Är lite för trött på allt blogg.se´s strulande! Samt att man numera inte kan mobilblogga från sidan! 

Därav - I am moving! 
Klicka på bilden för att komma till mitt nya hem! 
Glöm inte att följa på bloglovin eller spara mig under favoriter ;) 

Seså ... Kom med mig över till mitt nya hem nu! :)

 

 

 

Gör mig redo för sista dagen på jobbet. 
Ungen är fortfarande kass och förkyld. Orken är inte riktigt på topp. 

 

Skall sladda in till panduro, se om vi hittar lite fler pärlor. Pyssel is the shit i det här vädret. 

Och film. Tingeling, Belles magiska värld och Astrid Lindgren! 

 

Fyndade en hylla på Reningsborg igår. Skall bara målas lite så är den så gott som ny! 

 

Tiden räcker inte till att sitta här idag. 
Jag återkommer ikväll. Lite tröttare, men lite lyckligare! Lite närmare målet! 

Nu är det bara 5 dagar kvar! 

 

Dagens Datum. 
Kikade på körslaget. Bor ju Angered. Team Rolinski. Martin. 
Har aldrig varit ett Bwo fan. Never. 
Men det här, det här är fan bra! 

 

Förra veckan var ok. Bra sådär. Det såldes kanske inte helt in hos mig. Och då skall det sägas att jag knarkar musik. Så in i bomben. Ledsen folket! Bra var ni, men det var de andra oxå!

Bengan skrämde mig första gången de uppträdde. Denna gången levererade han så att jag fick ståpäls! Helvete, så bra det var! Bagge levererar som vanligt, han är ju sådan. 
Gladys var grym idag. Riktigt jävla bra! Helt rätt låt och helt rätt sammansatt helt enkelt! 
Men team Rolinski - där snackar vi känsla. Vi snackar om något som är så in i helvete bra att jag faktiskt inte finner ord. 

 

De gjorde så mycket mer än att bara sjunga. Eller så kanske de -bara- sjöng? De sjöng sig i alla fall rakt igenom bröstbenet på mig. Etsade sig fast i hjärtat på mig. Fick det att slå ett par, tre extra slag i minuten. 
När de var klara så hade jag en klump i halsen. En klump av tillhörighet, av kärlek och av perfektion. 
För det var det, det handlade om idag. Perfektion! 

 

För första gången på 8 år kände jag att jag var en ghettobrud. In a good way! 

(Och Ghetto som begrepp är inte heller nödvändigtvis dåligt! Så har vi den saken klar!)

Men låten var så jävla mycket -oss-. Angered. 

Det kändes så jävfla rätt. Det sade klick, pang, smäck ...så satt den där under revbenen och jag kommer aldrig kunna lyssna på den igen utan att tänka på min tid här. I Ghettot. 

Jag tror det här fick bli mitt avslut på den här perioden.  Ett jävligt vackert, fantastiskt avslut.
Angered visade vad de gick för. Visade att de är fantastiska när det gäller. 
Att det finns resurser i misären. Att man aldrig skall ge upp. 

Det är aldrig för sent. Aldrig! Vi kan komma så jäfla långt! Allihopa! 

 

Jag seglar min skuta vidare. Nästa lördag tittar jag på Team Rolinski i Strömstad. 20 mil bort. Fortfarande i Västsverige. 
Jag gråter fortfarande i utslagningen. Jag jublar fortfarande. Röstar fortfarande! 

 

Det här, det var en avslutning jag inte visste skulle komma. Men den var perfekt! 

 

 

 

 

Det var sommarnatt för vad kan det vara, kanske 7 år sedan. Det är länge sedan vilket som. Men jag minns det som igår. 

Barfota på en klippa. Skorna i den ena handen och en flaska parador i den andra.

Vid min sida fanns C. Som vanligt den sommaren. Hon och jag var ett. Alltid vid varandras sida.
Från klipporna kunde vi se bort på den lilla restauranten… 
Vi hörde musik och jag kan tänka mig att vi båda log lite mot varandra och utan att behöva förklara mer så visste vi att kvällen skulle bli fin. 
Trubaduren var på plats, vi var på plats och våra kroppar var berusade av sommar, kärlek och rött vin. Vi behövde inget mer. Livet kunde inte erbjuda mer.
Hand i hand vandrade vi så småningom ner till restauranten. Pirriga. Förväntanstulla.

Öl… Under varm kvällshimmel. Skymning. Havet slog emot klipporna nedanför terrassen vi satt på.
Tystnad. Bland fulla, glada människor. Vi hade inget behov av ord. För oss var musiken nog. 
Den var av sorten som satte sig i hjärtat. Inte för att han var … skickligast eller den duktigaste sångaren. Men det var ögonen, rösten, magin… 
Kanske hade de stjärnklara sommarnätterna förvandlat hans musik till magi, oss till magi? 
Jag är beredd att tro det i alla fall.

Jag minns hans ögon när han sjöng Wonderfull Tonight, ändrade om texten och sjöng för mig. Det var fint. Inte sliskigt, men sött. På ett fint sätt.
För vi brukade prata… En hel del… Och det var aldrig något annat än just fint. Sött. Han var magisk,  hela hans väsen. Lite speciell, liten och blyg.

Jag och C… barfotabarn i sommarnatten bland klippor, glada människor och trubadurer.
Det var kärlek.
Och jag skulle ljuga om jag sade att jag inte saknade det. För ibland svider det i själen och jag skulle gett nästan vad som helst för att kunna trolla mig tillbaka till ett av ögonblicken därute med hennes hand i min och musiken som spelades i bakgrunden. 
Det var vackert… Och även fast jag skulle försöka beskriva känslan av glädje, lycka, kärlek och ömhet som fyllde mig i dom ögonblicken så skulle jag inte kunna. Jag inser att det är för stort och ni skulle inte kunna förstå.

Men minnet gör mig glad. Och kanske får vi chansen i sommar igen. 
Hon och jag, hand i hand. Precis som det skall vara.

Barfotabarn i sommarnatten.

 

 

Det regnade och blåste årets första riktiga höststorm när vi vaknade strax innan 07,00 imorse. 
Det var fortfarande nästa mörkt och det höll i sig i flera timmar på morgonkvisten. 
Jag uppskattar de där morgnarna. Oerhört.

 

Knöla ner sig i one-piecen. Ligga i soffan och läsa, äta en god frukost. Bara vara! 
(sedan kan det ju även vara latmasken i mig som talar oxå förstås!)

 

 

Idag är det exakt en vecka kvar till flytten. Det pirrar allt mer i magen och jag känner mig konstig i kroppen. 
Stundtals nästan sjuk. Det är saker att göra, tänka på och samtal som skall ringas.

 

Några lådor har blivit packade på morgonkvisten och snart ryker det som finns i städskåpet. Eller ja, i varje fall det mesta av brötet som ligger däri. 
(hurihelvetekanmansamlapåsåmycketskit?)

 

Och till råga på allt är det fredag. Måste fixa fredagsmys till talibanen. 
Tacos? Har någon något bra förslag? Film?

Min hjärna går på högvarv men ingenting händer. Spännande.

 

Borde kanske gå ut i regnet och ställa mig en stund. Det borde få mig att vakna till! Det här komatillståndet är inte bra för någon av oss! 

 

Snow white and the huntsman ikväll. Om det inte går något vettigt på tv. 
Cola, brodera. Soffa.

Hej Tant! 

 

Och försöka få in resterande av mina skitgamla brända skivor i datorn. Verkar vara easier said than done. Oh well... Memory lane får vänta ... 
Fötterna behöver sina tofflor och städskåpet behöver tömmas! 

//HondendärElinsominteärriktigtmedlängre!

 

Hjölp!! Insåg nyss att det blir sista fredagsmyset i Ghettot! Nästa fredag står vi med ett flyttlass och panik över kaoset antar jag! 
Sweet lord - måstegöradethärjävligtbra! 

 

 

 

26 Juni 2010. Då ändrades våra liv. Radikalt. 

 

Jag och Skrothögen var hos en granne. Några hus bort. Drack kaffe. Hade handlat bröd. 
Plötsligt kommer husfruns sambo cyklande i ilfart och skriker att det brinner i min lägenhet. 
Jag kastade två-åringen till grannen och sprang så fort som bara en tjockis kan när det brinner. 

 

Utanför mitt 9-våningar höga, höghus är det fullt av folk och en jävla massa brandbilar och brandmän. 
Lågorna slår ut från balkongen under min. Svart, tjock, dödsrök väller fram. 
Skräcken rev och slet i kroppen på mig. Jag kunde inte gråta, inte skrika. Men jag förstog att det var slutet för våran lägehet. Det fanns lixom inget att göra. 

 

Branden spred sig. Mordbrand kallades det. Så är det här i Ghettot. De gör sånt!
Det är tydligen helt ok. Mig veterligen blev det inga följder. För någon. 
Förrutom kanske för oss som blev hemlösa. 

Att vara hemlös i dagens Sverige med en två-åring är tydligen helt ok. Både för Socialstyrelsen och för Poseidon Ab. Det är ingens problem utan vårat att lösa.
Att vi inte hade med branden att göra spelade ingen roll. Alls.
Vi var utan hemförsäkring. Just då. Hade precis sagt upp den gamla. Kunde ju inte direkt föreställa mig att det skulle komma något satans pack och tända eld på skitgrannarnas lägenhet.
Att sedan inte skitgrannarna var hemma utan i något land långt borta känns ju i efterhand jävligt tråkigt. De skulle fasen behöva både lida och betala lika mycket som vi hade gjort. Men nej. 

Lägenheten skulle saneras fick vi besked om. Fint. Skitbra! Ensamstående, hemlös morsa med 4 timmars dagisplats skall tömma en hel lägenhet på 4 dagar. 
16 timmar totalt. Spännande. 
Det mesta var ju bara att kasta. Men lite fick vi i alla fall sparat. 
Men jag grät en hel del under de dagarna. Livet kändes jävligt tomt och hopplöst just då. 

 

Nej, dagens ros går inte till Poseidon AB. Ej heller Socialstyrelsen. 
Men tack gode gud för vackra vänner som gav oss en plats när livet krisade som mest. Det kommer vi aldrig glömma. 

Det var en tid av mardrömmar, ångest och ekonomisk kris. Liten slutade äta, kissa och sov dåligt. Allt har sina följder! Hon gick ner hur mycket som helst. 
Ångesten ökade. 

Sakta men säkert har vi byggt ett nytt hem. Med saker från vänner och bekanta. Loppisfynd och annat. 

Men det skär i hjärtat. Inte för att det är dåliga saker.. utan för att det faktiskt inte är -våra- saker. 

Vi har kommit på fötter. Men det har tagit tid. 
Nu är det dags att avsluta det här kapitlet i Ghettot. 

Flytta till lugnt och trygghten och hoppas att vi kan rota oss där. 

 

 

 

 

12-13 år gammal. Kanske inte okysst men det var banne mig inte långt ifrån. Jag menar, man kan kanske inte räkna en snorig kyss framför ett dockskåp för hundra år sedan?

 

Vi var på Gran Canaria. Bahia De Feliz närmare bestämt. Jag och mamma. En vecka. Sådär innan skolan började. 
Jag minns det nästan som igår. 

 

Det fanns en trubadur där i området. Spelade på ett hotell i närheten. Jag och mamma bodde i en "lägenhet" på andra sidan torget om det svenska kondiset.

 

Han var det vackraste jag någonsin skådat. Probably min första riktiga chrush. 
Och Som han spelade. Ja, herregud vad han kunde hantera sin gitarr. O andra sidan hade jag inte så mycket att jämföra med där heller på den tiden.

Jag rodnade och stammade och betedde mig nog precis som de tolv-tretton åren jag var. Trånandes och längtandes. Önskade att jag var sisådär tio-femton år äldre.
Hans långa vackra hår, hans intensiva ögon, musiken i blodet ... Ja, i mina ögon var han allt en man kunde önskas vara...

 

Jag hade visst redan börjat röka på den tiden. Smygrökte bakom hotellet den där kvällen. Tog lite luft som vi kallade det. 
Mamma satt på en pub tvärsimot hotellet. Döm av min förvåning när jag kom tillbaka och såg mamma prata med mannen... 
Sweet lord så nervös jag blev. Cirklade runt innan jag väl kom för mig att gå över vägen. Ställa mig vid bordet. 

För sent inser jag att mamma berättat om mina trånande känslor. 
Hans vackra leende log så varmt och jag har sällan eller kanske aldrig velat sjunka så långt ner igenom jorden som just då. 
Vad säger man? Vad Gör man? 
Jag gick tillbaka runt hörnet och rökte lite mer. Jag klarade inte av att vara kvar. 

När jag kom tillbaka satt mamma kvar vid bordet. 
På min plats låg det en liten lapp... Med orden som jag burit med mig igenom livet inplastat tillsammans med ett kort på hans affisch... 

"Keep on rocking, Everything is possible. 

Kiss Pete"

 

Och jag dog där. Ungflickehjärtat i mig stannade och världen snurrade. Jag vet inte om jag ljuger om jag sade att hela jävla himlakören sjöng oxå. Det kan ha varit så. 

Tänker inte på honom längre. Mer än om jag blir påmind. Det blev jag idag. 
(När jag läste apan´s inlägg om människor som försvunnit ur ens liv) 

Fick för mig att googla honom på Fb - Han fanns ... 
Och såhär ser han ut idag...

(lite ...äldre) :) 

 

 

 

 

Denna kommer sitta på mig dygnet runt framöver. Halleluljah, vilken skön tröja! 5 nummer för stor, gosig och alldeles mjuk! Med ett par tights under som jag förövrigt köpte på zizzi idag blir det perfa!

Problemet nu är att jag halkade in hos samma köpare och krängde in ett par, fyra  till i minneslistan. Sådärattomifallatt.... ni vet. 
När lönen trillar in och man känner att man kanske borde bara ha -en- liten tröja till. 
Nu skall ju dessutom fakta tilläggas att de tröjor som tillkommit min garderob de senaste typ 8 åren inte överstiger handens alla fingrar. På ett ungefär. Så jag har inte skitdåligt samvete. Ännu.

 

Tradera är förövrigt ett jäfla beroende. Går du in är du fast. 4 av 5 gånger man går in klickar man hem något. Hur är det möjligt? Karaktär? Vem är det? Nej, han känner vi inte! 

(och har väl ingen egentlig lust att stifta någon närmare bekantskap med heller om jag skall säga det själv)

 

Finns ännu en fördel med en 5 nummer för stor tröja. Även fast man är tjock så syns det inte lika mycket ... och jag kan med gott samvete slänga i ett par vårrullar i fritösen och ta kvällen på soffan...Ha! 

Den ni.... Fan, vad jag älskar Tradera! 

 

//Tjockistanten

 

 

Den första dagen jag väljer att berätta om är av egentligen ingen anledning alls. Jag sitter mest och tittar igenom gamla kort och hittade den här bilden. 

Det var en varm sommarkväll som blev till sommarnatt. Skratten ekade i betongghettot och stämning var sådär fin.
Vi hade haft ett poolparty hos en bekant och vi var alla något runda under fötterna. Vissa mer, vissa mindre. 
Av någon anledning kan jag ha varit en av de som var lite mer rund under fötterna...(?!)

 

Det skålades,drack och badades. Några visade rumpan och sjöng medan vissa bara satt alldeles lugnt och fint och drack sina drinkar. 
Sådär som det är på fester helt enkelt. 
Every party has a monkey eller vad det nu heter?! :) 

 

När kvällen blev natt och klockan blev mycket blev stämningen sådär kärleksfull som den kan bli när folk har druckit för mycket sprit och man vill berätta för hela världen att man älskar de. Eller så vill man helt enkelt bara ligga. Det förekommer ju oxå ibland.
Man kan säga att så var fallet här.

Out of the blue dök det upp ett litet lammkött. Hur mycket lammkött tror jag inte jag visste då. Då hade jag nog inte tagit med honom hem. Tant som jag var redan då.
Men lustarna föll på och vi skulle ta oss hem. Från poolpartyt och hem till mig var det inte så långt... kanske fem minuter att gå. Kanske tio med den något vingliga gången. 

Upp ur poolen kom vi ... det fanns bara ett litet problem - Mina kläder förrutom mina trosor (av den där lilla modellen ni vet :o) och min munkjacka! (thank god) hade resten försvunnit. Och gud, som vi letade. Tills vi gav fan och tänkte att - här blir det ju inga barn gjorda!
Och vad gör man i det läget? Man är full, desperat och ...lysten och har en 19-åring i handen. 
Jo, man skiter i vilket och går. 
Med kritvita skinkor och grogg. Så vandrar man. Igenom ett nattsvart ghetto. 

Vi tackar gud för att det var mörkt. Och för att det inte var många ute. 
Det tog ett par år innan jag kunde skratta åt historien. Har skämts ganska fint måste jag erkänna. 
Men vad gör väl det här om hundra år? 

Och jag frågade minsann värdinnan om det var barnarov om jag tog med lammköttet hem. Det var det inte, sade hon!
Så min plikt som mogen tant var gjord där helt enkelt. 

Natten blev fin och kläderna hittades ett par dagar senare under locket på en stängd grill.... ! :)

Så ....Era bästa fylleminnen please? Eller så hakar ni helt enkelt på Apan´s femtiodagars Challenge! :)

 

 

 

Jobbhelgen är över och imorgon vankas det ledighet. Hujedamig så trefligt. 
Sedan återstår det endast 4 planerade jobbdagar innan denna anställning tar sitt slut. Det är -faktiskt- både sorgligt och glatt. 
Det är helt enkelt ett väldigt speciellt ställe att jobba på. 
Då de flesta av våra kunder inte kan språket får vi ofta prata med teckenspråk ... eller hitta en tolk. 
Vissa är trevligare än andra. Vissa pratar på fort som fan på ett språk man inte förstår och jag kan ju säga att man snappat upp ett och annat fult ord om sig själv... Men låt gå. Så är det väl i alla sammanhang. Man kan inte gilla alla - eller bli gillad av alla. 

Idag fick jag höra en hel bunt fina ord. Både om att det var synd att jag skulle sluta och att jag faktiskt var den trevligaste tjejen där. 
Då blir man lite varm i hjärtat och det känns lite tråkigt att behöva lämna de. 

För ja - det finns faktiskt en hel del fina människor i mitt ghetto. Speciellt de gamla människorna. Och de mindre barnen.

Varma, snälla, trevliga människor. 
Som damen/flickan som var inne igår. Vi brukar alltid prata några minuter om tillfälle ges. Hon påminner mig om en fjäril. En skör, vacker och sällsynt fjäril. 
Man kan nästan se det stora, varma hjärtat banka där inne i den tunna, lilla kroppen.

 

Och gubben - som tar med Strömstadtidningen till mig. Och varje morgon frågar han: "Det är snart dags nu. Snart åker du hem till mina hemtrakter" Och jag svarar .. som varje morgon. Att nu är det si och så långt kvar. 
Häromdagen sade han att han funderade på att komma och hälsa på mig. Gamla, skruttiga, gubben. ♥

 

Och kollegorna - I alla fall ett par av de. De förgyller mina dagar. J1 med sitt smittande leende och glada humör och J2 som kommer med kaffe och ny energi i form av att bara vara -han-. 
Jodå minsann... Att jobba i butik i Ghettot kan vara fint. Det kan det minsann.

 
Men ack ja, det skall bli skönt med lite miljöombyte... Svenska är faktiskt trots allt mitt huvudspråk och det jag behärskar bäst!

 

Flytten är beräknad till den 21 september. Om mindre än två veckor. 
Jag skulle behöva lite syrgas här. Och en plastpåse. Kanske en pacemaker ifall någon har en som skräpar.

 

Håhåjaja... fan, vad tiden går fort!

 

Snart måndag - nya friska tag!

Fredagsmys på en torsdag. Det gäller att passa på när Talibanen skall spendera helgen hos mormor! 
Popcornkrig i vardagsrummet, trolltider och massa gos. Ladda med talibanenergi! Älskade skrutt.

 

 

Sova. Möte med den där på Soc. Andan i halsen. Hem. Packa släp med en massa lådor och prylar. Plocka upp älsklingen på dagis och köra fort som bövelen mot Strömstad. 
Första flyttlasset. Det känns overkligt. 
Lyckligt. Rädd och ganska överväldigad av allt. När skall man egentligen hinna känna efter och ta in allt? 
Hur kommer framtiden se ut?

 

 

 

Vi ligger mer eller mindre i 85 km/h hela vägen. Det tar tid. Lång tid. Ungen sover mycket. Mamman sover lite. 
Vädret är i alla fall vackert och vi gör det sedvanliga stoppet vid Laxbutiken. Röker. Köper kexchocklad och vatten.

Tillslut hamnar vi hos mormor. Lämnar liten. Kör ner till lägenheten. Träffar "Lillebror" som är där och klipper gräset... Får bärhjälp. 
Snubblar i trappor. Bär mer. Kollar om badrummet är klart, om balkongen är färdigbyggd. Det mesta är färdigt. Om man bortser från glas och plankor i trädgården, ett behov av nya fönster som borde kommit nu ... och ett hål i golvet i mitt pyttelilla "walk in closet". 

Komponerar ett mail i huvudet och svär lite.

 

Åker tillbaka upp till mormor. Gosar lite taliban, hämtar en postlåda och åker tillbaka ner och slänger upp den bland de andra lådorna. Nu känns det som att det är än mer på riktigt. Skrämmande och vackert. 
Nu vet jag vart min brevlåda bor.

 

 

För att slippa backa åker vi runt. Spanar på det som kommer bli vårat nya tillhåll nästa sommar. Och i vinter. 

 

 

Första stranden. Den största och kanske mest barnvänliga. Plats att springa och leka. Här har jag spenderat många år, många varma dagar med svettiga mackor, piggelin för fyra kronor och lösviktsgodis. 
"En av de blåa, tre av de svarta".

 

 

 

Och kanske en dag när jag blir vuxen, rik och grym. Så skall jag ha en båt som ligger här. 

 

 

Strand två. Stensvik.
Mång en kväll har jag suttit här. På klipporna. Filosoferat. Och fyllosoferat om man skall vara helt ärlig. Nakenbadat.
En av de vackraste platserna i världen. En plats där själen kan finna lite frid mitt i vardagens kaos och stress! 

Men tillslut var det dags att åka hem. Det var tidsbegränsning på släpet. Vi var lite stressade. Det var fredag. Karln ville ta en öl. Som den fina människan jag är så visade jag honom hur gott det var och vad han hade i vänte...

 

 

Våldsamt gott. Våldsamt fint väder. Ja, herregud, så fint väder vi hade. Med höstkyla i luften. Lovely! 

Och det blev kväll ... Med utgång. Men det var vi lite senare! Jag har nämligen en tvätt att ta hand om! 
Och skit att slänga ut på tradera! 

Söndag - Snart måndag! Finally! 

Har ni haft det bra i helgen?

 

Jag hittade en blogg för ett litet tag sedan.  Den där Apan ni vet?! 
Av okänd anledning hamnade jag där inne hos henne... Och jag föll. Som en fura. 
Fantastisk blogg!

Hennes blogg är - rolig, tänkvärd, vardaglig och allt det där lilla extra. Med socker på. 
Ungefär så. Och så har hon 9 veckor kvar till BF! 
See for yourself. Jag gillar´t. Skarpt. 

Som ni vet är jag ju ett fan av listor. Denna är en som hade passat mig utmärkt ...Och jag VILL verkligen haka på. Men skall nog ladda upp med ett gäng tidsinställda inlägg först. Är ju som bekant inte alltid så lätt att få tiden att räcka till. Speciellt inte nu mitt i flytt, jobb och taliban.

Men jag vill i alla fall tipsa Er. Kanske är det något NI vill vara med på?
Säg till i så fall - så att jag kan snoka hos Er... (om jag inte redan gör det!)



Klicka på bilden för att komma till Apan´s sida där ni kan läsa mer om "50 dagar ur mitt liv!

Här har det jobbats hela dagen. Och det vart ju självfallet utgång igår. Landade hemma alldeles för sent. Eller för tidigt. Beroende på hur man ser på saken. Jag är lite trött nu. Och jävligt gammal!
Men bilder och annat smått och gott från helgen kommer imorgon. 
Första flyttlasset är avklarat. Jag har träffat Timothy aka den fantastiska, magiska trubaduren och sovit mig ett varv eller två på en bullrig nattspårvagn.
Jag behöver en natts sömn innan älsklingstalibanen kommer hem imorgon! 
Och jag behöver INTE gå upp tidigt imorgon! Ha! Like a boss - som ungdomarna säger nu för tiden! 

Jag önskar eder en god natt och vackra drömmar! 
Vi syns imorgon! 

 

 

När dagen börjar kvart över sex börjar den för tidigt. Speciellt om man sover som en rabiessmittad bäver på nätterna. 
Nu när klockan är kvart över tolv har jag velat lägga mig i tre timmar redan. 

Det gör jag dock inte. För man sover inte på dagen. Då är man ingen bra människa. Eller ja, jag är inte det. Punkt! Mina krav på mig själv dör lite om jag sover på dagen. 
Dock funkar det om jag badar samtidigt. Jag menar ... då blir jag ju ren samtidigt. Nytta och nöje ni vet. 

Nu hinner jag dock inte bada. Jag måste packa. Har packat 2 lådor hittils. Borde packat jävligt många fler. 
Börjar jobba klockan två... 
Imorgon åker vi med första lasset lådor till Strömstad. 
Jag borde faktiskt inte sitta här alls. 
Och jag misstänker karln blir lite irro om han hittar blogginlägg och inga lådor... Vilket jag möjligtvis kan förstå. 

Så jag skiter i bloggen en stund. Kastar ner saker i lådor och sticker och jobbar lite. 
Sedan hoppas jag att det jävligt, jävligt snart blir natt! Helst innan jag äter upp någon. 

Har ni en fin dag? Vad pysslar ni med egentligen? 

 

På återseende mina vänner! 

Och så avslutar vi med flyttmusik...

 

 

Grisen Olivia på Tv och ungen verkar  feberfri. Hon får stanna hemma endå idag. Utifallatt sådär. 
Vet själv hur irriterad man blir på föräldrar som lämnar sjuka ungar på dagis. 
Tack, för att ni smittade tio barn till i onödan sådär.

 

Har drömt perversa drömmar om tandläkare. Jag har drömt om snö och om ex. Delen om snö minns jag som väldigt vacker. 
När jag vaknade var det blå himmel och storm. Det funkar förvisso ganska bra det med.

Tandjäfeln sitter kvar. Gör lagom ont men inte hiskligt. Tack Herr Tandläkargud, du är bäst!

 

Blev hastigt bestämt att mormorn ville ha dotra i helgen. Då passar vi på att hyra ett släp och köra upp en del grejer till lägenheten redan på fredag i samma veva som vi tar med ungen upp till mormor. 
Fantastiskt att man i framtiden bara kommer bo tio minuter från mormor. Tänk vilken lycklig taliban!

 

Så idag skall det väl fortsätta packas I guess. I lite högre tempo. Så man fyller släpet. Ingen mening att köra halvtomt släp ner! 

Och så skall det jobbas några timmar med. 
Skönt att man vet vad man har att göra i alla fall.
Se om man kan skicka iväg taliban och karl på lite äventyr med. Här kan de ju inte sitta hela dagen! :)

 

Onsdag idag - snart helg! Min jobbhelg förvisso. Men sova ut kommer jag iaf kunna då jag börjar sent både lördag och söndag! :)

 

Ha en fin lill-lördag mina vänner! 

 

 

Plötsligt sade det pang och dog i munnen på mig. Smärtan. Jävlar. S.M.Ä.R.T.A.N!

Jag kallsvettades, kräktes, svimmade och lite till samtidigt. 
Eller nej, ok.. kanske inte. Jag vankade mest.. fram och tillbaka ... med ett döendes djur vilda panik i ögonen. 
Dödsångesten. 

 

För fy för bövelen vad ont det gjorde... Någon matbit hade lyckats kila sig in i den trasiga tanden och stött till nerven. Pulserade i hela jäfla hjärnan. 
Tack gode gud att karln faktiskt hade tandläkartid 4 timmar senare. Jag fick hans tid. 
Amen, tack och bock. 
Jag hade inte överlevt. 

Efter x antal smärtstillande och en citodon dog jag på sängen. Med ett paket frusen potatisgratäng på kinden. 

Hurra för frysmat!

När jag vaknade kände jag mig totalt nerdrogad. Tack och lov för det kanske. Jag var lite mer foglig att få iväg till tandläkaren då. 

 

 

Karln körde ner mig. Följde mig till dörren. Sedan berättade han att han stått kvar utanför och väntat med. För att se att jag inte rymde. Jag vet inte... Jag undrar om han känner mig.. eller om han bara är paranoid? 
Tåls att tänkas på... 
Han nämnde något om att jag rymde och vägrade sist jag var på Gyn men jag vet inte riktigt vad han pratar om...-host-

 

Nu är det iallafall gjort... En påbörjad rotfyllning. Round two nästa fredag. Tack så mycket! 

 

Som om inte det var nog hämtade vi en febrig lillskrutt från dagis idag med... 
En olycka kommer sällan ensam... 

Nu: kvällsmat alá mera smärtstillande... Imorgon är jag nog smärtfri. Ja, så är det nog! 

 

Godnatt - från katastroflägret...

 

Dags för frukost. Nygräddade baguetter, kaffe och en bra bok. 
Intages i soffan. 
Sådant där man kan unna sig ibland. 

 

Sedan då? 
Orken är faktiskt helt slut idag!
Any suggestions?

 

2 september och Höstmånad. Löven har redan börjat falla. I vissa delar av landet har det redan varit frost. Jag är lite avundsjuk.

Frost är vackert. Som ett täcke på marken. Världen blir för en liten stund orörd. 

 

Här i Ghettot är det sällan något som är orört. Det är ständigt någon eller något som cirkulerar och går runt. Är på jakt efter något.
Människor lever på olika tider av dygnet. Nattjobbaren, Morgonfågeln, Partypinglan och alkoholisten som är ute efter morgonens första 3.5 från Ica Maxi som öppnar redan klockan 08.00.

 

I Strömstad, där mitt ute i skogen där vi kommer bo, där det från och med augusti till och med april knappt är en människa. Där är det ganska ofta orört. 
Du träffar inte så många. Bilvägen är nästan tom och den enda du träffar på morgonen är oftast skolbussen som brummar förbi vid 8 snåret. 
3 mil från staden, 6 kilometer från E6-an ...rakt in i skogen. Avskärmad. Avspärrad. 

Lugn och frid. 

 

 

Ibland undrar jag vad i hela friden jag har gett mig in i. 
Jag som blivit van vid bussar var 15:e minut (och då är det söndag!) till att det inte går bussar alls.
Att vara van vid att kunna springa ner till Willys om man glömt handla något, eller kunna springa över till grannen ifall det fattas mjöl till bakandet. 
Det kommer lixom inte funka längre. Inte på samma vis i alla fall.

 

Kommer jag bli galen av tystnaden till slut? Jag som är så jäfla mörkrädd. Jag har i alla fall blivit lovad en nattlampa. Det är ett måste ute i skogen. 
En till mig och en till talibanen. 

 

 

Kontraster - återigen. Från allt till inget. Men samtidigt är det egentligen tvärtom. För mig är det egentligen ingenting kvar här. Men allt att finna där. 
Det känns lite knepigt, lite dubbelt. Stundtals jävligt jobbigt. 

Men jag tror att det blir fint det här. Göteborg ligger kvar. Alla spårvagnar, nattsuddare, morgonfåglar och billarm. 
Det finns kvar om abstinensen blir för stor. 

 

Det finns soffor att krascha på, vänner att våldgästa ... Det löser sig. 

 

Och nu, nu längtar jag till orörd frostig mark. Långt, långt in i skogen. Bort från billarm.

 

 

 

 

Första måndagen i september. 
Jag skiter fortfarande knäck varje gång det där jäfla flyglarmet går. Låter så vansinnigt högt.

Kan det verkligen vara nödvändigt?

 

Besiktningen av lägenheten är avklarad. Ännu en skitgubbe från skitföretaget Poseidon. 

Vad tittar de på? Jo, självfallet vad jag -kan- ha förstört. 
Jodå, absolut skall de kika på det. Det är en självklarhet vid en besiktning. Men att de inte ens kan bemöda sig med att kommentera min kommentar om att jag levt med svartmögel i badrummet i sju år. Det är väl ingen fara?
Att hela badrumsväggen är rutten och i färd med att ge vika? Det spelar väl ingen roll. 
Jag har ju faktiskt lite avskavda fläckar på tapeten i vardagsrummet och DET måste åtgärdas. DET kan komma mig att kosta pengar. 

Men alltså, vad i hela friden är problemet? Hur vore det med att hålla era löften Poseidon? Detta lovade ni faktiskt att fixa när jag flyttade in för 7 år sedan. Sedan skulle ni fixa det för två år sedan... Efter mordbranden i lägenheten under. 
Ni vet när jag och min 2-åring var hemlösa ett par månader. Jag betalade hyra till Er även under de månaderna! Rember? Vi skulle fixa det i efterhand hette det då! 

Är inte DET viktigt? 

 

Seriöst... jag förstår verkligen inte. Jag förstår inte alls! 
Det jag däremot förstår är all kritik de får. All kritik för bristande service och engagemang. Det förstår jag till fullo. 
Detta är något av det värre jag varit med om! 
Att äntligen kunna slippa detta skitföretag skall bli mig ett sant nöje!

 

Mitt blodtryck är aningens högt just nu. Lite för mycket skit i skallen. 
Jag skall hämta talibanen, kramas lite, andas lite frisk luft och kanske packa en låda till. 

 

 

 

 

Tomatsoppa med makaroner på spisen. Talibanen i badet. Cirkus Miramar på spotify. 
Ett upprivet skrapsår på knät som pulserar likt innanmätet i kroppen.

Frukost för de vuxna. En snabbdusch innan några timmar extrajobb.

 

Officiel Ghettodag i Lövgärdet. Musik, lotter och barnlek.

 

Komma hem för att tapetsera. Återställa talibanens och kattjäfelns värk. 

 

Ikväll? 

En folköl eller tre. Vila hjärnan. På balkongen kanske. Om vädret tillåter. Med musik i öronen och fötterna på bordet. 
Landa. 

Det är lördag mina vänner.