A new place!



 
Är lite för trött på allt blogg.se´s strulande! Samt att man numera inte kan mobilblogga från sidan! 

Därav - I am moving! 
Klicka på bilden för att komma till mitt nya hem! 
Glöm inte att följa på bloglovin eller spara mig under favoriter ;) 

Seså ... Kom med mig över till mitt nya hem nu! :)

We´re getting closer!

 
 
 
Gör mig redo för sista dagen på jobbet. 
Ungen är fortfarande kass och förkyld. Orken är inte riktigt på topp. 
 
Skall sladda in till panduro, se om vi hittar lite fler pärlor. Pyssel is the shit i det här vädret. 
Och film. Tingeling, Belles magiska värld och Astrid Lindgren! 
 
Fyndade en hylla på Reningsborg igår. Skall bara målas lite så är den så gott som ny! 
 
Tiden räcker inte till att sitta här idag. 
Jag återkommer ikväll. Lite tröttare, men lite lyckligare! Lite närmare målet! 

Nu är det bara 5 dagar kvar! 

Dag fem - Dagen jag insåg att jag faktiskt var en ghettobrud.

Dag fem - Dagen jag insåg att jag faktiskt var en ghettobrud.
 
Dagens Datum. 
Kikade på körslaget. Bor ju Angered. Team Rolinski. Martin. 
Har aldrig varit ett Bwo fan. Never. 
Men det här, det här är fan bra! 
 
Förra veckan var ok. Bra sådär. Det såldes kanske inte helt in hos mig. Och då skall det sägas att jag knarkar musik. Så in i bomben. Ledsen folket! Bra var ni, men det var de andra oxå!

Bengan skrämde mig första gången de uppträdde. Denna gången levererade han så att jag fick ståpäls! Helvete, så bra det var! Bagge levererar som vanligt, han är ju sådan. 
Gladys var grym idag. Riktigt jävla bra! Helt rätt låt och helt rätt sammansatt helt enkelt! 
Men team Rolinski - där snackar vi känsla. Vi snackar om något som är så in i helvete bra att jag faktiskt inte finner ord. 
 
De gjorde så mycket mer än att bara sjunga. Eller så kanske de -bara- sjöng? De sjöng sig i alla fall rakt igenom bröstbenet på mig. Etsade sig fast i hjärtat på mig. Fick det att slå ett par, tre extra slag i minuten. 
När de var klara så hade jag en klump i halsen. En klump av tillhörighet, av kärlek och av perfektion. 
För det var det, det handlade om idag. Perfektion! 
 
För första gången på 8 år kände jag att jag var en ghettobrud. In a good way! 
(Och Ghetto som begrepp är inte heller nödvändigtvis dåligt! Så har vi den saken klar!)

Men låten var så jävla mycket -oss-. Angered. 
Det kändes så jävfla rätt. Det sade klick, pang, smäck ...så satt den där under revbenen och jag kommer aldrig kunna lyssna på den igen utan att tänka på min tid här. I Ghettot. 

Jag tror det här fick bli mitt avslut på den här perioden.  Ett jävligt vackert, fantastiskt avslut.
Angered visade vad de gick för. Visade att de är fantastiska när det gäller. 
Att det finns resurser i misären. Att man aldrig skall ge upp. 

Det är aldrig för sent. Aldrig! Vi kan komma så jäfla långt! Allihopa! 
 
Jag seglar min skuta vidare. Nästa lördag tittar jag på Team Rolinski i Strömstad. 20 mil bort. Fortfarande i Västsverige. 
Jag gråter fortfarande i utslagningen. Jag jublar fortfarande. Röstar fortfarande! 
 
Det här, det var en avslutning jag inte visste skulle komma. Men den var perfekt! 
 
Tack Team Rolinski! Ni är så in i helvete bra! 
 
 
Dagens Video:
 
 
 
Team%20Rolinski%20-%20Vart%20jag%20mig%20i%20v%C3%A4rlden%20v%C3%A4nder

7 dagar kvar och sista fredagsmyset i Ghetto!

 
Det regnade och blåste årets första riktiga höststorm när vi vaknade strax innan 07,00 imorse. 
Det var fortfarande nästa mörkt och det höll i sig i flera timmar på morgonkvisten. 
Jag uppskattar de där morgnarna. Oerhört.
 
Knöla ner sig i one-piecen. Ligga i soffan och läsa, äta en god frukost. Bara vara! 
(sedan kan det ju även vara latmasken i mig som talar oxå förstås!)
 
 
Idag är det exakt en vecka kvar till flytten. Det pirrar allt mer i magen och jag känner mig konstig i kroppen. 
Stundtals nästan sjuk. Det är saker att göra, tänka på och samtal som skall ringas.
 
Några lådor har blivit packade på morgonkvisten och snart ryker det som finns i städskåpet. Eller ja, i varje fall det mesta av brötet som ligger däri. 
(hurihelvetekanmansamlapåsåmycketskit?)
 
Och till råga på allt är det fredag. Måste fixa fredagsmys till talibanen. 
Tacos? Har någon något bra förslag? Film?
Min hjärna går på högvarv men ingenting händer. Spännande.
 
Borde kanske gå ut i regnet och ställa mig en stund. Det borde få mig att vakna till! Det här komatillståndet är inte bra för någon av oss! 
 
Snow white and the huntsman ikväll. Om det inte går något vettigt på tv. 
Cola, brodera. Soffa.

Hej Tant! 
 
Och försöka få in resterande av mina skitgamla brända skivor i datorn. Verkar vara easier said than done. Oh well... Memory lane får vänta ... 
Fötterna behöver sina tofflor och städskåpet behöver tömmas! 

//HondendärElinsominteärriktigtmedlängre!
 
Hjölp!! Insåg nyss att det blir sista fredagsmyset i Ghettot! Nästa fredag står vi med ett flyttlass och panik över kaoset antar jag! 
Sweet lord - måstegöradethärjävligtbra! 

En skör, vacker och sällsynt fjäril.

 
 
Jobbhelgen är över och imorgon vankas det ledighet. Hujedamig så trefligt. 
Sedan återstår det endast 4 planerade jobbdagar innan denna anställning tar sitt slut. Det är -faktiskt- både sorgligt och glatt. 
Det är helt enkelt ett väldigt speciellt ställe att jobba på. 
Då de flesta av våra kunder inte kan språket får vi ofta prata med teckenspråk ... eller hitta en tolk. 
Vissa är trevligare än andra. Vissa pratar på fort som fan på ett språk man inte förstår och jag kan ju säga att man snappat upp ett och annat fult ord om sig själv... Men låt gå. Så är det väl i alla sammanhang. Man kan inte gilla alla - eller bli gillad av alla. 

Idag fick jag höra en hel bunt fina ord. Både om att det var synd att jag skulle sluta och att jag faktiskt var den trevligaste tjejen där. 
Då blir man lite varm i hjärtat och det känns lite tråkigt att behöva lämna de. 

För ja - det finns faktiskt en hel del fina människor i mitt ghetto. Speciellt de gamla människorna. Och de mindre barnen.
Varma, snälla, trevliga människor. 
Som damen/flickan som var inne igår. Vi brukar alltid prata några minuter om tillfälle ges. Hon påminner mig om en fjäril. En skör, vacker och sällsynt fjäril. 
Man kan nästan se det stora, varma hjärtat banka där inne i den tunna, lilla kroppen.
 
Och gubben - som tar med Strömstadtidningen till mig. Och varje morgon frågar han: "Det är snart dags nu. Snart åker du hem till mina hemtrakter" Och jag svarar .. som varje morgon. Att nu är det si och så långt kvar. 
Häromdagen sade han att han funderade på att komma och hälsa på mig. Gamla, skruttiga, gubben. ♥
 
Och kollegorna - I alla fall ett par av de. De förgyller mina dagar. J1 med sitt smittande leende och glada humör och J2 som kommer med kaffe och ny energi i form av att bara vara -han-. 
Jodå minsann... Att jobba i butik i Ghettot kan vara fint. Det kan det minsann.
 
Men ack ja, det skall bli skönt med lite miljöombyte... Svenska är faktiskt trots allt mitt huvudspråk och det jag behärskar bäst!
 
Flytten är beräknad till den 21 september. Om mindre än två veckor. 
Jag skulle behöva lite syrgas här. Och en plastpåse. Kanske en pacemaker ifall någon har en som skräpar.
 
Håhåjaja... fan, vad tiden går fort!
 
Snart måndag - nya friska tag!

Filosofera, fyllosofera, flytta och lite svordomar!


Fredagsmys på en torsdag. Det gäller att passa på när Talibanen skall spendera helgen hos mormor! 
Popcornkrig i vardagsrummet, trolltider och massa gos. Ladda med talibanenergi! Älskade skrutt.
 
 
Sova. Möte med den där på Soc. Andan i halsen. Hem. Packa släp med en massa lådor och prylar. Plocka upp älsklingen på dagis och köra fort som bövelen mot Strömstad. 
Första flyttlasset. Det känns overkligt. 
Lyckligt. Rädd och ganska överväldigad av allt. När skall man egentligen hinna känna efter och ta in allt? 
Hur kommer framtiden se ut?
 
 
 
Vi ligger mer eller mindre i 85 km/h hela vägen. Det tar tid. Lång tid. Ungen sover mycket. Mamman sover lite. 
Vädret är i alla fall vackert och vi gör det sedvanliga stoppet vid Laxbutiken. Röker. Köper kexchocklad och vatten.
Tillslut hamnar vi hos mormor. Lämnar liten. Kör ner till lägenheten. Träffar "Lillebror" som är där och klipper gräset... Får bärhjälp. 
Snubblar i trappor. Bär mer. Kollar om badrummet är klart, om balkongen är färdigbyggd. Det mesta är färdigt. Om man bortser från glas och plankor i trädgården, ett behov av nya fönster som borde kommit nu ... och ett hål i golvet i mitt pyttelilla "walk in closet". 
Komponerar ett mail i huvudet och svär lite.
 
Åker tillbaka upp till mormor. Gosar lite taliban, hämtar en postlåda och åker tillbaka ner och slänger upp den bland de andra lådorna. Nu känns det som att det är än mer på riktigt. Skrämmande och vackert. 
Nu vet jag vart min brevlåda bor.
 
 
För att slippa backa åker vi runt. Spanar på det som kommer bli vårat nya tillhåll nästa sommar. Och i vinter. 

 
 
Första stranden. Den största och kanske mest barnvänliga. Plats att springa och leka. Här har jag spenderat många år, många varma dagar med svettiga mackor, piggelin för fyra kronor och lösviktsgodis. 
"En av de blåa, tre av de svarta".
 
 
 
Och kanske en dag när jag blir vuxen, rik och grym. Så skall jag ha en båt som ligger här. 
 
 
Strand två. Stensvik.
Mång en kväll har jag suttit här. På klipporna. Filosoferat. Och fyllosoferat om man skall vara helt ärlig. Nakenbadat.
En av de vackraste platserna i världen. En plats där själen kan finna lite frid mitt i vardagens kaos och stress! 

Men tillslut var det dags att åka hem. Det var tidsbegränsning på släpet. Vi var lite stressade. Det var fredag. Karln ville ta en öl. Som den fina människan jag är så visade jag honom hur gott det var och vad han hade i vänte...
 
 
Våldsamt gott. Våldsamt fint väder. Ja, herregud, så fint väder vi hade. Med höstkyla i luften. Lovely! 

Och det blev kväll ... Med utgång. Men det var vi lite senare! Jag har nämligen en tvätt att ta hand om! 
Och skit att slänga ut på tradera! 

Söndag - Snart måndag! Finally! 

Har ni haft det bra i helgen?

Den där Apan och hennes 50 dagar ...

 
Jag hittade en blogg för ett litet tag sedan.  Den där Apan ni vet?! 
Av okänd anledning hamnade jag där inne hos henne... Och jag föll. Som en fura. 
Fantastisk blogg!

Hennes blogg är - rolig, tänkvärd, vardaglig och allt det där lilla extra. Med socker på. 
Ungefär så. Och så har hon 9 veckor kvar till BF! 
See for yourself. Jag gillar´t. Skarpt. 

Som ni vet är jag ju ett fan av listor. Denna är en som hade passat mig utmärkt ...Och jag VILL verkligen haka på. Men skall nog ladda upp med ett gäng tidsinställda inlägg först. Är ju som bekant inte alltid så lätt att få tiden att räcka till. Speciellt inte nu mitt i flytt, jobb och taliban.

Men jag vill i alla fall tipsa Er. Kanske är det något NI vill vara med på?
Säg till i så fall - så att jag kan snoka hos Er... (om jag inte redan gör det!)



Klicka på bilden för att komma till Apan´s sida där ni kan läsa mer om "50 dagar ur mitt liv!



Här har det jobbats hela dagen. Och det vart ju självfallet utgång igår. Landade hemma alldeles för sent. Eller för tidigt. Beroende på hur man ser på saken. Jag är lite trött nu. Och jävligt gammal!
Men bilder och annat smått och gott från helgen kommer imorgon. 
Första flyttlasset är avklarat. Jag har träffat Timothy aka den fantastiska, magiska trubaduren och sovit mig ett varv eller två på en bullrig nattspårvagn.
Jag behöver en natts sömn innan älsklingstalibanen kommer hem imorgon! 
Och jag behöver INTE gå upp tidigt imorgon! Ha! Like a boss - som ungdomarna säger nu för tiden! 

Jag önskar eder en god natt och vackra drömmar! 
Vi syns imorgon! 
 
 

Som en rabiessmittad bäver...


När dagen börjar kvart över sex börjar den för tidigt. Speciellt om man sover som en rabiessmittad bäver på nätterna. 
Nu när klockan är kvart över tolv har jag velat lägga mig i tre timmar redan. 

Det gör jag dock inte. För man sover inte på dagen. Då är man ingen bra människa. Eller ja, jag är inte det. Punkt! Mina krav på mig själv dör lite om jag sover på dagen. 
Dock funkar det om jag badar samtidigt. Jag menar ... då blir jag ju ren samtidigt. Nytta och nöje ni vet. 

Nu hinner jag dock inte bada. Jag måste packa. Har packat 2 lådor hittils. Borde packat jävligt många fler. 
Börjar jobba klockan två... 
Imorgon åker vi med första lasset lådor till Strömstad. 
Jag borde faktiskt inte sitta här alls. 
Och jag misstänker karln blir lite irro om han hittar blogginlägg och inga lådor... Vilket jag möjligtvis kan förstå. 


Så jag skiter i bloggen en stund. Kastar ner saker i lådor och sticker och jobbar lite. 
Sedan hoppas jag att det jävligt, jävligt snart blir natt! Helst innan jag äter upp någon. 

Har ni en fin dag? Vad pysslar ni med egentligen? 
 
På återseende mina vänner! 

Och så avslutar vi med flyttmusik...


 

Lill-lördag, släp och lådjäflar...

 
Grisen Olivia på Tv och ungen verkar  feberfri. Hon får stanna hemma endå idag. Utifallatt sådär. 
Vet själv hur irriterad man blir på föräldrar som lämnar sjuka ungar på dagis. 
Tack, för att ni smittade tio barn till i onödan sådär.
 
Har drömt perversa drömmar om tandläkare. Jag har drömt om snö och om ex. Delen om snö minns jag som väldigt vacker. 
När jag vaknade var det blå himmel och storm. Det funkar förvisso ganska bra det med.

Tandjäfeln sitter kvar. Gör lagom ont men inte hiskligt. Tack Herr Tandläkargud, du är bäst!
 
Blev hastigt bestämt att mormorn ville ha dotra i helgen. Då passar vi på att hyra ett släp och köra upp en del grejer till lägenheten redan på fredag i samma veva som vi tar med ungen upp till mormor. 
Fantastiskt att man i framtiden bara kommer bo tio minuter från mormor. Tänk vilken lycklig taliban!
 
Så idag skall det väl fortsätta packas I guess. I lite högre tempo. Så man fyller släpet. Ingen mening att köra halvtomt släp ner! 
Och så skall det jobbas några timmar med. 
Skönt att man vet vad man har att göra i alla fall.
Se om man kan skicka iväg taliban och karl på lite äventyr med. Här kan de ju inte sitta hela dagen! :)
 
Onsdag idag - snart helg! Min jobbhelg förvisso. Men sova ut kommer jag iaf kunna då jag börjar sent både lördag och söndag! :)
 
Ha en fin lill-lördag mina vänner! 
 

Och med ett paket frusen potatisgratäng på kinden somnade jag...

 
Plötsligt sade det pang och dog i munnen på mig. Smärtan. Jävlar. S.M.Ä.R.T.A.N!
Jag kallsvettades, kräktes, svimmade och lite till samtidigt. 
Eller nej, ok.. kanske inte. Jag vankade mest.. fram och tillbaka ... med ett döendes djur vilda panik i ögonen. 
Dödsångesten. 
 
För fy för bövelen vad ont det gjorde... Någon matbit hade lyckats kila sig in i den trasiga tanden och stött till nerven. Pulserade i hela jäfla hjärnan. 
Tack gode gud att karln faktiskt hade tandläkartid 4 timmar senare. Jag fick hans tid. 
Amen, tack och bock. 
Jag hade inte överlevt. 

Efter x antal smärtstillande och en citodon dog jag på sängen. Med ett paket frusen potatisgratäng på kinden. 
Hurra för frysmat!
När jag vaknade kände jag mig totalt nerdrogad. Tack och lov för det kanske. Jag var lite mer foglig att få iväg till tandläkaren då. 
 
 
Karln körde ner mig. Följde mig till dörren. Sedan berättade han att han stått kvar utanför och väntat med. För att se att jag inte rymde. Jag vet inte... Jag undrar om han känner mig.. eller om han bara är paranoid? 
Tåls att tänkas på... 
Han nämnde något om att jag rymde och vägrade sist jag var på Gyn men jag vet inte riktigt vad han pratar om...-host-
 
Nu är det iallafall gjort... En påbörjad rotfyllning. Round two nästa fredag. Tack så mycket! 
 
Som om inte det var nog hämtade vi en febrig lillskrutt från dagis idag med... 
En olycka kommer sällan ensam... 

Nu: kvällsmat alá mera smärtstillande... Imorgon är jag nog smärtfri. Ja, så är det nog! 
 
Godnatt - från katastroflägret...

Så kom tisdag...

 
Dags för frukost. Nygräddade baguetter, kaffe och en bra bok. 
Intages i soffan. 
Sådant där man kan unna sig ibland. 
 
Sedan då? 
Orken är faktiskt helt slut idag!
Any suggestions?

Ett upprivet skavsår...

 
Tomatsoppa med makaroner på spisen. Talibanen i badet. Cirkus Miramar på spotify. 
Ett upprivet skrapsår på knät som pulserar likt innanmätet i kroppen.
Frukost för de vuxna. En snabbdusch innan några timmar extrajobb.
 
Officiel Ghettodag i Lövgärdet. Musik, lotter och barnlek.
 
Komma hem för att tapetsera. Återställa talibanens och kattjäfelns värk. 
 
Ikväll? 
En folköl eller tre. Vila hjärnan. På balkongen kanske. Om vädret tillåter. Med musik i öronen och fötterna på bordet. 
Landa. 

Det är lördag mina vänner.

Ett paket från en älskad, okänd vän...


Ja, återigen... Det är märkligt vad med fantastiska människor jag lärt känna genom bloggandet. 
Både mitt och andras bloggande menar jag då självfallet. För det är ju inte som att jag är så stor att det stör... 
 
Men jag vet att jag skrivit om en av mina bloggläsare innan - En kvinna - som bloggar under namnet Tiamiquilt. 
En helt fantastisk varelse faktiskt. 
Det var henne Talibanen fick sitt Sagotäcke av om ni minns?
 
 
Sedan har vi fått presenter både till Jul och födelsedag vid tidigare tillfälle. Bara för att hon är så himla fin helt enkelt! 
 
Jag har inte hört något från henne på länge nu.. och hennes blogg är tyvärr mer eller mindre bortglömd. Jag antar att hon är upptagen med att leva eller något. 
Det gör hon rätt i. Även fast hon är vansinnigt saknad i min bloggvärld! 
 
Idag - blev jag dock så inihelvete rädd. Det lät vansinnigt konstigt från hallen. Tänkte först det var kräket som försökte ta sig in... Eller katten som gjorde jävelskap. 
Men icke - det var postkvinnan - som trycktes ett paket i min brevlåda!
 
Det var från den fantastiska Tia. Jag förstog ingenting alls. 
Jag säger tack, blir rörd och alldeles varm! TACK! 

Hon hade läst att jag skulle flytta ... Trodde jag kanske skulle behöva ett par nya grytlappar att byta med ... Istället för de jag fick innan jul...
Och en liten väska... som jag inte riktigt vet om jag måste ge till Talibanen... även fast jag blev väldigt kär själv. Så jag antar att vi gör som vi brukar jag och Talibanen. Vi delar! 
 
Återigen - Tack älskade okända vän! För att du tänker på oss och ger oss av dig och din tid! 
Jag önskar dig all lycka till i din egen flytt och hoppas att du kommer trivas i den nya lägenheten!
 
Många varma kramar från mig och Talibanen! ♥
 
 
 
 
 

Hoppsan, vattnet gick...

 
En av mina stamkunder är gravid. Jag upptäckte det inte förrens för någon vecka sedan. Hon är liten och har dolt det bra... Hade ungefär lite över en månad kvar.
Grattis, grattis, gud, vad roligt sade jag såklart! Hon har bra gener den där!
Har jobbat med hennes ena dotter innan då jag sprang som vikarie i vikariepoolen för barnomsorgen här i Ghettot. 
Skitsöt och grym unge! 

Anyhow... Hon var inne och handlade idag. När hon packar sina varor passar jag på att fint och försynt kläcka ur mig att hon banne mig får krysta ut den där ungen innan jag slutar jobba om ett par veckor. 
Jag vill ju se och peta lite på ungen lixom! 
(får helt enkelt stilla mitt lilla bäbissug den vägen!)
 
Men döm min förvåning när svaret blev: Jadå, jag skall åka in nu! 
Ursäktavadsadeni? 
Ja, jag skall åka in och föda nu! Vattnet gick nyss.
Ursäkta... Men gick vattnet nu? Här? I min affär? 
Ajjemen... nu åker vi! 
 
Hon såg lite ansträngd ut stackarn... Avslutade med tack och hej och vi syns imorgon! 

Så ptja, Jag önskar henne all lycka till. 
Det här är ju hur kul som helst! :)

Och....sådant jag tidigare bara läst om! 

Ni håller tummarna med mig va? :)
 
 
...googlebäbis...

Oskrivna lagar och stora rattar!

 
Man hinner tänka ganska mycket när man sitter där i kassan på jobbet. 
Kund efter kund strömmar förbi och hjärnan går som på autopilot. 
"Var det bra så? Det blir 146:- kronor tack. Du kan stoppa in kortet där" 
Så går det ... timme efter timme ... (om man bortser från alla som inte vet varken hur man hanterar kort eller pengar dårå)
 
Under den tiden så flyter tankarna likt den där strömmande bäcken som flyter tvärsöver vägen för våran kommande lägenhet.
Och ganska ofta tänker jag: Det här, det borde jag verkligen blogga om. Sekunden efter har tanken övergått i en annan tanke som inte alls hade med den första att göra.
 
Jag funderade på om jag skulle blogga om att jag blivit så jäfla trött på att vara så jäfla korrekt att man måste ha Bh på sig trots att man har stora rattar. Måste man verkligen ha det? Är det någon oskriven lag på det? 
Jag menar ... Det finns ju en mängd oskrivna lagar ... Som att man till exempel inte går och handlar om man luktar som att man vistats tre månader på ett utedass. Det är ju ganska äckligt. Men folk gör det. 
Det finns oskrivna regler på att man kanske inte bör prata så jävla intensivt i mobiltelefon att handlandet tar hundra gånger längre tid än vad det egentligen behöver - av respekt för andras tid. 
Det finns oskrivna regler på hur man skall se ut, klä sig och uppföra sig... 
Så -får- man gå runt en dag med stora rattar hängande fritt? Just a question sådär. 
Jag kan erkänna att jag gjorde det idag. Med motiveringen: Det finns många som är värre än mig och jag skall oavsett snart flytta. Vill de gnälla på tants rattar så be my guest! 
Undrar vad "mannen som jagade mig med snoppen" tänkte ... Han var nämligen inne idag. Tror han möjligtvis ångrade sig lite! 

...googletuttar...
 
Sedan tänkte jag på varför föräldrar skickar små barn i 5-6 års åldern för att handla med femhundralappar. Eller för att hämta deras rekomenderade brev. Hur tänkte de där?
Jag tänkte på hur snäll arbetskamraten var när jag kanske började se aningens trött och härjad ut och plötsligt dök upp med kaffe till mig ... 
Tack, det var hemskt uppskattat vill jag lova! 
 
Sedan så tänkte jag faktiskt mestadels på hur trötta och ledsna folket i "min" butik ser ut. 
Det är något speciellt med människor i Ghettot. Det är som att ljuset i ögonen har slocknat. Framtidstron. Hoppet. Det Är, men de lever inte. 
Och det är ganska sorgligt att se. 
Vart tog drömmarna och ambitionerna vägen? Vart försvann de? Och kanske framför allt: Varför? 
 
Det är som att passera en gräns när man kommer till Angered. Lite som en Stephen King bok - de dödas stad. 
Scary om man tänker efter. 
 
Avslutningsvis tänkte jag på hur jävla glad jag är att det snart är över. 
En månad kvar. En månad av stress. Av oro. Glädje. Hopp. Framtidstro.

En månad mina vänner. En månad!

InstaLove!

 
Instagram is the shit. Riktigt bra skit dessutom. Hallelulja, vilket beroende. 
Lovely att man kan redigera verkligheten bara lite lätt och snabbt i telefonen. 
2 sekunder och så var världen lite vackrare! Ja, ni vet nog vad jag menar... Ni är fast i träsket de flesta av Er! Jag har nog allt sett Er! 



 
Lovely! 

Och vad vore då inte bättre än en sådan här: 
Oj, oj...vad jag behöver en sådan här! 

Så anyone? 
 

Fritt fall positionen...

 
Läste i en annan blogg tidigare om det här med sovställningar. 
Jag brukar ofta få höra en del - knepigheter om mitt sovande... Så jag undrar hur det är med Er? 
Hur sover ni? Sovställning? Sover ni hårt eller tungt? Behöver ni lite eller mycket sömn?
 
Inte nog med att man skall sova och allt det här... Man kan tydligen kolla en människas personlighet vid att kika på hans/hennes sovställning... Detta kan ni kolla här.
Om mig står det såhär: 

♠ Fritt fall positionen

7% av testpersonerna sov på detta sätt, på mage med händerna runt kudden och huvudet vänt åt sidan.

Dessa personer beskrivs som sällskapliga och fräcka, men med en tendens att vara nerviga och sköra. De gillar inte kritik, eller extrema situationer.


Jomenasåatte... Jag sover alltid på mage. Alltid. Kan inte andas om jag ligger på rygg. Får panik. 
På mage. En hand under kudden, en över. Tills jag har somnat. Då ligger jag tydligen lite hur som helst. 
Oftast med huvudet i luften...tills någon klappar ner det ... eller med knogarna under hakan... som att jag är vaken.. fast det är jag såklart inte.. 
Har tydligen gått runt med blåmärken under hakan ett bra tag nu. Hett I tell ya! 
 
Sedan är det kanske ett tecken på stress? Jag vet inte. Sover som en kratta. Vaknar, sover, vaknar sover. Mardrömmar, mardrömmar, mardrömmar! 

Nej, att komma till skogen och lite frisk luft borde göra susen. 

Men ärligt ... Erat sovande? Berätta för mig nu! :)

Jag lämnar alla stadens ljus, alla bullriga spårvagnar och alla svarttaxichaufförer....

 
 
...Göteborg...
 
Det är ungefär fem veckor kvar nu. Fem veckor kvar tills jag lämnar allt som varit mitt de senaste 8 åren. 
Jag lämnar lägenheten, de vackra solnedgångarna, utsikten och den faktiskt väldigt vackra allén ner till bussen på somrarna. 
Jag lämnar alla stadens ljus, alla bullriga spårvagnar och alla svarttaxichaufförer. 
 
Jag lämnar vänner, jag lämnar parker, jag lämnar 7:ans ölhall, Åhlens Cafét och Mödravårdscentralen i Haga.

Jag lämnar "Ingången" där jag fick rätsida på livet, jag lämnar gamla jobb, gamla ligg och gamla meriter. 

Jag lämnar. 
 
Jag lämnar dofter av ensamhet och tvåsamhet. Onenightstands och morgonångest. Jag lämnar Rockbaren, jag lämnar Solbackens förskola och jag lämnar Göteborgs Central som så många gånger bidragit till total lycka och en och annan ilsken tår. 
 
Jag lämnar allt det. För vad? 
Jag lämnar för skogen och havet. För lugnet i själen. För att äntligen få ha bästa vännen 20 minuter bort istället för ett par gånger i halvåret. 
Jag lämnar för att skapa en framtid. Utan bullriga spårvagnar, svarttaxichaufförer och affärer anpassade för våra nya landsmän.
Jag lämnar för att få återgå till vad som var jag. Den där jag rymde ifrån. 

Även fast jag vet att det aldrig kommer bli samma sak. 
För då var då och nu är nu. 
Nu rymmer jag inte. Jag söker. Men inte rymmer. Och jag har hittat. 
Jag har hittat hem.
 
Och nu, nu är det bara -fem- veckor kvar!
 
 
...Strömstad...
 

Lite som en nerkissad toalett...

 
...toaletten på Rockbaren... min ungefärliga look a like numera...
 
Jodåsåatte ...Jag kanske inte ser ut ..eller vad vet jag?! ... Men jag känner mig lite som en nerkissad toalett full med kräk nuförtiden. 

Trött, arg, gnällig och bitter. Stundtals förtvivlad. Stundtals lessen, less och upprörd. Ett känslokaos. 
Där har ni spyan lixom. 
Man känner sig helt enkelt inte ok. 

Jag hade behövt fler timmar på dygnet. Fler timmar där jag inte drogs med huvudvärk och tröttheten from hell. Där jag orkade engagera mig utan att känna att jag brände ut mig för att jag redan är så trött. 
Jag önskar jag kunde leka med talibanen utan grus i ögonen och bly i armarna. 

Jag önskar helt enkelt att jag var lite mer jag. Lite gladare. Lite snällare. Lite roligare. För numera är jag fan inte rolig alls. Det är jag den första att erkänna. Jag är så in i bomben jäfla inte rolig skall ni faktiskt veta. 
Och då har ni inte jobbat med mig ännu. Imagine!

Jag tänkte kanske lyssna på de tidigare männen i mitt liv. Gå till skåpet i köket och plocka ut de där vitaminpillrena.. ta en näve eller tre. 
Fast då kanske jag dör. 

"Ung Tant dog av överdos vitaminer i Ghettot - Vi misstänker att det blev en för stor kontrast mot vad som redan fanns i kroppen säger Polisen" 

Ungefär så. 
Som en spya var det ja. 
Jag går och käkar lite piller! 

Och så går jag och jobbar strax. Så ni vet. Så ni inte behöver vänta. 
Jag återkommer!

Dagen när man kastade en hel jävla del av livet i soprummet inom loppet av 4 timmar...

 
...och nej, jag söp inte för att dämpa ångesten över att kasta saker, jag hittade vinet i en påse...
Den som spar han har!
 
 
På 4 timmar kastade jag en stor del av det som hittils snart varit mitt snart (hjälp?) 30-åriga liv. 
Den största delen av livet brann upp för två år sedan. 
Vad finns det kvar nu då? 
 
Det finns lite larver i lådorna, några säckar barnkläder från att talibanen var liten, en hel del anteckningsblock och en säck med nallar och en del annat småplock. 
Men jag inser nu hur in i helvete tomt det är. Jag som egentligen är en så kallad "hamster". 
Jag gillar att spara. 
Jag gillar att ta fram att titta, känna och minnas. 
Nu kan jag inte det längre. 
 
Rensade örrådet igår som ni kanske förstår. Började undra hur mycket som egentligen fanns kvar nu när man flyttar. 
Inser att det knappt finns något alls. 
Det viktigaste är självfallet talibanens saker och alla gamla brev, kort, nallar och foton. Det -är- det viktigaste. 
Men allt det andra då? 
Allt som brann upp? Alla möbler som följt med i varje fall ungefär femton flyttomgångar. Och allt annat...
Det är Borta.
 
Jo, jag vet att många gillar det här med: "Mindre materiellt", "feng shui" och allt vad fan det heter. Men det gör faktiskt inte jag. 
Jag känner mig Naken. Hemlös. Otrygg. På något vis. 
Även fast jodå, minnen finns alltid. Men minnen är faktiskt inte allt. Ibland vill man ha något konkret att ta på. Lukta på. Känna att det faktiskt verkligen är eller åtminstone -Var- på riktigt. 
Som vitrinskåpet som luktade Uddevalla och påminde om kvällar med brass och Björn Rosenström och den första flytten hemifrån.
Att den inte längre finns med gör lite fysiskt ont. I magkatarrsområdet ni vet. Det liksom suger och fräter lite obehagligt.
Sedan är det en jävla massa andra saker som jag inte skall tråka ut er med att skriva om. 
Men det känns Tomt. 
 
Och jag tänker - Här står jag - Halvvägs i livet. Med möbler som inte är mina och en en jävla massa annat som inte heller är mitt. 
Och det känns konstigt. Skitkonstigt faktiskt. 
Och jag borde väl egentligen inte tänka så mycket över det. Utan hellre tänka framåt. 
Men nu vet vi ju alla att det är inte sådan jag är. Jag är en sådan som vältrar mig i nuet ... och det som var. 
Jag tar en dag i taget... 
 
Hur lär man sig sådant där? Att släppa taget. Att acceptera? Gå vidare? 
Det känns lixom inte helt ... hundra?! 

Help anyone?
 
 
RSS 2.0