medan mamman unnar sig ett 30-årskalas.
(my god, vi börjar bli gamla nu)

Det bokas "kvartssamtal" på dagis, det är möten med familjerätten, socialen och arbetsförmedlingen.
I hjärnan är det ett ständigt kaos och jag tackar min lyckliga (jävligt otursförföljda stjärna) för minnesfunktionen på Iphonen. Återigen.

De flesta av de här mötena hade jag gärna sluppit då det är tunga saker som diskuteras och där jag är livrädd för utfallet.
Återigen undrar jag över rättsystemet. Jag får det inte att gå ihop.

En av mina största frågor är nu i dagarna - är man automatiskt en Pappa. En fadersfigur. En trygghet. En resurs - Om man stoppar kuken i någon?
Ja, självfallet kan man vara det till det att det kommer till DNA.
Men är det allt? Räcker det?
Om dna-testet stämmer så är allt frid och fröjd och man skall leva lyckliga i alla sina dagar?
Borde det inte krävas Mer än DNA för att få lov att kalla sig för Pappa? Man skall trots allt vara den viktigaste personen i en människas liv tills den dagen du går bort är kommen!

Ja, jag vet att jag kanske trampar på tår nu.
Ja, jag anser att alla barn har rätt till båda föräldrar.
Men om det faktiskt i vissa fall inte är möjligt att den bioligiska pappan är just en Pappa ...
Är det då inte bättre att barnet har en annan fadersfigur/manlig förebild?

Som sagt ... min hjärna går på högvarv. Den ältar, analyser, gråter, skriker, känner vanmakt, hopplöshet men framför allt ett jävlar anamma. Det gör den.
Ibland blir det lite överhettning bara!

Men som sagt... Jag tar en andningspaus i helgen. Mindmapar lite och hittar nya vägar.
Träffar vänner, sover och städar lite. Är, helt enkelt.

Behöver jag nämna att Talibanen tjatar sig grön efter Mormor? :)

Dags att låta hjärnan och hjärtat slumra in till tonerna av "Vaken" på Sveriges radio P4. Som varje natt.
Min lilla ritual. Jag har fått för mig att jag sover bättre då.

Lugna, intetsägande, främmande men endå kända röster som bäddar in alla känslor och tar mig till drömmarna...

Sov gott mina vänner...
Jag är så glad att ni finns!

” - Det visade sig att han har en lång historik där och har bedömts att inte ha en allvarlig störning. Han har dessutom betett sig så att personalen där är rädda för honom, säger Mats Attin.”

Hur sjuk måste man vara för att få hjälp i dagens samhälle?
Och kan man vara –för- sjuk för att vara berättigad hjälp?
När jag läser artiklar som denna blir jag rädd. Rädd för vart samhället är på väg.
Varför tar inte folk ansvar? Hittar lösningar. Saker är inte omöjliga!? 

Är det inte just en sådan människa som mannen i artikeln som faktiskt behöver hjälp?
Det måste ju finnas alternativ? Psykkliniken i Malmö är väl inte det enda stället mannen kan placeras?

Jag förstår att det någonstans handlar om pengar. Det gör det jävligt ofta när det kommer till bland annat vårdfrågor. Vem skall betala vad och allt det där.
Men skall en människa behöva bli nekad hjälp för att olika instanser inte kan samsas?
Jag är nämligen övertygad om att det finns hjälp att få!

Jag är dessutom övertygad om att: Om en människa tänder eld på sig själv vare sig det är i syfte att ta livet av sig eller helt enkelt få uppmärksamhet. Då är människan sjuk! Väldigt sjuk.
Jag vet inte hur det är med dig men jag betalar gladeligen skatt för att den mannen skall få vård och behandling.
Det känns dessutom tryggare att ha en sådan människa på en instans där han kan bli frisk än att han springer runt ute i samhället.

Man vet nämligen aldrig –hur- sjuk än människa kan bli och då inte vad människan kan ta sig till. I alla fall inte innan det är för sent!
Det har ju funnits en del sådana fall tidigare.

Jag minns för några år sedan… En bekant till mig. Han bönade, bad och sökte hjälp. Olika psyk.mottagningar. Hos socialtjänsten. Hos beroendeenheten.
Han hävdade åter och åter – ”får jag ingen hjälp kommer det här sluta jävligt illa. Det håller på att gå åt skogen. Jag vet inte vad jag skall ta mig till.
Hjälp mig.”
Han – bland många fick ingen hjälp.

Idag sitter han inne för mord. Han högg ihjäl en kille. 34 hugg. Lade honom på balkongen.
Jag säger inte att det är psykvårdens fel. Det var inte de som höll kniven. Dom högg inte.
Men jag säger att det kunde –kanske- slutat annorlunda om han hade fått den hjälpen han behövde. Som han är berättigad till.
Det hade kanske inte behövt gå så långt om han hade fått hjälp.

Och kära politiker… tror ni inte att ni Sparar pengar på att jobba förebyggande istället för att betala ofantliga summor för kriminalvård. Slutenvård. Rättpsykiatriska … bland annat!

Jag tycker det är sorgligt när vi dagens välfärds-Sverige nekar människor rätten till hjälp.
Vi behöver inte neka. Vi har nämligen resurser.
Enligt mig så handlar det om att prioritera!

Men vad vet jag. Jag kan inte ett skit om politik.
Det enda jag vet är tydligen att sjuka människor inte får hjälp medan lömska Nordeachefer kan bränna av hur mycket pengar som helst och fortfarande sova gott om nätterna!

DET mina vänner – Det är avskyvärt!

Vad tycker NI?
Skall mannen få hjälp eller är det ok att han går och mår som han gör?
Är det humant? Är det rättvist?

Har ALLA rätt till samma hjälp?

Upplys mig!

Det här börjar kännas tjatigt, löjligt och rent av korkat många gånger.
Amningsdiskutionen alltså.

Jag läste Metro på vägen från dagis imorse och fann en liten notis där någon jämförde offentlig amning och att ha sex offentligt.
Då undrar jag Käre Du... Skulle du kunna logiskt förklara likheten för detta i mig?

Mamman ger sitt barn mat. En nödvändighet för att överleva. För att barnet skall må bra. För att behov skall tillfredställas.
Tycker du då att är samma sak som att lägga sig och knulla i ett hörn på restauranten?
Är det livsviktigt för dig? Är det något du behöver för att överleva? Just där och då! Är det så?
Jag vill verkligen veta -HUR- du tänker här!
Något säger mig nämligen att du har lika liten hjärna som ditt ollon!

Självfallet behöver man inte fläka ut brösten hejvilt. Det är inte det, det handlar om. Man KAN vara diskret även vid amning. Jag kan faktiskt ge mig fasen på att extremt många mammor tycker det är skitjobbigt att amma offentligt.
Varför skall dom stackars mammorna som vill sitt barns bästa straffas för det?
Är det fel att vilja göra rätt? Jävligt märkligt!

Veckan går så väldigt fort. Det är tydligen redan fredag igen.
Tacos och Idol ikväll.
Får se hur länge talibanen är vaken med tanke hur nattesömnen var inatt.
Det där med att hon somnar på dagis är fasligt, fasligt dumt!
Och långa nätter resulterar i en inte allt för glad mamma på dagtid.

Så in i bomben trött och vill inte alls vara med idag!

Grå fredag. Dimmig. Kall. Klibbig. Som äcklig grå gröt.
Tränger sig in i porerna. Lägger sig som bandage runt organen.
Kanske är det lika bra?
Ibland blir det lite för mycket det där med att känna hela tiden. Att hela tiden vara så in i helvete kontakt med sina känslor.
Måste/Borde man verkligen vara det?

Återigen - Önskar jag mig bort. Långt, långt bort.
Jag och talibanen. Till en plats där ingen vet vilka vi är. Där vi kan leva -just nu-.
Ingen gårdag, ingen morgondag. Bara nu.
Vila.
Ladda kraft och energi.

Det får bli en kväll i ensamhet idag tror jag. Om inte bästa Herr Fisk tar den där röven och pallar sig hem från det däringa Skånelandet!

Nej. Klockan tickar fort även idag. Vi drar på lite Rammstein och slänger oss i duschen innan det är dags att hämta talibanen!

Helg - Here we come och jag önskar er en fin sådan!

Trots ett riktigt grått, kallt höstväder igår så blev dagen väldigt lyckad! Det var en lycklig, utmattad unge som somnade vid 19.30 tiden.

Vi åkte som bekant till ”Sjöfartsmuseet” vid Stigbergstorget här i Göteborg!

Mycket spring och bus blev det. Som väntat. De två övre våningarna är nog kanske inte så jättespännande för just våra små ännu. Om man då bortser från lekrummen vilket är omåttligt poppis!