Barnledig helg...
Ungen är på minisemester över helgen. Jätteroligt, för henne!
Men fy farao, vad tomt och tyst det är här hemma. Sådär att man helst inte vill vara hemma för det är så påtagligt att det fattas någon.
Får se om man kanske tar sig ut en sväng ikväll. Äta lite mat. Strosa runt på stan lite. Bara vara.
Om man orkar. Det har onekligen varit härligt att bara vara hemma, kolla tv och slappa ...behövligt om inte annat.
Ladda för en ny lång vecka fylld med jobb.
Så vad gör ni i helgen vänner?
Morgon nummer två alá så jävla tidigt att man vill hugga av sig benen lite lätt...
Morgon nummer två alá så jävla tidigt att man vill hugga av sig benen lite lätt.
Kaffet doftar sådär fint som bara kaffet kan och på utsidan regnar det...idag oxå.
Snart är det dags att väcka liten trött, älskling... Oh, vad jag lider med henne. Hon är inte direkt pigg vid den här tiden. Hon heller - skall man väl tillägga!
Tandvärken har attackerat mig lite igen och just nu ser jag ut ungefär som en hamster. Till skillnad från föregående natt har jag i alla fall fått lite sömn vilket var helt fantastiskt. Nu inväntar vi fredag och penicilin! Sedan skall tandjäveln ut!
Så kan ni ju hålla tummarna att kunderna inte skrattar åt en... Humöret är nämligen inte helt hundra med den här värken... He he he!
I övrigt har dagarna passerat sådär snabbt igen - utan att man hunnit med.Vi har spenderat massa tid ute...
Liten har fått en ny cykel, vi har plockat blommor, promenerat och allmänt haft det sådär mysigt.
Måndagskvällen hade jag ett litet break från vardagen och träffade världens bästa Erica.
Gammal kärlek rostar aldrig och det är väl tur när det i princip går ett par år mellan varven när man träffas! :)
Dags att kasta på sig lite kläder och avsluta det där kaffet nu då...
Ha en riktigt fin dag mina vänner... Snart är det fredag!
Även fast det säkert är en och annan ny landsman som vill dregla över min bakdel...
Det vankas jobbhelg i vanlig ordning och jag skall snart slänga på mig en skjorta och kolla vilka byxor som är de helaste.
(även fast det säkert är en och annan ny landsman som vill dregla över min bakdel)
Talibanen och karln åker till "lek och buslandet" och jag känner mig aningens bitter över att jag inte kan följa med..
Är dock självfallet vansinnigt glad över att de kan ha kul och hitta på saker på egen hand.
Det är väl kanske en av de saker man är mest rädd för som mamma. Hur barnet och karln går ihop. För det är ju så... funkar inte det så funkar det inte alls. Det finns ingen tvekan.
Barnet kommer alltid först. Alltid, alltid. Ren logik.
Oh well, här är det inga problem alls med det. Ungen avgudar karln och vice versa. Tack så mycket!
Dags att fixa lunch till skrothögen och göra sig själv presentabel. Fixa kaffe och slänga på det dära smilet som säger: "köper du den där säcken med lök så slickar jag dig i örat lite" ...Även fast man aldrig skulle göra det.
Men anyhow.... Det är dags nu!
Återkommer efter 21.00 ikväll!
...Dagens taliban i sin nya klänning från karln...
♥
En bloggpost som vaccinerar 95 barn
© UNICEF/Asselin
Den här bloggposten vaccinerar 95 barn
Just nu söker UNICEF en hälsospecialist till konfliktområden i Afghanistan. I tjänsten ingår bland annat att massvaccinera miljontals barn mot stelkramp, polio och mässling.
Jag skulle gärna ta mig an uppdraget, men eftersom jag inte kommer loss så publicerar jag den här bloggposten istället. Då vaccinerar jag nämligen 95 barn runtom i världen mot stelkramp tillsammans med Apotek Hjärtat. Det är också bra.
Jag är med UNICEF i kampen för varenda unge. Vill du också vara med och förändra barns liv? Bli Världsförälder här: unicef.se/bli-varldsforalder. För 100 kronor i månaden är du med och ser till att barn över hela världen får vaccin, medicin, rent vatten och utbildning.
Har du en blogg och vill vaccinera ytterligare 95 barn? För varje bloggare som publicerar den här bloggposten mellan 16 april och 13 maj så skänker Apotek Hjärtat 95 stelkrampsvaccin. Läs mer och hämta bloggmaterial på
Jag är med UNICEF i kampen för varenda unge. Vill du också vara med och förändra barns liv? Bli Världsförälder här: unicef.se/bli-varldsforalder. För 100 kronor i månaden är du med och ser till att barn över hela världen får vaccin, medicin, rent vatten och utbildning.
Har du en blogg och vill vaccinera ytterligare 95 barn? För varje bloggare som publicerar den här bloggposten mellan 16 april och 13 maj så skänker Apotek Hjärtat 95 stelkrampsvaccin. Läs mer och hämta bloggmaterial på
Allt känns så oskyldigt och rent...
Det är snålt med bilar ute. Jag ser en och annan buss.
Ett ghetto håller på att vakna och dess folk med de.
Men till trots för detta lite sköra, vackra kan jag inte hjälpa att det känns aningens perverst.
När klockan ringde kvart i fem, första gången, kunde jag inte låta bli att tänka mig hundra sätt att skada mig innan jobbdagen började.
Det är mitt i jävla natten.
Och de som faktiskt går upp vid den här tiden. Hur håller de sig vakna längre än till 16.00? Är det Någon som gör det?
Och isådana fall - h u r -?
Till och med katten skriker på mig för att han vill ha tillbaka mig i sängen. Ni kan kanske föreställe Er vad vi tycker om den här typen av morgnar i det här hushållet.
Jag skall gå och put on a happy face. Åtminstone ett face. Så jag inte skrämmer någon.
Men om man bortser ifrån hur (jävligt) lång den här dagen kommer bli så är det onekligen något jävligt vackert över världen vid den här tiden.
Allt känns så oskyldigt och rent.
Vi behöver en liten bit av det här i ghettot. Det är bara synd så få ser det!
Så vi säger väl godmorgon folket. Ha en riktigt fin dag... och jag hoppas Ni får sova -j ä t t e l ä n g e- ;)
Och så startar vi morgonen lugnt och fint med denna och en kopp kaffe...
Liten berättar att hon återigen blivit slagen i magen...
Det var en lång dag på jobbet idag och när klockan var 17,45 stämplade jag ut och sprang iväg till dagis.
En liten skrutt vandrade runt på gården med fröken och städade.
Mammahjärtat grät lite och jag avskyr verkligen de dagarna när hon behöver vara där så vansinnigt länge.
Jag vet att hon trivs, jag vet att hon har det bra... Men jag tycker fortfarande inte att det känns ok med så många timmar och så långa dagar...
Min lilla tjej är faktiskt fortfarande liten... Tycker ju jag i alla fall. Även fast hon fyller 4 år till sommaren.
Det blev att springa hem, äta leftovers, gosa och läsa saga. Imorgon blir nämligen sådär lagom spännande den med. Mammans väckarklocka ringer 05,00 ... en halvtimme senare skall talibanen väckas. 06,15 måste vi vara ute ur dörren.
Något säger mig att humöret på talibanen inte kommer vara att leka med imorgon!
Det skall dessutom bokas samtal med dagis imorgon!
Ett av barnen har vissa våldsamma tendenser som ofta visar sig gå ut över de andra barnen. Bland annat mitt barn.
Jag börjar bli vansinnigt trött på det här och efter idag när Liten berättar att hon återigen blivit slagen i magen och hennes mössa låg på ett tak känner jag att: Nu får det fan vara nog!
Barn är barn. Barn bråkar. Men det måste finnas gränser. Och detta barnet har gått över den gränsen nu.
Mitt barn kommer hem med blåmärken. Ledsna historier och tårögda ögon. Det är INTE ok. Alls.
Så Ännu en gång tar vi upp det här. Jag kräver att det tas tag i.
Varför detta barn gör som den gör är en annan fråga. Jag antar att det är reaktioner på annat. Men oavsett så är det ett problem som denne får ta tag i.
Det skall inte behöva gå ut över varken mitt eller andras barn!
Har NI erfarenheter av liknande? Hur har ni hanterat det? Är det något JAG bör tänka på?
Jag säger godnatt nu. Det blir som sagt en lång dag imorgon!
Sov gott mina vänner!
Jag minns att jag tänkte att detta var livet....
För många år sedan. När jag trodde jag var nästan vuxen men inte var mer än en 15-16 år så hade jag en människa i mitt liv.
Han var som den pappa som försvann ifrån mig när jag var liten. Ett ex till morsan.
Vi höll kontakten i många år till morsans stora förtret och än idag är det inget populärt ämne tror jag...
Vi fann varandra han och jag. Jag tror det var musiken som gjorde att vi hittade varandra där en sensommarkväll.
När han satt med sin gitarr och sjöng. Och jag som den obstinata tonåring jag var inte kunde hålla mig borta. Tonerna lixom brände sig in i huden på mig. Spelade på sköra, ungflicketrådar i hjärtat.
Sedan var jag fast. Och till på köpet fick jag två "nästan-bröder". Fy för bövelen vad mycket roligt vi hade.
Sena kvällar då det yrde snö utanför fönstret satt vi inne och spelade kort medan Han spelade och sjöng för oss.
Ofta var det Cornelis. Tunga dagar låg jag bredvid ihopkrupen i soffan medan han spelade "Felicia Adjö" och mina tårar rann stilla.
Men oftare skrattade jag. Och log. Och sjöng. Som alla gånger vi åkte ut på havet. Bara vi under en klarblå himmel.
Tuffade runt i en liten båt och diskuterade om livet och löste korsord. Och drack slirv.
Jag minns att jag tänkte att detta var livet. Att det var det här allt handlade om.
Och när jag tänker på det nu, mer än tio år senare inser jag att jag hade nog jävligt rätt.
Det VAR vackert. Det VAR det som var livet. ÄR det som är livet.
Och än idag när jag hör sångerna han sjöng kan det kännas som att jag fortfarande traskar på den långa, lilla grusvägen ner till hans hus, nynnandes... Och det fyller mig med värme även nu, precis som då.
Jag undrar om han fortfarande bor kvar i staden jag lämnade. Jag vet inte riktigt. För precis som i vanlig ordning så är det inget som varar för evigt. Livet är en resa och man går vidare.
Men jag hoppas att en dag, så sitter jag där i hans kök, lutad mot hans axel och vi sjunger "Felicia Adjö" igen!
...Här med Marie Fredriksson...
Lite för drömsk, lite för vilsen och en aningens lite för trasig...
Det är konstigt vad man kan älska och längta efter en stad som man en gång så intensivt hatade.
Nu i eftertid har jag förstått att jag bara behövde pröva mina vingar. Flyga lite. Utvecklas. Lära känna mig själv. Hitta mig själv.
Om jag är helt i mål? Nej, det är jag inte. Inte på långa vägar.
Jag är nog den där typen som är lite för drömsk, lite för vilsen och en aningens lite för trasig för att någonsin kunna hitta alla de där pusselbitarna som jag har tappat under åren.
Men många har jag hittat. Skavda och nötta i kanterna. Men det är lätt att sätta dom på plats även fast man får rucka lite med vissa av dom.
En av bitarna är Strömstad. Hemstaden. Den staden som jag paniskt rymde ifrån för snart 10 år sedan.
När jag kastade mig in på kontoret på dåvarande jobbet, slängde fram min uppsägning och sade att det var slut. Finito. Jag är borta nu.
Så från att jobba 200 timmar i månaden och bo på 11 kvm på ett motellrum, 3 mil från närmaste stad så packade jag mina (få) resväskor och flyttade in hos en flicka i Göteborg 20 mil hemifrån.
De äventyr som väntade hade jag ingen aning om. Jag tog livet med en klackspark, dagen som den kom och levde från hand till mun.
Men någon gång kommer livet ikapp och man inser att: Helvete, det där var kanske inte så jävla smart!
Men man växer upp till slut. Man börjar inse. Man varvar ner. Man tar ett djupt andetag och frågar sig hur man vill ha sitt liv.
Skall man sitta kvar på samma plats och ruttna eller skall man försöka följa sina drömmar och hjärta?
Att uppnå den där jävla harmonin som alla pratar om?
Jag har insett med tiden... till trots för att det tagit mig 10 år, att Strömstad är hemma.
Strömstad med sina hav och klippor. Med sina turister, döda vintrar,skvallertanter och barn som fortfarande får vara barn och hundra andra saker ... att det är där jag hör hemma.
Jag har insett det - nu.
Men det tar tid. Tid att lära sig vad kärlek är.
Skillnad på hat och kärlek. För det är hårfin balansgång. Tro mig, jag vet. Jag har misslyckats många gånger!
Så även fast jag är den där typen som är lite för drömsk, lite för vilsen och en aningens lite för trasig så har jag hittat svaret och kanske den viktigaste pusselbiten.
Jag har hittat det som är hemma. Och därifrån är det jävligt mycket lättare att jobba sig vidare!
Så talibanen och karln har helt enkelt inte så mycket att säga till om from now on...för utan de är det inte ett hem oavsett! ♥
Om att vara lat, envis, kaxig och tjock!
"Älskling, du har blivit en tjockis"
Förnedringstv på bästa sendingstid. Måndagkvällar. Måndagsångest. Och man har garanterat ätit för mycket under helgen. Är det inte mer regel än undantag så säg?
Så man tittar på den här skiten. Suckar, stönar och lovar sig själv att börja ett nytt och bättre liv. Igen. Precis som alla jävla söndagar och måndagar innan. Till trots för att man är (nästan) garanterad att misslyckas.
Precis som varje jävla vecka. Igen och igen och igen tills man är så trött på sig själv att man spyr.
Sedan läser man på facebook för ett par kvällar sedan att ett vännerpar tänker köra utmaningen sig imellan.
Hell yeah, tänker tanten på den här sidan datorskärmen. Faaan, vilken bra idé!
Skitpepp. Skitbra. Faaaan, vad bra det kommer gå braaa! Ingen tvekan.
De två samt mig och karln. Alla mot alla.
Jag är gud. Jag kommer vinna. Den HÄR gången lär det minsann inte bli några problem. Alls. Vadfasen. 8 veckor.
En piss i havet. Kommer inte ens märkas... Bara jag får vinna. Typ så.
Det är dag två idag. Jag funderar på att emigrera ett år eller så. Tills de har glömt det här. Jag är tjock. Så är det bara. För tjock för att orka träna. Jag orkar ju knappt tänka tanken ens.
Vad i hela friden skall jag vara så in i h-lvete kaxig för?
Det är väl ingen bra egenskap?!
Sedan är jag en så jävla dålig förlorare... Så jag vägrar ge upp riktigt ännu. Men förvåna inte om ni aldrig mer hör om det här.
Då skäms jag nog. Som en hund. Återigen.
Men jag tänkte verkligen försöka låta bli att ge upp det den här gången... Så jag går väl och tar en promenad i alla fall.
(tur man är tjock så även promenader är bra! Fan!)
En dag i skogen är ... alldeles, alldeles uuunderbart!
Ja, det är konstigt vad lite skogsluft och trevligt sällskap kan göra! Undervärk skulle jag vilja kalla det!
En timmes bilfärd hemifrån, rakt ut i ingenstans. Där knappt en människa bor. Där bor ljuvliga Ann och hennes make.
Jag och karln har haft stående invitation länge men alltid är det något som kommer imellan. Sjuka barn, jobb och allt möjligt annat. Men äntligen blev det av...Och gud, så trevligt det var!
Kaffe, grillning och sol på en stor altan. En överlycklig taliban och en Ann som charmerades i sänk av föregående.
Den ljuvliga Ann har dessutom stickat den fantastiska tröjan har på sig.
Kan tillägga att Talibanen haft den på sig sedan hon fick och har avslutat de två senaste kvällarna med att säga godnatt till tröjan och berätta för den att hon älskar den.
Det var onekligen en hemskt lyckad present!
(mamman avgudar den oxå skall tilläggas)
Mamman i sin tur fick med sig massa scrapbookpyssel, hemgjord glögg, broderigarner och andra restgarner samt massa annat smått och gott... Det var lite julafton för både mig och talibanen där!
Till middag grillades det förövrigt korv till talibanen - hon åt fyra stycken.
Något säger mig att skogsluft är bra för aptiten! :)
Vid hemgång tänkte jag att - nu kommer det bli svårt att hålla talibanen vaken... det är en lång resväg och mycket av den sker på skitvägar...
Efter att vi åkt en kvart, tjugo minuter kommer självfallet karln på att han lagt kvar telefonen ute i skogen.
Undertecknade var inte speciellt glad då. Åksjuk, mätt, trött och sedan vara tvungen att hålla liv i en väldigt trött taliban till på köpet.
Tålamodsprövning tror jag visst det kallas?
Men slutet gott, allting gott. Vi hämtade telefonen, kom hem... med vaken taliban och resten är väl inte så spännande...
Nu inväntar vi lite varmare väder sedan åker vi tillbaka igen.
Så Ann - tack för allt. Det var underbart!
Vi ses snart igen! :)
Vi drar till skogen...
Söndag morgon. Nästan strålande sol och dagsplanerna redan klara!
Ut, ut i skogen till världens bästa Ann och hennes "Lilla Lina" ... som faktiskt inte är så där värst liten längre nu när hon passerat 20 - strecket!
Och lord, vad jag länge det var sedan vi satt i ett kök i Kungsbacka medan en viss någon blåste eld inomhus och spriten flödade fritt...och alla bröt på finska!
Det var vackra tider!
Det var vackra tider!
Men... Nu skall Talibanen skall få byta ut ghettodoften mot skogsdoft och jag kan redan känna hur pulsen varvar ner.
Älskade skog!
Har dessutom en känsla av att bilen kommer innehålla fler saker när vi åker hem än när vi åker dit.
Någon vill tydligen bli av med massa saker och passar då på att skänka bort till undertecknade.
Ack, ack, så tacksamt!
Nej, jag antar det är dags att komma igång. Kläder på, huvud med och allt det där...
Och av någon märklig anledning är jag fylld av vemod idag. Kanske kan det vara alla timmar sömn jag fått? Eller kanske inte. Jag vet inte. Det känns bara lite sådär sorgligt inombords. Tomt. En känsla som inte riktigt går att beskriva!
Förmodligen så botar skogen det...
//Tant
And morning came...
Efter en alldeles fantastisk kväll med en alldeles galet massa mat är det snart dags att tacka för oss.
Vi har ätit grillmat så det stog härliga till och vi har druckit ett par shots för mycket. Men vad gör väl det i härliga vänners lag?
Tant jobbade dessutom heldag igår så hon var alldeles mör och gick och lade sig redan vid ett igår. Onekligen ett väldigt smart drag med tanke på lillskrot som kom vid åtta... ;)
(o andra sidan gick hon in till pojkarna halv sju och det var nog inte lika poppis...moahahaha)
Så efter en dunderfrukost med nybakat bröd och godaste teet ever så beger vi oss nu på lite second hand strosande!
Man vet aldrig vad man hittar!!
Halvtidsjobb, heltidsplugg och dygnet runt mamma!
Jag har verkligen inte tid att sitta här.
Ungen är naken, mamman är halvfärdig och om ca 10 min måste vi vara ute ur dörren.
Dagis och jobb väntar. Sista dagen på veckan för denna helgen är jag baske mig ledig. Så trefligt!
Framöver kommer schemat bli späckat nog. Jobb och skola. Göra klart det sista. Läsa två kurser på heltid som skall vara klara i slutet av juni. Vi kombinerar det med halvtidsjobb och heltidsmamma.
Oh well, det är skönt att använda hjärnan igen och det kommer kännas fantastiskt när skolan är klar!
Håhåjaja!
Då önskar jag Er en trevlig helg och säger - på återseende!
När man är så -jävla- oteknisk!
Karln har tagit med sig sin kaffebryggare från hemstaden. Skitsmidigt. OM man fanns en smula teknisk dvs!
Jättebra apparat med kaffekanna istället för bara en glasbehållare som jag har.
Men då kommer man till frågan när man väl skall slänga på en kanna såhär på kvällskvisten... Hur FAN gör man?
Skall locket vara på eller av när den brygger? Det känns lite ologiskt om det är av.. Kaffet borde ju änna kallna väldigt fort då?! Eller??
Men om locket är PÅ då... Kommer verkligen kaffet hinna rinna ner i kannan innan det lixom blir fullt där på toppen?
Herreminje så in i bomben korkad jag känner mig!!
Tack och lov hade karln inte hunnit lyfta med planet till Oslo så han kunde stilla min kaffetörst och besvara mina frågor.
Bra karl det där.
Så ja... Det låter inte mer där ute.. Jag antar (läs:hoppas) att kaffet är i kannan och inte på bänken!
Wish me luck people!
Fan, vad Bra jag är!
Wasting time...
Spännande det här med röda dagar. Det är som att världen är död. Och vi med den.fast det är klart, det skyller vi på vädergudarna. Vem fasen orkar vara ute i snålblåst och snöblandat regn? Inte vi. Inte idag i alla fall.
Vi stannar inne och pysslar istället. Just nu målar vi små presentlådor. Söta som attan... Men jag kopplar Nu varför det står från 5 år på lådan.. Pill med stort P.
Dagens stora plan är ÖB. Skaffa en kabel till dvd-spelaren. Kanske hitta mer pyssel.
Fy bövelen så spännande.
I övrigt längtar jag efter att få gå och sova igen. Tröttdag idag.
O andra sidan blir det lätt så när man får en taliban i sängen klockan sex på morgon.
Hur är det hos Er? Längtar ni efter vardag? Har ni äckelväder?
Hur många kameler är jag värd?
Här var det egentligen planerat ett både långt och roligt inlägg.
Men - Påskriset har gett mig allergi, lillskrot har fått tokfeber och jag är snart på väg till jobbet för att göra em/kvällen där. Så vi tar väl det där roliga ikväll dårå.
Om jag inte somnar dvs. Det är lite standard numer.
Trött kärring och allt det där ni vet!
O´hoy ... I am off to work!
Btw... våra nya landsmän ni vet... De skall ju vara tacksamma att de flesta ser precis likadana ut. Därav kan jag ju aldrig minnas vem som är idiot och vem som inte är det. Lucky for them lixom!
Och dessutom blev jag friad till för ett tag sedan... av en man i klänning. Jag misstänker att han ägde ganska många kameler oxå.
Jag undrar om det kanske kunde vara något? Jag menar: Att flytta till ett varmt land och bli hemmafru vore ju inte helt jävla fel these days.
Jag får väl tänka lite på saken!
Har ni en fin påsk förresten? Äter ni ägg? Klär ni ut Er? Knackar ni dörr? Smäller raketer?
(Ja, här i Ghettot smäller våra nya landsmän raketer från nyår till påsk. Idioter)
Jobba var det ja!
Tjipp!
On the road Again...
Och det snöar, snöar och snöar...
Vackert måste man säga det är... Lite trollskt. Lite magiskt. Jag kan inte låta bli att känna mig lite lycklig när jag blickar ut över landskapet.
Mörkt, vitt och inte en bil på vägen...
I baksätet hörs Nils Karlsson pyssling. Möjligtvis ett och annat gnäll som låter: mamma, jag orkar inte mer nu. Och det är ju faktiskt inte ett dugg konstigt. Klockan är kvart över tio och ungen är fortfarande vaken. Inte sovit alls. Precis som på vägen upp.
Märkligt hur de små liven lyckas att trotsa den där tröttheten!
Vi har självfallet stannat till en del... Middag på en vägkrog utanför Örebro. En halvtimmes lek på Ikea i samma stad.
Ett par, tre stanna och röka/leka jaga (sträcka på benen) stopp har det oxå hunnits med.
Nu är det 5.2 mil kvar och st skall onekligen bli skönt att lämna bilen några dagar. Även fast när sant skall sägas s har jag uppskattat de här bilturerna. De har gått så smärtfritt och jag njuter av att bara se naturen swisha förbi!
(även alla 3 miljarder träd vi har skådat)
När vi kommer hem väntar te och film. Harry Potter. Började i förrgår men någon (läs: tant) somnade efter tio minuter.
Ny dag, nya försök!
Imorgon väntas en jävla organisation med alla karlns tusen saker han tagit med samt lite påskpyssel och jobb.
Vad fördriver Ni påsken med?
70 mil in 2 dagar...
Herreminje... man skulle tro att jag kanske var död. Försvunnen. Borta. Det är jag inte. Jag är bara på semester.
En jävligt skön sådan. Fan, vad fint vi har haft det.
Men vi drar resan... from day one - Speed version!
Göteborg - Strömstad på söndagen. 20 mil i strålande solsken. Ett par stopp och en runda på ett köpcenter i Nordby som var översvämmat med folk.
Norrmän och shopping i Sverige. Vi kan kalla det: Galet!
Landar för natten hos mormor. Tar ett par kalla och kommer i säng i tid. For once.
Ett par viktiga möten på måndagsmorgonen där det ena gick klockrent och det bådar för en ljus framtid medan det andra mötet gick lite mindre bra men oavsett ingen katastrof. Våran tid kommer helt enkelt. Det var bara inte riktigt läge just då!
Ett besök på samma shoppingcenter som föregående dag fast med sjukligt mycket mer folk och en förestående panikångestattack kastade vi oss in i djungellandet och lekte loss en timme innan vi fick undan lite shopping.
Fångsten blev nya skor och tröjan i mitt liv. Lovely!
Vid 16 - snåret började resan mot Dalarna och de djupa skogarna och en viss någon började suucka tungt och svära redan innan vi kom till Åmål. Huvaligen, vilken tid det tog.. På slingriga vägar. Hej, illamående.
Dock gick det fantastiskt bra. Med stopp både här och där på ställen som jag redan glömt vad de heter så kom vi tillslut fram till Borlänge vid 23 tiden...
Vilken jävla tur att jag har en så fantastisk unge säger jag bara. Hon var alldeles jävla übergrym hela resan. Inget gnäll, inget tjat och bara glada miner fram tills 30 min innan vi var framme...
Då var det dock en arg mage som spökade... men efter lite vädersläpp blev det bättre och vi kunde äntligen ta natten!
Men vi dedikerar dagens tack till människan som uppfann den bärbara dvd spelaren.
Vi hann med 2xTrassel, 2x Nalle Puh, 2x Nils karlsson pyssling och en omgång med Tjorven!
Och tack till Mormor som lånade ut den!
Vi återkommer med mer uppdate så småningom. Nu är vi på väg tillbaka till Ghettot igen. Vardagen kallar.
Ungen ligger i badkaret och mamman borde packa ... as usual.
7-8 timmar i bil väntar. Wish us good luck. Något säger mig att denna resan inte kommer bli lika lätt när ungen vet vad som väntar och verkligen inte alls vill åka hem!
På återseende mina vänner!
3000 mil ... På ett ungefär!
Om några timmar bär det av... De röda ringarna indikerar de platser vi kommer stanna på under veckans lopp.
Vi väntar oss att vara tillbaka på fredag igen. Påskhelgen innebär nämligen jobb för min del.
Vårat första stopp är i Strömstad. Dit åker vi om några timmar. Sover över hos mormor innan vi skall ha ett par viktiga möten imorgon förmiddag innan vi styr bilen mot kaffestopp och lek i Grums med min fina fru!
På kvällen anländer vi Borlänge och karlns lägenhet som förhoppningsvis står kvar. Det är ju trots allt några månader sedan han var där.
Jag gissar det är någon som kommer vara sjukt glad över att komma hem och få tillgång till sina saker och inte behöva leva i en kappsäck i några dagar!
Medan vi är där kommer jag passa på att ta mig skrothögen och åka ett dygn till Västerås. Träffa Christine, Marie och Kix.
Mina fina vänner som jag pratat med i mellan 10 till 15 år på nätet men fortfarande inte fått tummen ur att träffa.
Jag kan inte räkna alla timmar vi skypat, mailat och suttit i telefon. Men det är så många att nästintill är skadat!
Det vore en ren och skär lögn att säga att jag inte är nervös. Fi fan!
På vägen tillbaka hoppas jag vi stannar till för en liten kaffepaus/playdate i Örebro för att träffa Joanna. Ännu en tjej jag skrivit brev (ja, riktiga brev) och pratat med i snart 15 år.
Det kommer bli extremt mycket körande och jag är lite, lite orolig för hur skrothögen kommer gilla det. Vi har dock laddat med portabel dvd-spelare och lite annat smått och gott. Så vi hoppas det går ganska smärtfritt.
Självklart blir det även en hel del stopp på vägen!
Jobbade till sent igår och annat än soffläge var inte att tänka på när man kom hem...
Jag antar att det är läge att börja packa snart. Det är lite för många dagar för att bara kasta ner en pyjamas och ett par rena trosor.
Hej organisation.
Hejdå Göteborg!
