Det var sommarnatt för vad kan det vara, kanske 7 år sedan. Det är länge sedan vilket som. Men jag minns det som igår. 

Barfota på en klippa. Skorna i den ena handen och en flaska parador i den andra.

Vid min sida fanns C. Som vanligt den sommaren. Hon och jag var ett. Alltid vid varandras sida.
Från klipporna kunde vi se bort på den lilla restauranten… 
Vi hörde musik och jag kan tänka mig att vi båda log lite mot varandra och utan att behöva förklara mer så visste vi att kvällen skulle bli fin. 
Trubaduren var på plats, vi var på plats och våra kroppar var berusade av sommar, kärlek och rött vin. Vi behövde inget mer. Livet kunde inte erbjuda mer.
Hand i hand vandrade vi så småningom ner till restauranten. Pirriga. Förväntanstulla.

Öl… Under varm kvällshimmel. Skymning. Havet slog emot klipporna nedanför terrassen vi satt på.
Tystnad. Bland fulla, glada människor. Vi hade inget behov av ord. För oss var musiken nog. 
Den var av sorten som satte sig i hjärtat. Inte för att han var … skickligast eller den duktigaste sångaren. Men det var ögonen, rösten, magin… 
Kanske hade de stjärnklara sommarnätterna förvandlat hans musik till magi, oss till magi? 
Jag är beredd att tro det i alla fall.

Jag minns hans ögon när han sjöng Wonderfull Tonight, ändrade om texten och sjöng för mig. Det var fint. Inte sliskigt, men sött. På ett fint sätt.
För vi brukade prata… En hel del… Och det var aldrig något annat än just fint. Sött. Han var magisk,  hela hans väsen. Lite speciell, liten och blyg.

Jag och C… barfotabarn i sommarnatten bland klippor, glada människor och trubadurer.
Det var kärlek.
Och jag skulle ljuga om jag sade att jag inte saknade det. För ibland svider det i själen och jag skulle gett nästan vad som helst för att kunna trolla mig tillbaka till ett av ögonblicken därute med hennes hand i min och musiken som spelades i bakgrunden. 
Det var vackert… Och även fast jag skulle försöka beskriva känslan av glädje, lycka, kärlek och ömhet som fyllde mig i dom ögonblicken så skulle jag inte kunna. Jag inser att det är för stort och ni skulle inte kunna förstå.

Men minnet gör mig glad. Och kanske får vi chansen i sommar igen. 
Hon och jag, hand i hand. Precis som det skall vara.

Barfotabarn i sommarnatten.

 

 

 

 

26 Juni 2010. Då ändrades våra liv. Radikalt. 

 

Jag och Skrothögen var hos en granne. Några hus bort. Drack kaffe. Hade handlat bröd. 
Plötsligt kommer husfruns sambo cyklande i ilfart och skriker att det brinner i min lägenhet. 
Jag kastade två-åringen till grannen och sprang så fort som bara en tjockis kan när det brinner. 

 

Utanför mitt 9-våningar höga, höghus är det fullt av folk och en jävla massa brandbilar och brandmän. 
Lågorna slår ut från balkongen under min. Svart, tjock, dödsrök väller fram. 
Skräcken rev och slet i kroppen på mig. Jag kunde inte gråta, inte skrika. Men jag förstog att det var slutet för våran lägehet. Det fanns lixom inget att göra. 

 

Branden spred sig. Mordbrand kallades det. Så är det här i Ghettot. De gör sånt!
Det är tydligen helt ok. Mig veterligen blev det inga följder. För någon. 
Förrutom kanske för oss som blev hemlösa. 

Att vara hemlös i dagens Sverige med en två-åring är tydligen helt ok. Både för Socialstyrelsen och för Poseidon Ab. Det är ingens problem utan vårat att lösa.
Att vi inte hade med branden att göra spelade ingen roll. Alls.
Vi var utan hemförsäkring. Just då. Hade precis sagt upp den gamla. Kunde ju inte direkt föreställa mig att det skulle komma något satans pack och tända eld på skitgrannarnas lägenhet.
Att sedan inte skitgrannarna var hemma utan i något land långt borta känns ju i efterhand jävligt tråkigt. De skulle fasen behöva både lida och betala lika mycket som vi hade gjort. Men nej. 

Lägenheten skulle saneras fick vi besked om. Fint. Skitbra! Ensamstående, hemlös morsa med 4 timmars dagisplats skall tömma en hel lägenhet på 4 dagar. 
16 timmar totalt. Spännande. 
Det mesta var ju bara att kasta. Men lite fick vi i alla fall sparat. 
Men jag grät en hel del under de dagarna. Livet kändes jävligt tomt och hopplöst just då. 

 

Nej, dagens ros går inte till Poseidon AB. Ej heller Socialstyrelsen. 
Men tack gode gud för vackra vänner som gav oss en plats när livet krisade som mest. Det kommer vi aldrig glömma. 

Det var en tid av mardrömmar, ångest och ekonomisk kris. Liten slutade äta, kissa och sov dåligt. Allt har sina följder! Hon gick ner hur mycket som helst. 
Ångesten ökade. 

Sakta men säkert har vi byggt ett nytt hem. Med saker från vänner och bekanta. Loppisfynd och annat. 

Men det skär i hjärtat. Inte för att det är dåliga saker.. utan för att det faktiskt inte är -våra- saker. 

Vi har kommit på fötter. Men det har tagit tid. 
Nu är det dags att avsluta det här kapitlet i Ghettot. 

Flytta till lugnt och trygghten och hoppas att vi kan rota oss där. 

 

 

 

 

12-13 år gammal. Kanske inte okysst men det var banne mig inte långt ifrån. Jag menar, man kan kanske inte räkna en snorig kyss framför ett dockskåp för hundra år sedan?

 

Vi var på Gran Canaria. Bahia De Feliz närmare bestämt. Jag och mamma. En vecka. Sådär innan skolan började. 
Jag minns det nästan som igår. 

 

Det fanns en trubadur där i området. Spelade på ett hotell i närheten. Jag och mamma bodde i en "lägenhet" på andra sidan torget om det svenska kondiset.

 

Han var det vackraste jag någonsin skådat. Probably min första riktiga chrush. 
Och Som han spelade. Ja, herregud vad han kunde hantera sin gitarr. O andra sidan hade jag inte så mycket att jämföra med där heller på den tiden.

Jag rodnade och stammade och betedde mig nog precis som de tolv-tretton åren jag var. Trånandes och längtandes. Önskade att jag var sisådär tio-femton år äldre.
Hans långa vackra hår, hans intensiva ögon, musiken i blodet ... Ja, i mina ögon var han allt en man kunde önskas vara...

 

Jag hade visst redan börjat röka på den tiden. Smygrökte bakom hotellet den där kvällen. Tog lite luft som vi kallade det. 
Mamma satt på en pub tvärsimot hotellet. Döm av min förvåning när jag kom tillbaka och såg mamma prata med mannen... 
Sweet lord så nervös jag blev. Cirklade runt innan jag väl kom för mig att gå över vägen. Ställa mig vid bordet. 

För sent inser jag att mamma berättat om mina trånande känslor. 
Hans vackra leende log så varmt och jag har sällan eller kanske aldrig velat sjunka så långt ner igenom jorden som just då. 
Vad säger man? Vad Gör man? 
Jag gick tillbaka runt hörnet och rökte lite mer. Jag klarade inte av att vara kvar. 

När jag kom tillbaka satt mamma kvar vid bordet. 
På min plats låg det en liten lapp... Med orden som jag burit med mig igenom livet inplastat tillsammans med ett kort på hans affisch... 

"Keep on rocking, Everything is possible. 

Kiss Pete"

 

Och jag dog där. Ungflickehjärtat i mig stannade och världen snurrade. Jag vet inte om jag ljuger om jag sade att hela jävla himlakören sjöng oxå. Det kan ha varit så. 

Tänker inte på honom längre. Mer än om jag blir påmind. Det blev jag idag. 
(När jag läste apan´s inlägg om människor som försvunnit ur ens liv) 

Fick för mig att googla honom på Fb - Han fanns ... 
Och såhär ser han ut idag...

(lite ...äldre) :) 

 

 

 

 

Den första dagen jag väljer att berätta om är av egentligen ingen anledning alls. Jag sitter mest och tittar igenom gamla kort och hittade den här bilden. 

Det var en varm sommarkväll som blev till sommarnatt. Skratten ekade i betongghettot och stämning var sådär fin.
Vi hade haft ett poolparty hos en bekant och vi var alla något runda under fötterna. Vissa mer, vissa mindre. 
Av någon anledning kan jag ha varit en av de som var lite mer rund under fötterna...(?!)

 

Det skålades,drack och badades. Några visade rumpan och sjöng medan vissa bara satt alldeles lugnt och fint och drack sina drinkar. 
Sådär som det är på fester helt enkelt. 
Every party has a monkey eller vad det nu heter?! :) 

 

När kvällen blev natt och klockan blev mycket blev stämningen sådär kärleksfull som den kan bli när folk har druckit för mycket sprit och man vill berätta för hela världen att man älskar de. Eller så vill man helt enkelt bara ligga. Det förekommer ju oxå ibland.
Man kan säga att så var fallet här.

Out of the blue dök det upp ett litet lammkött. Hur mycket lammkött tror jag inte jag visste då. Då hade jag nog inte tagit med honom hem. Tant som jag var redan då.
Men lustarna föll på och vi skulle ta oss hem. Från poolpartyt och hem till mig var det inte så långt... kanske fem minuter att gå. Kanske tio med den något vingliga gången. 

Upp ur poolen kom vi ... det fanns bara ett litet problem - Mina kläder förrutom mina trosor (av den där lilla modellen ni vet :o) och min munkjacka! (thank god) hade resten försvunnit. Och gud, som vi letade. Tills vi gav fan och tänkte att - här blir det ju inga barn gjorda!
Och vad gör man i det läget? Man är full, desperat och ...lysten och har en 19-åring i handen. 
Jo, man skiter i vilket och går. 
Med kritvita skinkor och grogg. Så vandrar man. Igenom ett nattsvart ghetto. 

Vi tackar gud för att det var mörkt. Och för att det inte var många ute. 
Det tog ett par år innan jag kunde skratta åt historien. Har skämts ganska fint måste jag erkänna. 
Men vad gör väl det här om hundra år? 

Och jag frågade minsann värdinnan om det var barnarov om jag tog med lammköttet hem. Det var det inte, sade hon!
Så min plikt som mogen tant var gjord där helt enkelt. 

Natten blev fin och kläderna hittades ett par dagar senare under locket på en stängd grill.... ! :)

Så ....Era bästa fylleminnen please? Eller så hakar ni helt enkelt på Apan´s femtiodagars Challenge! :)