På 4 timmar kastade jag en stor del av det som hittils snart varit mitt snart (hjälp?) 30-åriga liv. 
Den största delen av livet brann upp för två år sedan. 
Vad finns det kvar nu då? 

 

Det finns lite larver i lådorna, några säckar barnkläder från att talibanen var liten, en hel del anteckningsblock och en säck med nallar och en del annat småplock. 
Men jag inser nu hur in i helvete tomt det är. Jag som egentligen är en så kallad "hamster". 
Jag gillar att spara. 
Jag gillar att ta fram att titta, känna och minnas. 
Nu kan jag inte det längre. 

 

Rensade örrådet igår som ni kanske förstår. Började undra hur mycket som egentligen fanns kvar nu när man flyttar. 
Inser att det knappt finns något alls. 
Det viktigaste är självfallet talibanens saker och alla gamla brev, kort, nallar och foton. Det -är- det viktigaste. 
Men allt det andra då? 
Allt som brann upp? Alla möbler som följt med i varje fall ungefär femton flyttomgångar. Och allt annat...
Det är Borta.

 

Jo, jag vet att många gillar det här med: "Mindre materiellt", "feng shui" och allt vad fan det heter. Men det gör faktiskt inte jag. 
Jag känner mig Naken. Hemlös. Otrygg. På något vis. 
Även fast jodå, minnen finns alltid. Men minnen är faktiskt inte allt. Ibland vill man ha något konkret att ta på. Lukta på. Känna att det faktiskt verkligen är eller åtminstone -Var- på riktigt. 
Som vitrinskåpet som luktade Uddevalla och påminde om kvällar med brass och Björn Rosenström och den första flytten hemifrån.
Att den inte längre finns med gör lite fysiskt ont. I magkatarrsområdet ni vet. Det liksom suger och fräter lite obehagligt.
Sedan är det en jävla massa andra saker som jag inte skall tråka ut er med att skriva om. 
Men det känns Tomt. 

 

Och jag tänker - Här står jag - Halvvägs i livet. Med möbler som inte är mina och en en jävla massa annat som inte heller är mitt. 
Och det känns konstigt. Skitkonstigt faktiskt. 
Och jag borde väl egentligen inte tänka så mycket över det. Utan hellre tänka framåt. 
Men nu vet vi ju alla att det är inte sådan jag är. Jag är en sådan som vältrar mig i nuet ... och det som var. 
Jag tar en dag i taget... 

 

Hur lär man sig sådant där? Att släppa taget. Att acceptera? Gå vidare? 
Det känns lixom inte helt ... hundra?! 

Help anyone?