09 ~ Min favoritplats




Det här är min vackra, trygga plats på jorden. Den stad där jag hör hemma. Där jag känner kullerstenarnas varje form och vet vart jag skall trampa på klipporna för att inte falla.

I den här staden har jag druckit Vestfyen 3.5 i glasflaskor som pulveriserades ifall dom gick sönder. (vilket dom oftast gjorde). I just den här solnedgången. Med en gammal bandare som skrålade av Misfits, Lyckliga kompisarna och Motörhead. Kassettband såklart!

Jag har spenderat otaliga timmar med att få träsmak i röven på olika stolar på ”Kaffedoppet”. Jag har somnat i soffor på samma café och bränt hål i mina på den tiden både vita och svarta ”Fruit of the loom” tröjor.

Jag har vandrat runt, runt på de små gatorna nattetid, dagtid, i snö och regn och jag har har förlovat mig på en kyrkogård med ringar från en ”tuggegummiautomat”.
2 augusti i en annan tid.

Jag hade min första fyllekräkning utanför den lokala pizzerian och jag har sovit i någons yttertambur i ett hus på landet som jag inte vet vem det tillhörde.
(jag är en idag tacksam att den familjen inte vaknade!)

Jag har suttit i ösande regn på klippor längst nere vid havet medan vågorna piskade upp över benen på mig samtidigt som jag skrek så högt inombords att jag blev döv.
Jag har gått i skogarna, på varje stig och klättrat runt på bergen och gjort de till mina egna samtidigt som jag sjöng för stenarna och träden.

Min första kärlek, oskulden, fyllan och första pojkvän.
Första krogbesöket, första krossade hjärtat och första ambulansturen.
Första jobbet, första skoldagen och första datorn.

Dessutom är det där Hjärtat bor. Där hon bor är alltid min favoritplats.
Favoritplats, favoritstad, favoritmänniskor, favorithjärta!
I den soffan, med dom människorna – kan det aldrig bli fel!



Ni är så jävla, jävla rätt!



Så varför i helvete har jag fastnat här?

08 ~ Saker som jag är tacksam över



  • Älskade, vackra dotra!
  • Vännerna som är viktigare än allt .jävla. annat!
  • Orden - bokstäverna - på/i/under huden.
  • Hemmet - tryggheten - tillflykten.
  • Resorna - alla resor jag fått ta del av igenom åren. Både utomlands och inrikes!
  • Datorn - Livlinan. Min syrgastub!
  • Tvättmaskinen - Lifesaviour!
  • Kaffe - livsnödvändighet.
  • Möjligheten att lära - att ständigt utvecklas, göra om, göra rätt - förbättras!
  • Jobbet - Det handlar om att överleva. Ibland är det inte så jävla kul men det är bara ett steg på vägen.
  • Naturen - hitta fokus, skrika, falla isär och sist men inte minst: Hitta helande styrka i naturens mäktighet!
  • Sex - Inget jag är tacksam över på det viset.. mer: Jävligt glad att det finns?! Det är onekligen ett tidsfördriv man mår bra av!
  • Det finns mer. Det finns det alltid. Men här är basic för att hålla mig levande och varm.
  • Och ja, jag skall fortsätta utmaningen nu. Jag har varit lite upptagen med att hitta fotfäste ett tag bara!

08 ~ Ett pinsamt ögonblick




Herrejävlar, så många det finns att ta av här. Det är ju inte direkt så att man är någon ängel. Eller har full koll för den delen.
Jag är ganska bra på att göra bort mig. Både nykter och onykter skall då tilläggas!

Jag tror det började när jag gick på fritids. I all fall det första jag minns. Där skedde inte mindre än Två riktigt gräsligt, pinsamma incidenter.

Scenario 1:
Elin 9 bast är tokkär i Fritidsledaren Steinar. Han var det vackraste jag skådat med sitt krulliga, långa hår ..
En dag hade jag den turen att det var just Han som satt och hjälpte mig med läxorna.
Sade jag tur?

Jodå.. Steinar bad mig vänligt att ta upp en av de andra böckerna jag hade i väskan. Ready to please böjde jag mig ner (självklart med röven mot honom) för att ta upp boken.
...och fiser på honom...

Jag har aldrig, Aldrig skämts så mycket. Någonsin. Varken före eller efter tror jag! Jag ville dö! (jag kan fortfarande se hur hans krulliga hår fladdrade).


Scenario 2:

På samma fritids hade vi ofta tävlingar. Om det ena, än det andre. Denna dagen var det en tävling i grimaser.
Jag och en pojke satt mitt i mot varandra..
På något konstigt vänster så skulle jag "blåsa upp ansiktet och spänna ut ögonen".
Trycket blev för stort. Pang sade och plötsligt hade den andra killen blod i heela ansiktet!
Min jädra näsa. Igen.
Killen tog det ganska bra. Jag, jag ringde mamma!

Visst finns det fler storys. Från lite mer up to date. Men jag sparar lite på dom! Ni får ju faktiskt ha något att se fram emot med :)

07 ~ Mitt finaste ögonblick




Jag vet att det förväntas att jag skall skriva om när Sanna föddes. Och jo, det var mitt finaste ögonblick. Utan tvekan. Men om man bortser från det så finns det ett annat ögonblick jag vill dela med Er.

Min 21 födelsedag!

4 februari - Pattaya, Thailand.

Jag hade kanske varit där en vecka. Två. Jag hälsade på pappa.
Jag var lycklig, njöt av livet. Av värmen från både solen och folket. Mest av allt att få vara med pappa. Att få dela dagar, kvällar och nätter. Att spontant få klappa honom på kinden. Att få höra honom spela piano innan vi gick och lade oss på kvällarna. Jag grät mycket. Av både lycka och sorg.
Sorg över det som varit och det som jag visste skulle komma.

Han var så fasligt sjuk min pappa. Jag visste att det skulle vara sista gången jag fick träffa honom. Det är svårt att pendla mellan Sverige och Thailand.
Trots diverse sjukdomar levde han livet till fullo. Det han ansåg berikade Hans liv, det gjorde han. Varje dag.
Kanske inte lika mycket, eller lika ofta men han gjorde det.

Vi var ute hela nätterna, vi satt på uteserveringar och vi såg de mest fantastiska stjärnklara himlarna.
Det är något speciellt med luften utomlands tror jag. Den fyller lungorna på ett annorlunda vis. Med kraft. Och lycka. I alla fall mina lungor.

Mest tid när vi inte var hemma spenderade vi på "Raymonds bar". Raymond var en kille från England som flyttat till Thailand för tio år sedan. Han hade sin underbara fru och sin lilla bar på Soi 8.
Det var inget annorlunda denna kvällen. Vi var där, Raymond var där, bandet var där, flickorna i baren var där och allt var som det skulle ...

Medan pappa som vanligt drack sin shandy och jag min Heineken så blev allt svart. Kolsvart.
Jag var nog redan bitter på den tiden och började genast svära om jävla Thailand och deras satans defekta el-system...
Jag blev fort tyst kan jag erkänna... Ut från barlokalen till uteserveringen där vi satt så kom alla flickorna, Raymond, frun och en del andra gående. Sjungandes!

På en stor rullbricka stod världens finaste tårta jag någonsin skådat. Med levande ljus.
Make a wish.. Jag blåste. Och önskade.
(att livet alltid skulle vara så jävla vackert!)

Jag tackade, log och grät. När pappa så reste sig, skålade och sedan gick fram till bandet och sjöng "My way" med Frank Sinatra grät jag så hjärtat skulle brista.
Jag visste att jag såg allt det här för sista gången. Nu Verkligen hörde jag sångerna, kände hans värme och den totala kärleken han kände för mig.

Senare blev det buffé och mer dricka. Raymond hade köpt den stora nallen till mig som ni ser på kortet ovan.. Blommorna fick jag av Lao. Min styvmor.
Folk som gick förbi på gatan kom och gratulerade och jag hörde födelsedagssången flera gånger den kvällen.
Bandet.. som jag fått en fin relation till spelade wonderfull tonight och allt var precis sådär magiskt som det skall vara en kväll i Thailand.
Jag skulle aldrig ha velat ändra någonting. Inte ett ord. Inte en mening. Inte ett andetag.

Det var en kväll av så mycket känslor att jag är tacksam att jag inte exploderade. att jag hade med mig alla inälvor hem igen.
Det var så ..mycket. Så mycket sorg och glädje på samma gång. Så många års inbyggda känslor. På något vis blev alla mina frågor besvarade den kvällen.

Jag slog mig till ro med min och pappas relation. Det som hade varit har varit. Nu förstår jag honom.

Det var det vackraste, finaste ögonblicket i mitt liv.
Jag kommer vårda det minnet tills den dag jag dör...

Det är för det här man lever.
Hela. jävla. tiden!

06 ~ Våra dagar




Våra dagar numera ganska lika. I alla fall de som kallas vardagar. Då är det upp i ottan för dagis och jobb för att sedan mysa lite, äta lite, kolla lite film och sova.
Det de dagarna vi är lediga ser däremot lite annorlunda ut.

Är vi lediga äts det nästan utan undantag mysfrukost alá ägg, yoghurt och rostade mackor. För skrotis bestämma blir det helst keso för hela slanten. O andra sidan vill hon ha det till Alla måltider.
Keso - ananas/passion ♥

Sedan leker vi. Målar, pysslar, plockar, städar, bygger tågbana.
Lagar lunch. Ofta något lätt. Jag erkänner att jag tycker det är vansinnigt tråkigt att göra mat. Ofta blir det soppor eller någon form av halvfabrikat.
Sedan kan jag erkänna att storkok is the shit och det är vansinnigt lätt att bara dra fram något ur frysen och slänga in i micron!
Under tiden hinner självfallet mamman i huset dricka en mängd kaffe!

Så sover vi. Skrotis i spjälsäng och mamman sittandes på stolen framför datorn. Nemas problemas. (kan dock förklara mina mer återkommande nackproblem?)

Eftermiddagen vigs åt utevistelse. Antingen med att vi åker iväg, åker och träffar vänner eller som nu: Helst går ut och åker pulka!
Ljuvliga, vackra, vinter!! ♥

Middag. LillSkrot får hjälpa till och under tiden leker och städar vi. Det är så mycket trevligare att äta ner det är renplockat!
Så följer kvällsbad, bolibompa och nattning... Välling och Trollmors vaggvisa. Så var dagen mer eller mindre över!

Innan den här pojken kom in och började rucka på mina rutiner så spenderades kvällarna med alldeles för mycket kaffe, för mycket mafia wars och för mycket facebook.
Nu sitter vi mest i soffan, pratar bort timmar, dricker glögg och håller handen och tränger in igenom huden på varandra. Tills det blir alldeles för sent och vi måste sova. Alldeles nära, nära så man känner den andras hjärtslag. ♥

ZzzZzzzZzzz!

05 - Brister och fel!



Brister och fel. Alla har dom. Jag har fler. Jag är bra på att göra fel. Helst utan att veta om det. Ofta kan jag dock skylla på att jag är förvirrad. För det är ofta fallet.

Jag har ett hemskt morgontemperament och pratar helst inte med någon innan jag fått i mig två koppar kaffe och x-antal cigaretter.
Jag suger på att ringa när jag säger att jag skall och jag är även hemskt duktig på att "inte höra" telefonen när den ringer.

Jag är oftast för osocial och känner mig obekväm i större sammanhang. Det spelar ingen roll om man är 3 eller 30. Jag har aldrig förstått den här flockmentaliteten som många verkar anamma.

Jag är en drömmare. På gott och ont. Jag flyger gärna iväg till andra platser och kan ha svårt att se verkligheten för vad den är. För att jag så hemskt gärna drömmer om andra saker. Vill vara på andra platser.

Jag gråter till filmer. Alltid. Disney är värst. Jag gråter inte lite utan mer. Hulk, hulk, grååt, snor! Pinsamt!
Jag gråter till "Extreme home makover", "7th heaven" och "Så skall det låta".

Jag dras .alltid. till fel karlar. Utan undantag. Nästan.
Det blir lik förbaskat fel varje gång trots att jag tror att det är ett bra "val" jag har gjort.
Väljer jag däremot någon bra så blir jag rädd och drar mig undan. För att jag inte vågar släppa för nära inpå. Jag kan inte tillåta att murarna rivs.

"Tack och hej, det är inte dig utan mig det är fel på.
Men vi kan väl vara vänner?"

De gångerna jag dricker alkohol dricker jag oftast för mycket. Det här med begränsningar har aldrig varit min grej. Varken vad gäller sprit, karlar eller något annat. Jag är hopplös.
Kan tillägga att jag inte har så mycket diciplin eller moral heller. Men jag är väldigt omtyckt för det och folk brukar säga att det är en del av min charm.

Jag är bitter. En riktig bitterfitta überalles.
Jag ser mig själv som gammal, bitter och jävligt ensam. Det gör jag jävligt ofta. Fram tills någon kommer och bitch-slapar mig och berättar hur verkligheten ser ut.
Då vaknar jag och inser att jag faktiskt är jävligt lyckligt lottad!


I could go on forever.. Men jag skall låta er gå vidare nu. Det är sent! Godnatt mina fina .. lämna mig inte nu. Jag lovar att jag är ganska snäll oxå.
På heder och samvete!



04 ~ Den första kyssen




Det var på ett ungefär hundra år sedan. Jag vet inte riktigt hur gammal jag kan ha varit. Elva skulle jag tippa på.
Jag bodde i en liten håla vid kusten i Norge och gick i femman.

Jag minns att jag var hemma hos en klasskompis. Jag vet egentligen inte varför jag var där för jag tyckte inte så mycket om honom. Jag tror han skulle hjälpa mig med en matteläxa? Det låter logiskt. Jag var aldrig bra på matte
Någonstans där på eftermiddagen började vi spela monopol och jag minns så väl spänningen som låg i luften.

Varje tärningkast. Varje gång våra blickar möttes. Jag var så jädra nervös.
Dessutom var han snorig och hade en randig, väldigt ful tröja och manchesterbyxor.
Nu när jag tänker på det i efterhand får jag dåligt samvete för det var nog egentligen ganska synd om Lars. Han hade inte så många vänner.
Elin var dock allas vän.
Helst de som inte hade det så lätt. Det hänger nog kvar en idag.

Kyssen kom. Hur minns jag inte. Jag kanske har förträngt det.
Jag minns i alla fall att jag hela vägen hem messade tyst för mig själv:
Oj. Ojoj. Oj. Ojoj. Oj!


Många, många år senare hittade jag en gammal dagbok. En sådan där rosa, med hjärtan på .. och lås. Ni vet?
I den stog det:

"Idag blev jag kysst av Lars. Han är förvisso den fulaste killen i klassen men det är i alla fall en början"

Jag inser nu att det var början till fördärvet.

Och jag är en ond, ond människa. Stackars Lars!
Jag undrar vad han gör idag. Just exakt nu skulle jag vilja skicka honom en blomma. Han var förmodligen bättre än alla dom där killarna tillsammans!


Lars... Om du någon gång skulle se min blogg så är du välkommen på monopol!
Då är det Jag som har randig tröja och manchesterjeans!

03 ~ Föräldrarna




Mina föräldrar är bäst i världen. Precis som era.
Precis som de flesta andras har/hade dom sina brister och fel.

Båda är/var av norskt ursprung trots att farsan hade en halvdel tyskt i sig. Hans mamma var med en tysk under 2:a världskriget. Jag tror det präglade pappa en hel del om jag skall vara ärlig. Aldrig riktigt accepterad om man kan säga så.

Precis som mig flyttade han hemifrån i en ålder av 14. Han har jobbat hela livet. Jobbat, jobbat, jobbat. Jag kan knappt minnas att han har gjort annat faktiskt. Han har varit fotograf och redaktör för jag vet inte hur många tidningar och min första photoshot jag var med pappa på var en "miss wet t-shirt" contest i "Frognerparken" för ungefär hundra år sedan.

Pappa var en sådan som kände alla, var omtyckt alla och gjorde allt till 300%. Aldrig något halvdant. Förrutom kanske det där med att vara pappa.
Han var ju på något vis sällan där. Förrutom när jag var liten. Då var han Alltid där. Klippte mitt hår, spelade piano och busade som ingen annan..
Och vissa kvällar satt jag i hans famn och tittade på Poirot eller McGyver...

Jag minns alla gånger när jag var liten och mamma lurade mig med att det stod något knepigt djur utanför tvättstugedörren och där var ingen mindre än pappa. Jag minns så väl lyckokänslan som spred sig igenom kroppen. Värmen. Glädjeruset.

Vi reste mycket med tanke på pappas jobb. Tack vare honom har jag varit i både Ryssland, Island, Finland, Marocco och en del andra länder. Pappa var min hjälte. Mitt allt. Det är han fortfarande.
Han och mamma skildes när jag var 7. Då flyttade pappa till Oslo igen för att så småningom flytta ner till Thailand på heltid.
På 6 år pratade vi inte alls. Det var hemskt tungt. Det var en ständig saknad. En ständig undran. Vad hade jag gjort för fel?
Jag vet idag att det inte är så.. Men det har tagit väldigt många år.

Pappa bodde där nere i Thailand de sista 13 åren av sitt liv. Han jobbade ihjäl sig. Han hade för många sjukdomar. Det fanns ingen väg tillbaka. Han gick bort för snart 5 år sedan.
Det var den värsta dagen i mitt liv. Jag vet fortfarande inte vart han ligger begraven och jag vet fortfarande inte riktigt hur allt gick till. Det är ett av skälen till att min kropp skriker om att jag måste tillbaka. Söka svar. Få ett avslut. Gå i hans spår.

Min pappa var den starkaste, modigaste, klokaste mannen någonsin och jag önskar så förbaskat att jag kan bli som honom när jag blir stor!


Mamma då ja...

Mamma och jag har haft våra duster. Innan kunde jag nog klandra henne. En hel del.
Först nu när jag blivit mamma själv börjar jag förstå vad det handlade om. Det är inte alltid så himla lätt, helt enkelt!
Mamma blev just Mamma i en ålder av 19 år. Alldeles för ung kanske. Jag vet inte riktigt vad man skall skylla på. Men det har varit en turbulent barndom med många hårda ord men samtidigt vilkorslös kärlek.
En känsla där det ibland speglades av att rollerna var ombytta.

Det har varit mycket som har präglat mig att bli den jag blev idag. Vi har aldrig haft det där självklara mor/dotter förhållandet och jag tvivlar på att vi någonsin kommer få det. Att flytta hemifrån vid 14-års ålder var nog det smartaste jag kunde göra. Att börja om.. Att ta eget ansvar. Jag har lärt mig fantastiskt mycket av det. Samtidigt är det ingenting jag rekomenderar. Man är Inte vuxen när man är 14!

Idag har vi en fin och fungerande relation. Oftast. Den är vansinnigt skör och bräcklig men sköter vi våra kort rätt så är den underbar.
Hon är dessutom en alldeles underbar mormor till lilla skrot och vi hade inte kunnat få en bättre mormor.

Hon är den människa som trots allt fostrat mig, sett till att jag aldrig saknat varken mat eller kläder, den som tagit mig på semester, till tandläkaren och gud, vet vad..
Jag har henne att tacka för så vansinnigt mycket..


Älskade mamma och älskade Pappa.. De finaste man kan ha!
Tack för att just Jag fick bli Eran Dotter!

02 ~ Bästisen aka min bättre hälft!

... de vackraste flickorna i världen...
Sanna, VackerC och lilla C.




Jag har flera fina vänner. Ni är lika mycket värda och jag älskar Er alla!! Det gör jag. Men det är något speciellt med min VackerC.
Hon är min bättre hälft!

Ingen har upplevt det vi har upplevt, gått igenom det vi har gjort och fortfarande ha kvar den vackra, okomplicerade relationen vi har. Det är inte möjligt.
Kanske är det därför vi idag kan prata utan ord. Med samma ord. Tänka lika. Olika. Och ständigt lära oss av varandra.

Ingen gör mig så lugn och trygg som hon. Ingen gör mig heller lika paranoid. Det är förstås sant. För jag vet ingen i hela världen som är så paranoid och nervös som min VackerC. O andra sidan är vi nog ganska lika där.

Vi lever efter mottot: "När man tror det inte kan bli värre så kommer det någon och kissar på en". Fast vi säger det med en glimt i ögat eftersom vi båda upphört att förvånas!

Vi trivs bäst bland klippor, hav och sol med trubadurmusik i bakgrunden. Helst när solen är på väg att gå ner och vi får lov att hålla handen och glömma omvärlden en stund.

Förvisso spelar det ingen roll vart vi är bara jag får vara med henne. Hon är den finaste, klokaste, bästa kvinnan jag vet i hela världen.
Där hon är kan jag alltid känna mig trygg, känna mig hemma och känna mig accepterad.
Jag skrattar aldrig så mycket som jag gör i hennes sällskap och hon får mig alltid på bättre tankar och ger mig nya vägar att tänka.

Vi lyckas bli gravida samtidigt och hennes lilla känns ungefär som min egen och Sanna´s syster.

Det jag känner för denna VackerC är så mycket mer än bara vänskap och kärlek. Det går på något vis inte att förklara. Det är för speciellt.  
Alla borde ha en VackerC. Hon gör världen till en bättre, finare plats att leva på!

Jag älskar dig till evigheten och ännu längre min fina kvinna!

♥♥♥

01 ~ A picture of me ...






Jag är inte bara Elin, inte bara Mamma, inte bara ett Hondjur. Jag är så vansinnigt mycket mer!

Jag är någon som ständigt är på flykt, som letar efter rötter och trygghet. Jag letar efter den där platsen där jag känner att jag kan slå mig till ro och bli den jag vill vara.
Jag är den som ständigt drömmer mig bort. Den som ständigt längtar efter något annat. Alltid Något annat.

Jag har hunnit leva i 27 år. Snart 28. Jag har hunnit bo i 24 eller var det 25 olika lägenheter och skaffa ett barn.
Jag har haft ett antal olika husdjur men ännu fler karlar!
Periodvis har jag varit mer full än nykter och periodvis har jag inte gått upp ur sängen alls.

Periodvis har jag jobbat 240 timmar i månaden, bott på 11 kvm och varit hopplöst förälskad i män som spelar bas eller gitarr.
Rättelse: Det är inte bara periodvis. Jag är Alltid kär i folk som spelar gitarr eller bas. Det är något med att dom spelar sig in huden på mig och fastnar i mina nervtrådar.

Jag har läst in nästan hela gymnasiet på komvux och när jag blir stor vill jag bli socionom. Jag vill jobba med missbrukare och hemlösa just för att jag tror att Jag kan göra en skillnad. Det behövs fler folk med erfarenhet av livet inom det yrket. Inte bara boklärda människor som tror dom vet vad det handlar om!

Jag är utnämnd snoozemästare, rapare (på svenska dårå) och den i vännerflocken som har störst behov av en gps.
Både för att jag inte skall gå vilse och för att dom inte skall behöva leta efter mig hela tiden.

Musik, broderi, mafia wars och böcker är livspassioner. Topp 1 är trubadurmusik.
Den som kallar mig för en fjant får stryk!
Jag är mamma till den vackraste av troll och jag kallar henne för lyckan i livet.

Kan beskrivas som blyg, vulgär, dumsnäll, bitter och varm!

Det finns kanske mer att säga? Vad vet jag?
Just ja... Jag ser inget fel alls i att lyssna på både Larz-Kristerz och Morbid Angel. Jag är jävligt tuff i alla fall!

Så det så!
RSS 2.0