Telefonen är vid liv igen.
Om man nu bortser från minus 1200 bilder och alla kontakter, mess och allt annat man hade. Det är surt. Jävligt surt.
Jag menar - Telefonen har trippel minneskapacitet av vad min hjärna har. Det säger ju en del.

I övrigt har jag spenderat timmar med människan idag som spenderar för många timmar borta på resande fot.
Det var fint att ses igen och jag blev klädd i subjekt och kände mig sådär naken som bara inträffar ibland samtidigt som jag var varm hela vägen in till hjärtat!
Vackert.
Äldsta vänner är dom bästa. Det ligger något i det!

Hämtade barn på dagis som hade fått ett skrapsår på foten.
Man kan inte ha skor på sig då. Gissa vem som fick bära ungen hem på axlarna?
Bingo!
Mamman med nacken from Hell. Tacksåhemsktmycketälskadeunge!

"Mamma, jag har skadat mig. Nu måste du bära mig idag. Jag kan faktiskt inte gå nu".

Precis så blev det oxå. Bära, bära, bära!
Någon som tycker ungen har morsan lindad runt fingret här så räck upp en hand!

Känner mig mörbultad i både själ och kropp idag.
Det blir en tidig kväll.
Jag skall linda in mig i bomull och duntäcke och somna med musik som slår i samma takt som hjärtat.
Hårt, intensivt och skört!

Jag visste väl att jag älskade måndagar. Måndagar är så jävla bra!
Men nu är det faktiskt dags att välkomna, omfamna och Fånga tisdagen!

Måndagar mina vänner? Vad är Eran relation till dom? Pest och kolera eller en möjlighet till nystart?

Weekend finally over!

Halloweenpyntat minimalt. Städat minimalt. Frossat i godis - massor.
Pärlat pärlplattor - till förbannelse.
Gått i regnet - höstlycka!

Och bara för att få sagt det: Jag hade fel! Igen!
Jag älskar min Iphone. Jag hatar Itunes.
Itunes har fuckat min telefon så numera är jag okontaktbar. I varje fall tills någon vänlig själv kan fixa skiten.
Jag kan i alla fall inte!
Helvete!

Så ring och sms-a Inte! Det spelar lixom ingen roll!

1200 bilder. Appar. Bokmärken. Swosch. Gone. I guess?!
Tur man har fört över de flesta bilder till skydrive. Annars hade jag gråtit. Floder.
Den där lilla manicken innehåller nämligen hela mitt liv! I princip!

Lite bittert? Jo, onekligen!

Imorgon bär det av hem till fina J. Han skall få bjuda på kaffe. Och medan jag slänger min kropp i hans soffa så skall han få fixa telefonen.
Och ja,det skall funka! Det har jag bestämt!

Hur ser Eran vecka ut folkens? Har ni något roligt på G?
Och kom Ni ihåg att ställa om klockan? :)

Godnatt på Er mina fina!

Måndag - Ny vecka - Nya möjligheter!
I love!

Awardens villkor innebär att länka tillbaka till den du fått den av,
fullborda de fem meningarna och ge vidare awarden till fem bloggvänner.

1: När ingen ser eller hör mig - dansar jag till egenskrivna sånger. (helst i nattlinne)
2: Jag går aldrig hemifrån utan - Ungen! Telefonjäveln. Cigg!
3: Min blogg heter som den gör för att jag - Oj. Host. Jag fick "hondjuret" som smeknamn av en vän efter att jag kanske haft ett par fler karlar på G än vad som egentligen är legitimt. Enogh said där tror jag ;)
4: Om jag vågade skulle jag - ha sex med ljuset på. Prata med hyresvärden om badrummet från Hell. Och möjligt sagt åt ett par, tre människor Exakt vad jag tycker och tänker om dom!
5: Om 10 år kommer jag att - förmodligen vara mitt i tonårstrots och ångest och dagligen be till någon högre makt att ungen inte blir som mig! 
Självklart kommer jag bo i en villa vid havet med min perfekta man, mina perfekta barn och ha det där perfekta livet.

Jag skickar awarden vidare till - Emslo - Martina - Linda - Tiamiquilts - Tumadre ! 


Just av den lilla anledningen att ni alla är "Golden"! :)

Och fascinerad. Jag tycker det är grymt helt enkelt!
Jag kan förstå att det sade pang och att dom plötsligt fick en jävla massa uppmärksamhet överallt.

Och förövrigt undrar jag varför Lady Dahmer har ont i fittan?
Dagens i-landsproblem och allt det där...

(är det bara jag som förvånas lite över sådana blogginlägg? Även fast vi alla har olika saker att förmedla lixom!)

Jag hoppar i badet och sover ett par, sju minuter innan det är dags för dagis.
Talibanus är friskus igen helt enkelt!

Hörde jag ett halleluja och Amen på det?
Tänkte mig det ja!

Godnatt!

Dagen har varit ett mindre kaos. Känslomässigt. Jag kan inte säga annat.
Oavsett vad folk säger så är det ett oroväckande besked att få.
Sedan att man som jag kanske inte direkt behöver börja planera musiken till sin egen begravning det är en annan femma.

Alla har vi olika sätt att reagera på och hantera saker.
Mitt sätt är oftast flykt. Att tro det värsta. Att lära sig förtränga.
Inget jag är stolt över. Det är nog kanske inga hälsosamma reaktioner.
Men lika fort som det kommer kan det gå över.

Just nu har jag börjat förlika mig med situationen. Se lite mer rationellt på den.
Det är tydligen många som får cellförändringar och det går oftast bra för dessa.
Jag får fokusera på det helt enkelt.

Det är säkert så simpelt.

Likt förbaskat blir det en gnagande oro. Ett sådant där: Tänk om.
Vad gör jag OM det skulle visa sig vara farligt?
Hur blir det med Liten?

-suck-

Hur reagerar Ni i liknande situationer?
Hur hanterar ni situationen framför allt?

Det är dags att sova. Det blir dagis för Liten imorgon.
Ingen feber idag och massa energi. Hon längtar tillbaks till vännerna!
Jag förstår henne!
Trots att vi har det vansinnigt mysigt så behöver vi båda lite tid ifrån varandra.

Själv har jag spenderat kvällen med "fisk" och det var lika trevligt som det brukar vara.
Han är bra den där. Har hjärna. Jag gillar det.
Man får ut något av samtalen.
Jag kan onekligen känna att det är något jag saknat på sista tiden. Att prata med folk som faktiskt har något innanför pannbenet!

Så tack "fisk", för att du förgyller mina kvällar! Och tack för fikat i AC tidigare idag!

Och tack alla Ni som kommenterar, tröstar, stöttar och finns på alla de vis ni kan!
Ni är fantastiska!

(och ja, jag försöker svara på Era kommentarer där ni själva kommenterat.. Kika tillbaka där helt enkelt!)

Tack Karma för att du fortsätter knulla mitt liv.
Ursäkta uttrycket.

Varit hemma med sjuk taliban hela veckan. Lite för sjuk för dagis, lite för frisk för att vara hemma.
Sådär jättemycket energi men hängig och lite småfebrig.
Det får gärna vara antingen eller. Det här blir mest -segt-

Och nu - precis nyss - så fick jag ett brev. Från specialistmottagningen jag var på för ett tag sedan.
På grund av den där konstanta jävla blödarsjukan (läs: kvinnoåkomma) som jag haft i princip sedan maj.
Den hittade dom dock inget svar på. Tack så jävla mycket!

Däremot hittade dom cellförändringar. Och vill ta bort en del av livmodern.
Jag vill hemskt gärna ha kvar den. Den känns lixom som en del av mig. Vi trivs bra ihop.
Jag gillar inte tanken på det här alls.

Min spontana tanke var Kista, begravning och cancer.
Jag vet att det inte behöver vara så illa. Jag är inte bara paranoid. Jag är jävligt rädd oxå.
Liten och rädd.
Varför tar det aldrig slut?
Varför kan inte allt sluta jävlas ungefär i princip hela -jävla- tiden?
Tröttsamt!
Och förbannat skrämmande!

Anyone? Har någon haft samma sak? Berätta för mig!
Lugna mitt skenande hjärta!?
Snälla!

Innan jag fick barn så var jag så väldigt (läs: VÄLDIGT) bestämd på hur vissa saker skulle vara!

Det är 67 dagar kvar till Julafton!

Alltså... Jag har fått en kommentar. Ni vet att jag är oerhört tacksam för alla kommentarer!!

Jag har haft det så vansinnigt bra i helgen.

Snart, om en liten stund. Då är vi på väg Hem. Till Strömstad.
Hem till tryggheten, till havet, till vännerna, till där hjärtat sitter rotat.
Äntligen. Det var så dags nu.
Jag längtar som en unge på julafton och det rusar glada sälar(?) i blodomloppet på mig.

Jag borde göra allt annat än att sitta här.
Vi åker om en dryg timme. Jag har varken packat eller duschat. Hurra, för tidsoptimisten i mig!
Jag kan vara den sämsta på att planera ever! Helt och hållet hopplös faktiskt.
Men what the heck. Jag brukar oftast komma i tid, trots att det är med hjärtat i halsgropen och håret är okammat. Typ!

Men som sagt: Hem var det. Hem, hem, hem!
Vi skall träffa min fina vän C och dricka kaffe. Och gosa liten skruttbäbis som förmodligen inte lär vara någon liten bäbis längre med tanke på att det är sjukt länge sedan vi träffades! Vi skall träffa "Lillebror" med flickvän och vi skall äta mammas goda mat!
Nej, det är inget som slår mammas mat. Så kommer det alltid vara!
Ikväll blir det fondüe! ;)

Nej... nu springer tiden iväg igen!

Och förresten.. Ni är över 50 stycken som är här inne -Varje- dag och läser! Vilka är ni? Varför? :o Jag blir lite paranoid när ni inte säger något! ;)

Arg. Arg. Arg!

Jävla kärring!

 

 

Ilska - check  
Uppgivenhet - check
Ångest över föregående känslor - check!

Bearbetning - Check!

Så nu har man både varit förbannad och gråtit på samma kväll.
Insett att man inte skall kasta varken sig själv eller talibanen från 8:e våningen.
Man skall inte heller flytta hemifrån och låta katterna ta hand om ungen och man skall inte heller skänka bort ungen på blocket!
(tror jag iaf)!

Det var en -sådan- kväll ikväll. Talibanen var totalt jädra bångstyrig och det gick lixom inte att nå fram till henne!
Det där humöret och dom lungorna kan skrämma livet ur en döv. På riktigt. Jag lovar!

Efter ett 30 minuters utbrott och konstant skrikande (på grund av att hon inte fick städa!!) så lugnade hon ner sig.
Jag - mitt dumma spån tänkte att nu kanske det blir lugnt. Men ack, så fel jag tog. Självfallet skulle det trilskas med kvällsmat och tandborstning med...
Jag tror det när när hon tappade ett glas med drickyoghurt på mattan att jag tappade den sista rest av förnuft jag hade!
När man säger klart och tydligen en sekund innan att - håll med båda händerna och ungen håller med en hand och skall dricka .. och bums faller glaset. Ja, då var det helt enkelt nog.

Jag var förnuftig. Jag gick ut i köket. Rökte. (Ja, jag röker under fläkten so Kill me, du är säkert inte perfekt du heller!) och räknade till tio. Om och om och om igen. Gav ungen ny yoghurt, torkade och fick henne i säng.
Då var man helt tom. Helt slutkörd.
Jag orkade inte mer.

Man lever med så mycket stress och press från alla håll och kanter att när kvällar som denna kommer tar det på något vis musten ur en. Jag är inte mer än människa. 

Det blev till att krypa ihop och gråta lite. Ångra alla sina elaka tankar och inse hur jävla tacksam man är för att man lever det livet man faktiskt lever och resa sig upp och borsta av sig. Ungefär så.

Och för Er som undrar... Vi avslutade kvällen med precis lika många pussar, godnattsånger och kärlek som vanligt. Hon somnade med ett leende ungefär i det jag gick ut ur dörren och vi sade att vi älskar varandra.

Jodå. Hej hormoner. Hej, hjärna som har noll stressnivå just nu. Hej, kropp som har noll tålamod!

Nej, jag är glad dagen är slut nu!
Imorgon skall vi pyssla med löven vi plockade på promenaden vi tog igenom skogen på väg hem idag!
Och spela memory!

Men först sover vi lite!  

Och NI med barn - får ni nog? Hur hanterar ni vansinnesutbrotten from hell? Tips och råd? Eller är era barn änglar? Isådanafall - Kan vi byta en vecka? :o

Nej, det funkar faktiskt inte att räkna till tio. Dom som säger så ljuger.  Kom med något bättre!!

 

 

Jenny: Jättejätteledsen.. Du ringde mitt i den där jävla youghurtincidenten som du kanske kopplade. Ring imorgon snälla! Jag saknar dig!

Gunilla Persson - en av de mest fasansfulla människor jag skådat på tv!
Nu skall jag inte säga att jag har full koll. Jag känner inte människan. Jag har inte ens sett alla avsnitt av dom där jädra hollywodfruarna!
Men det är något vid den kvinnan som både skrämmer och äcklar mig.
Hon är - fasansfull helt enkelt.

Möjligtvis rent av både ond och känslokall när man ser till hur hon behandlar sin stackars dotter.
Hur kommer den där stackars flickan må när hon växer upp? Hon har tydligen en mamma som försöker sabba varje försök till en någonlunda vettig både självbild och världsbild!
Hur kommer det bli när den ungen kommer ut i världen utan skygglappar och inser att hon inte är någon jäkla Tinkerbell!?

Jag mår illa av hur Gunilla projicerar sina brustna drömmar på sitt barn.
Jag mår illa av hur hon verkar behandla andra människor!
Hon får mig helt enkelt jävligt upprörd!

Jag behöver något som muntrar upp mig mitt bland alla lobotomerade hemmafruar!

(kan det faktiskt vara så att det är ett krav att desto mer pengar man har desto mer lobotomerad blir man.. Det verkar nämligen vara en skrämmande verklighet för många!)

Som sagt... Sänka pulsen lite.. Göra en kopp kaffe. Fortsätta med broderiet.
(ohmygodwhatwasIthinking?)

Klockan börjar ticka mot natt och jag har grus i ögonen.
Till trots för en extremt lugn helg så är man lik förbaskat hemskt trött. Kan det vara åldern som börjar ta ut sin rätt? :)

Gårdagen spenderades med lillskrot och C.
Det lagades riktigt god mat alá potatisgratäng, ytterfilé och ett glas rött.
Vi tittade på Idol, gosade liten och njöt av livet i ren allmänhet!
Det är så sällan man lagar mat och äter tillsammans med någon - om man bortser från lillskrot att man näst intill hinner glömma bort hur trevligt det faktiskt är!
Att vi sedan glömde kolla utröstningen på Idol är en helt annan femma.
Någon åkte ut, det är jag i alla fall väldigt säker på!

Idag - Bara mys. En hel dag fylld av gos, pyssel, klappar och kramar!
Liten var dock iväg ute en sväng med två vänner och tog en promenad och handlade lördagsgodis. Tänk, vilken lycka för en 3 - årig taliban..
När ungen kom hem var hon på ett ungefär sötast i hela världen...

Hon pratade ivrigt och snabbt och det lyste stjärnglitter i ögonen på henne..

Regnet har formligen sköljt ner över husfasader och neröver gator hela dagen idag.

Vi spenderar som vanligt söndagseftermiddagen i Frölunda med "your stage" gänget!

Sångcoaching, rep med bandet och ett gäng dansare!
Feels like home!

Talibanen är i sitt ässe! Leker jage, dansar, sjunger och spelar apa! Precis som det brukar vara på söndagarna..
Älskade ungen.. Hon kommer nog bli kreativ framöver..

Hemma väntar soffläge, kattgos och tillfällig lobotomi. Helgen och veckan har varit full av känslor. Tarmar som vrider sig l lycka och ett hjärta som skrikit i skräck. Människor som återigen etsat sig fast i ryggraden. På trots att jag för länge sedan har kastat ner dom från sin piedestal!

Det är väl det här som kallas livet återigen. Man föds och man dör. Som människa. Om och om igen.

.hela.jävla.tiden.

 

...lilla fina Madde från "Your Stage" gänget...