Kvällen kommer spenderas med älskade dotra, en vacker karl och bästaste Cia!

Jag är laddad för skratt, vin, magi, raketer och stjärnfall!

Nu skall jag väcka dotra som skall få vara vaken lite längre ikväll, spela hög musik, dansa, ta ett bad och vi skall mysa som bara vi kan innan dom två andra droppar in vid åtta!

Det här året som kantats av lägenhetsbrand, hemlöshet, bråk med myndigheter och annan eländighet som inte lämpar sig här avslutas nog vackert. Det måste vara ett bra tecken! Jag väljer att tro det! Det gör jag!

Lycka är något flyktigt. Jag har insett det. Men jag har även förstått att det gäller att greppa ögonblicken. Minuterna. Nuet.
Som ikväll. Ikväll kommer aldrig ske igen och jag tänker njuta som att det var min sista kväll!

Kom igen älskade vänner och bloggläsare...
Nu dansar vi ut Herr ångest och Fröken Hopplöshet.. Ikväll skall det råda hopp. Hopp om framtiden.. och 2011!
Det gör det i alla fall här!

Det här är min vackra, trygga plats på jorden. Den stad där jag hör hemma. Där jag känner kullerstenarnas varje form och vet vart jag skall trampa på klipporna för att inte falla.

I den här staden har jag druckit Vestfyen 3.5 i glasflaskor som pulveriserades ifall dom gick sönder. (vilket dom oftast gjorde). I just den här solnedgången. Med en gammal bandare som skrålade av Misfits, Lyckliga kompisarna och Motörhead. Kassettband såklart!

Ni är så jävla, jävla rätt!

• Älskade, vackra dotra!
• Vännerna som är viktigare än allt .jävla. annat!
• Orden - bokstäverna - på/i/under huden.
• Hemmet - tryggheten - tillflykten.
• Resorna - alla resor jag fått ta del av igenom åren. Både utomlands och inrikes!
• Datorn - Livlinan. Min syrgastub!
• Tvättmaskinen - Lifesaviour!
• Kaffe - livsnödvändighet.
• Möjligheten att lära - att ständigt utvecklas, göra om, göra rätt - förbättras!
• Jobbet - Det handlar om att överleva. Ibland är det inte så jävla kul men det är bara ett steg på vägen.
• Naturen - hitta fokus, skrika, falla isär och sist men inte minst: Hitta helande styrka i naturens mäktighet!
• Sex - Inget jag är tacksam över på det viset.. mer: Jävligt glad att det finns?! Det är onekligen ett tidsfördriv man mår bra av!
• Det finns mer. Det finns det alltid. Men här är basic för att hålla mig levande och varm.
• Och ja, jag skall fortsätta utmaningen nu. Jag har varit lite upptagen med att hitta fotfäste ett tag bara!

Jag knarkar Winnerbäck och försöker hitta kraft någonstans bland orden och röran som härskar i kroppen.
Jag är för sliten för dansa och ramlar mest omkull.
Fast det kan ju vara den trasiga foten oxå!

Jag går runt i förstora myskläder och önskar jag brydde mig tillräckligt för att i alla fall kamma mig. Men det gör jag inte. Inte idag.
Imorgon kanske. Vi satsar på imorgon. Imorgon när jag plockat tillbaka inälvorna och det där som skall föreställa hjärtat under huden där det hör hemma igen!
Då skall jag ta tag i allt det där!

Det är ett nytt år snart. Då skall det bli annorlunda.
Jag lovar. Det gör jag varje år. Lovar alltså.
Och annorlunda blir det. Det blir bara jävligt sällan som jag har tänkt mig.

Dom säger det kan vara positivt det med, men jag vette tusan jag!

Karma är en ond jävel, helt enkelt.

Jag går och försöker göra något nu. Organisera i klädskåpen och bygga tågbana!

Sådär kan en fot se ut om man missbedömmer avståndet till ett trappsteg och hamnar snett!

Ont som fan gör det.. och jag har väldigt svårt att få på mig skor!
Dessutom måste jag ta mig till apoteket och köpa stödbandage!

KlantArsle Elin. Bra gjort!
Godnatt!

Julen kom. Julen försvann. Men den lilla tiden den var här så var den fin. Det var den minsann! Liten glittrade ikapp med julgranen och var världens finaste, lyckligaste lilla trollunge!

Hon formligen badade i paket och jag har inte en susning om hur vi skall få plats med allt. Just nu är det saker högt och lågt i hela lägenheten!
Vi behöver helt klart en större lägenhet!

Mamma gjorde som vanligt den godaste julmaten och vi avslutade kvällen med att öppna våra paket. Det var på något vis lugnast att lillan fick öppna sina först! :)
En Irish coffee blev det till paketen med minsann! Mumma!

Både jag och Liten är vansinnigt nöjda med våra paket och jag förvånas fortfarande över hur många paket jag faktiskt får!

...mormor och liten -2009...

Varje år blir det samma stress. Varje år börjar man för sent med både att handla och slå in julklappar.
Varje år väntar man med att packa tills kvällen innan. Natten. Eventuellt morgonen. Om man är riktigt duktig då.
Nu hör ju till saken att det faktiskt alltid har funkat. Men det gör faktiskt inte det när man har barn. Jag lovar. Det är så jädra mycket att tänka på!

Jag är ju glad om jag kommer ihåg bara ungen. Hur kan någon kräva Mer? höhö!

Nej, jag antar att det löser sig idag med. Som det brukar göra! Det som glömts kan oftast köpas helt enkelt. Någon snutte har hon inte. Det är ganska bra det!
Fast filt ja, filt måste jag ha med. Så ungen eventuellt kan ta en powernap i vagnen. Det kommer bli en vääldigt lång resa annars minsann!

Jag hade en liten flicka som vaknade inatt och frågade: Kommer Tomten snart nu, mamma?"
Ja, nu kommer han snart, älskling! Bara en dag kvar! :)

Två flaskor välling, ett par trollmorsgodnattvisor senare så sov hon igen! Men det tog sin tid.
Klockan han bli halv tre innan hon sov igen..Och jag som inte hunnit somna innan.
Bara att bita ihop idag trots att det svider lätt,lätt i mina ögon!

Oh well. Här har jag verkligen inte alls tid att sitta. Det är dags att väcka den lilla och rusa iväg om en liten stund!

Nu har jag gråtit klart så nu kan jag nog få ihop ett litet inlägg!

Dagen har gått i 120km/h. Som vanligt.
Hämtade Liten på dagis och tog med henne och hennes "julpåse" hem.
Då dagen har varit full av både besök, pizza, städning, julklappsinpackning, packande och annat så kom jag mig inte för att öppna påsen förrens nu på kvällen.

Inte nog med att det fanns dom finaste teckningarna däri .. men det låg dessutom världens vackraste, finaste julklapp däri!!
Jag hade inte kunnat bli mer glad och tacksam för något i hela världen!

Sanna´s mjuka lilla hand förevigad i gips!

Så nu har jag gråtit. Floder. För att jag gång på gång på gång "återupptäcker" vilken fantastisk liten människa jag varit med att skapa! Hur intelligent, vacker och försigkommen hon är.
Jag kan hålla på i evigheter. Ni som har barn förstår. Ni som inte har barn gör det Inte. Så är det bara. Man Kan inte förstå.
Den enorma kärleken. Den rena kärleken. Jag blir som tagen på sängen när dom här "rusen" kommer!

Tro nu inte att jag inte älskar och avgudar henne hela tiden. Det gör jag. Mer än något annat. Men ibland så vaknar man till lite. Lite extra om ni förstår?

Någon julkänsla vill inte infinna sig riktigt i år. Det går mest på stress och måsten just nu.
Man hinner inte, vill inte, kan inte och det går inte.

Negativt, jo det kanske kan låta så. Det är egentligen inte det.
Jag önskar bara att det var lite mer som förr. Då allt var magiskt, rofyllt och fint i december.

Nu handlar allt om ekonomi, relationer till olika människor och en hemskt massa annat.
Det är tärande. Jag önskar jag kunde tillåta mig själv att släppa lite mer. Njuta lite mer. Andas lite djupare!
Istället för den eviga stressen inombords.

Klockan har passerat tolv. Jag skall börja slå in julklappar nu.
Jag, Liten, Cia och hennes lilla var iväg och handlade lite tidigare ikväll.
De flesta är klara nu. Hoppas jag! Mamma är kvar dock. Jädra mamma! Svårt är vad det är!
Funkar på något vis inte att försöka virka en grytlapp längre ;)

Vi avslutade i alla fall shoppingen med ett besök på en kinarestaurant. Det gjorde gott i magen för oss alla vill jag lova!
Skrothögen åt som en liten häst :)

Nu, nu.. skall jag slå in julklappar innan det blir alldeles för sent!

Snart, snart kommer kommer Tomten som Sanna säger ;)

Började morgonen med kaffe, lillskrot och en trevlig holländare.
Planerna var lösa och vi hade väl egentligen ingen koll alls på vad vi ville göra idag jag och lillskrot, men plötsligt ringde Mia!
Så i gemensam anda bestämde vi oss för: "Jul på Liseberg"!
What a day! Helt underbart var det. Och förjävla kallt om man nu skall få säga så!

Vi började besöket med kebabtallrik och tina våra redan lite för kalla kroppsdelar. Samla lite kraft för vad som komma skulle.
Jag och Sanna hade dessutom stått i 45 min i "Rövgärdet" och väntat på en buss***** som aldrig kom! -suck-

Självfallet var vi tvungna att spela. Vi vann. En hel twistpåse! Tänkte Sannisen kunde få ge den till mormor i julklapp eftersom jag inte äter chocklad och hon inte Bör äta det!
Såklart blev hon sådär toklycklig när hon vann.. Precis som hennes mamma tenderar att bli. Så när vi började gå ifrån boden vänder sig liten om jätteglad och ropar: "Tack så myckeet, God Juuul och ha det braaaa" ;)
Dom log väldigt fint åt oss dom där spelvärdarna! Haha!

Vi hann även med sagoslottet som var lika magiskt som vanligt och ett besök hos djuren. Och Lisebergskaninen Kalle får vi inte glömma! Sanna´s ögon tindrade ikapp med alla juleljusen när hon fick krama honom!
Åh, så det värmde i själen!

Klockan var halv nio när vi väl trampade in i lägenheten igen. Dags för välling och natt. Det är det minsann för mamman med ser jag nu.
Gudars skymning så trött jag är idag!

Imorgon blir det en uppdate från Julbordet i fredags!

Sov gott mina fina!

Vi hann i alla fall med 1 av 2 planerade bak ikväll. Dock började vi aningens sent. Inte förrens vid sex. Och vi hade mycket deg. Så nu har vi pepparkakor till påsk ungefär ungefär!
Pepparkakshuset får vi baka när hennes barn kommer hem på tisdag igen!

Hemskt trevligt var det i alla fall. Det var väldans lyckliga barn vi hade vid bordet.. Även N som satt merparten av kvällen med en pappersbit i näsan! Stackarn slutade ju aldrig blöda näsblod :)

Hemma var vi inte förrens strax innan nio. Jag tröstar mig med att det snart är helg och liten får sova länge på lördag. Gärna lite längre än vanligt med tanke på julbordet imorgon ;) Jag misstänker att jag kommer behöva det! ;)

Nu ringer klockan om ungefär 5 timmar. Igen!
Nattdjur? Nej, egentligen inte alls längre. Men klockan springer alltid så hemskt fort på nätterna av någon anledning!

Jag återkommer gott folk! Ta hand om Er!

Julbord hos J och T imorgon. Räknar med att det blir som vanligt. Hundra olika maträtter, ca 10 personer i olika form och stil samt ett himla kärt återseende. De flesta av oss ses bara just denna ena gången om året!
Fantastiskt av J och T att ta det här initiativet. Allt slit, alla pengar, allt jobb dom lägger ner! Makalösa är dom mina fina vänner!

Resten av helgen skall det bara förberedas inför jul .. invänta de sista jobbdagarna innan det blir hemfärd till Strömstad.

Men nu går vi hem till Cia, dricker för mycket kaffe (fan, vilken tur att jag korrläser ibland.. jag glömde nämligen skriva kaffe!) och bakar pepparkakor minsann!

Förresten.. Paranoida morsan i farten igen:
Koffein är inte bra för barn, Rött te innehåller inte koffein. Min unge råkade smaka på mitt te idag och blev kär. Hur farligt är det att ge henne det? Egentligen?
I lagom dos såklart ...?


Förövrigt: Var försiktiga med vem ni bjuder hem! Man vet aldrig! Ha ha ha!

Luciafirandet var en hit. Som väntat! Lilla människan var så duktig och kunde nästan alla rörelser och sjöng av hjärtans lust där hon stod i en hög av lucior, tomtar och pepparkakor!
Så vansinnigt fin att jag blev alldeles rörd. Mitt lilla fantastiska hjärta!

Det var tyvärr inte många föräldrar med alls från Sannas avdelning. Tror det var 4 barn av 16 som var där.
Tycker det är lite konstigt faktiskt. Självklart kan man få förhinder men. Borde man inte prioritera sådant här? När man vet hur lyckliga och stolta barnen blir? Vilken julkänsla det ger! För min del är det magiskt i alla fall.

Det har varit en lång dag och imorgon är det jobb som står på schemat. Tills 17.00 minsann. Så det blir återigen en lång dag på dagis för Liten.

Tack gode gud för kompetent personal och att hon gillar det så mycket!

Nu säger jag godnatt till världen och hoppas att ni har haft en fin lucia!

I fredags var det Juldisco för barnen borta på "Eklövet". Discot är väl egentligen för barnen i lågstadiet men vi med mindre barn brukar komma och vara med en timme eller så. Dom älskar det, våra små!
Speciellt min. De som sett henne shake´a loss förstår vad jag menar.
Jag misstänker att musik kommer betyda mycket för henne med när hon växer upp!

I vilket fall så kom vi till Highligt of the evening: Tomten skulle komma!

Sanna´s bästis Moa som är 3½ hade tuffat till sig ordentligt idag och hälsade snabbt, blygt och fint på Tomten.
Jag tror dessutom hon misstänkte vem det var som befann sig bakom masken! haha.

Så kommer turen till Sanna. Min lilla, fina, närmast orädda unge. Trodde jag!

Hon närmar sig tomten sakta, sakta .. tittar på tomten och tittar på mig.
Så säger hon mycket bestämt: Mamma! Skräm honom! ...höjer händerna i "skrämselposition" och skriker oääääääääähhh!

Det kan hända jag dog lite på riktigt just då. Om inte annat kissade ner mig lite! Det gjorde tomten oxå vill jag lova! Haha! Ibland är hon fantastiskt rolig den där lilla saken!

Jag är som de flesta mammor förespråkare av: "Du måste ta dig samman för ditt barns skull. De skall inte behöva lida för att du mår dåligt"

Idag var en sådan dag när jag föll. Så jävla hårt. Så jävla fort. Och jag har så jävla dåligt samvete. Vi har haft en inomhus dag idag. Till trots att solen envetet har lyst hela, jädra dagen!
Hela min kropp skrek i protest att: "Jag klarar inte av att gå ut idag. Jag klarar inte av att träffa människor, att le och att vara sådär jävlakäckochtrevligochalltärsåjävlabra!
Inte idag.

Så vi har spenderat hela dagen inne. Vi har badat, byggt tågbana, sorterat kläder, lagat mat, byggt koja,pusslat,målat och annat.
Likt förbannat äter det dåliga samvetet upp mig. Jag lät ungen missa en tvärvacker vinterdag. På grund av mig.
Elaka, jädra mamma!

Imorgon är det nya tag. Imorgon skall jag vara en bra mamma igen. En snäll och rolig mamma! Inte som idag. Tråkmamman!

Idag är det dagis och förmodligen jobb igen.
Jag vill stanna hemma och dra täcket över huvudet. Gräva ner mig.
Men man gör inte så. Inte när man är mamma. Då har man ett ansvar.

Gosh, vad jag hatar ansvar ibland. Gosh, vad jag skulle vilja vrida tiden tillbaka. 10 år. Ungefär!

O andra sidan så är barnet den som gör att jag faktiskt står på benen idag. Som fyller mina lungor med nytt syre. Som gör mig till en bättre människa. Som gör mig varm med sina leenden. Vid att bara finnas!
Jag skulle aldrig vilja leva utan henne en sekund. Aldrig, aldrig någonsin. Min lilla skatt!

Jag får väl helt enkelt ta det där satans ansvaret, köra upp det någonstans, göra vad som krävs och bita ihop helt enkelt.
För vad gör man inte för sina barn?

Idag förbannar jag min naivitet och min godtrogenhet. Jag förbannar att jag började tro och jag förbannar att började känna.

Jag förbannar att jag lät mig luras, dras med och börja lita på.

Jag förbannar allt detta jävla spelande. Lekande med människors känslor. Som att det inte betyder mer än dom där smutsränderna under naglarna.
Det finns oskrivna .jävla. spelregler.
Såhär gör man bara inte!
Jag litade på dig!

Jag trodde på dina ord, litade på din tunga och kramade din hand när du kramade min.
Just har du gjort mig jävligt illa. Du har trampat på mig och lekt med mig.
Fan!

Herrejävlar, så många det finns att ta av här. Det är ju inte direkt så att man är någon ängel. Eller har full koll för den delen.
Jag är ganska bra på att göra bort mig. Både nykter och onykter skall då tilläggas!

Jag tror det började när jag gick på fritids. I all fall det första jag minns. Där skedde inte mindre än Två riktigt gräsligt, pinsamma incidenter.

Scenario 1:
Elin 9 bast är tokkär i Fritidsledaren Steinar. Han var det vackraste jag skådat med sitt krulliga, långa hår ..
En dag hade jag den turen att det var just Han som satt och hjälpte mig med läxorna.
Sade jag tur?

Jodå.. Steinar bad mig vänligt att ta upp en av de andra böckerna jag hade i väskan. Ready to please böjde jag mig ner (självklart med röven mot honom) för att ta upp boken.
...och fiser på honom...

Jag har aldrig, Aldrig skämts så mycket. Någonsin. Varken före eller efter tror jag! Jag ville dö! (jag kan fortfarande se hur hans krulliga hår fladdrade).


Scenario 2:

På samma fritids hade vi ofta tävlingar. Om det ena, än det andre. Denna dagen var det en tävling i grimaser.
Jag och en pojke satt mitt i mot varandra..
På något konstigt vänster så skulle jag "blåsa upp ansiktet och spänna ut ögonen".
Trycket blev för stort. Pang sade och plötsligt hade den andra killen blod i heela ansiktet!
Min jädra näsa. Igen.
Killen tog det ganska bra. Jag, jag ringde mamma!

Visst finns det fler storys. Från lite mer up to date. Men jag sparar lite på dom! Ni får ju faktiskt ha något att se fram emot med :)

Det är fasligt vad fort man vänjer sig vid saker.
Som att inte sova ensam. Bland annat.

Min säng som aldrig har känts för stor är plötsligt mil bred. Kall. Och jävligt ensam.
Jag inser att jag kanske har fallit. Lite för hårt och lite för fort.
Det är onyttigt. Hälsofarligt.

Jag saknar honom. Minsann. Herergud, lyssna på mig. Jag har blivit en fjant. En mes.
En sådan där jag ser ner på.

"Men Herregud, kan du inte sova två nätter själv eller? Vad fan är ditt problem? Din tönt!".


Jag är där nu. Jag skäms! Hårt! Vad fan sker med min jävligt hårda image nu lixom?

Nej. Jag biter i det sura äpplet. Erkänner att så är fallet. Jag saknar. Imorgon är det jag som går och kramar lite på honom på jobbet. Det gör jag. Minsann.

För vet ni vad?

Jag är en fjant!

Jag vet att det förväntas att jag skall skriva om när Sanna föddes. Och jo, det var mitt finaste ögonblick. Utan tvekan. Men om man bortser från det så finns det ett annat ögonblick jag vill dela med Er.

Min 21 födelsedag!

4 februari - Pattaya, Thailand.

Jag hade kanske varit där en vecka. Två. Jag hälsade på pappa.
Jag var lycklig, njöt av livet. Av värmen från både solen och folket. Mest av allt att få vara med pappa. Att få dela dagar, kvällar och nätter. Att spontant få klappa honom på kinden. Att få höra honom spela piano innan vi gick och lade oss på kvällarna. Jag grät mycket. Av både lycka och sorg.
Sorg över det som varit och det som jag visste skulle komma.

Han var så fasligt sjuk min pappa. Jag visste att det skulle vara sista gången jag fick träffa honom. Det är svårt att pendla mellan Sverige och Thailand.
Trots diverse sjukdomar levde han livet till fullo. Det han ansåg berikade Hans liv, det gjorde han. Varje dag.
Kanske inte lika mycket, eller lika ofta men han gjorde det.

Vi var ute hela nätterna, vi satt på uteserveringar och vi såg de mest fantastiska stjärnklara himlarna.
Det är något speciellt med luften utomlands tror jag. Den fyller lungorna på ett annorlunda vis. Med kraft. Och lycka. I alla fall mina lungor.

Mest tid när vi inte var hemma spenderade vi på "Raymonds bar". Raymond var en kille från England som flyttat till Thailand för tio år sedan. Han hade sin underbara fru och sin lilla bar på Soi 8.
Det var inget annorlunda denna kvällen. Vi var där, Raymond var där, bandet var där, flickorna i baren var där och allt var som det skulle ...

Medan pappa som vanligt drack sin shandy och jag min Heineken så blev allt svart. Kolsvart.
Jag var nog redan bitter på den tiden och började genast svära om jävla Thailand och deras satans defekta el-system...
Jag blev fort tyst kan jag erkänna... Ut från barlokalen till uteserveringen där vi satt så kom alla flickorna, Raymond, frun och en del andra gående. Sjungandes!

På en stor rullbricka stod världens finaste tårta jag någonsin skådat. Med levande ljus.
Make a wish.. Jag blåste. Och önskade.
(att livet alltid skulle vara så jävla vackert!)

Jag tackade, log och grät. När pappa så reste sig, skålade och sedan gick fram till bandet och sjöng "My way" med Frank Sinatra grät jag så hjärtat skulle brista.
Jag visste att jag såg allt det här för sista gången. Nu Verkligen hörde jag sångerna, kände hans värme och den totala kärleken han kände för mig.

Senare blev det buffé och mer dricka. Raymond hade köpt den stora nallen till mig som ni ser på kortet ovan.. Blommorna fick jag av Lao. Min styvmor.
Folk som gick förbi på gatan kom och gratulerade och jag hörde födelsedagssången flera gånger den kvällen.
Bandet.. som jag fått en fin relation till spelade wonderfull tonight och allt var precis sådär magiskt som det skall vara en kväll i Thailand.
Jag skulle aldrig ha velat ändra någonting. Inte ett ord. Inte en mening. Inte ett andetag.

Det var en kväll av så mycket känslor att jag är tacksam att jag inte exploderade. att jag hade med mig alla inälvor hem igen.
Det var så ..mycket. Så mycket sorg och glädje på samma gång. Så många års inbyggda känslor. På något vis blev alla mina frågor besvarade den kvällen.

Jag slog mig till ro med min och pappas relation. Det som hade varit har varit. Nu förstår jag honom.

Det var det vackraste, finaste ögonblicket i mitt liv.
Jag kommer vårda det minnet tills den dag jag dör...

Det är för det här man lever.
Hela. jävla. tiden!

Vi hade en fantastisk dag igår. Vänner som kom hem och drack morgonkaffe och åt lussebullar, en mysmiddag med tända ljus och tomatsoppa samt världens härligaste vinterpromenad med tillhörande pulkaåkning på kvällen!

När vi skulle gå ut gick dock inte allt riktigt lika smidigt längre... Väl i hissen blev lille talibanen arg. Vreden resulterade i att hon kastade pulkan vilket i sin tur självklart resulterade i att snöret fastnade och hela pulkan åka med. Där satt vi, i en hiss på ungefär 1x1m. Pytteliten mao!
DON´T PANIC lixom. Jomenvisst.

Det var bara att ringa jouren och förklara att: Hej, vi sitter fast mellan 6 och 7 våningen och skulle jävligt gärna vilja komma ut. Typ nu!

Efter en halvtimme var vi ute. Svettiga, griniga men tacksamma!

Äntligen kunde vi bege oss ut med Tant T och barnen. 3 lyckliga barn som vi släpade på pulka genom halva det vackra vinterghettot och bort till pulkabacken.
Det var helt fantastiskt. Jag kan verkligen inte förstå hur Alla inte kan älska vinter?! Det är ju så vansinnigt fint överallt. Tyst, stilla, magiskt och vitt!

Snöänglar, pulkaåkning och en promenad som tog andan ur oss två vuxna. Vi har verkligen fått vett på att uppskatta det här med fina vintrar..
Själv tog jag initiativet att lära barnen göra snöänglar.. det gick sådär :)Och vem åkte ungefär mest i pulkabacken? Kan ha varit jag det med. Oooh, I love it!!

Några timmar senare begav vi oss glada och trötta hem för kvällsmat och mys innan det var dags för vaggvisa och natten. Pojken kom mitt i allt och kvällen blev komplett. Vi åt fryspizzan som vi aldrig (av någon anledning) kom oss för att äta i fredags, tittade på tv och bara myste!
Känsloladdade ord, skratt och beröring.


Nu är det morgon. Solen lyser från en klarblå himmel och den gnistrande snön och jag och lilla skrot .. (som har lite feber efter att ha ätit julstjärna) skall bege oss till föräldra/barn grupp på "Rosa Huset" och sjunga och leka av oss lite. Äta frukost för 10:-
Kaffe, frallor och saft. Helt perfekt!

Ja, mina vänner.. Det verkar onekligen som att det blir en bra dag idag igen!

Jag hoppas ni alla njuter lika mycket som oss av vackert vinterväder och snö :)

Våra dagar numera ganska lika. I alla fall de som kallas vardagar. Då är det upp i ottan för dagis och jobb för att sedan mysa lite, äta lite, kolla lite film och sova.
Det de dagarna vi är lediga ser däremot lite annorlunda ut.

Är vi lediga äts det nästan utan undantag mysfrukost alá ägg, yoghurt och rostade mackor. För skrotis bestämma blir det helst keso för hela slanten. O andra sidan vill hon ha det till Alla måltider.
Keso - ananas/passion ♥

Sedan leker vi. Målar, pysslar, plockar, städar, bygger tågbana.
Lagar lunch. Ofta något lätt. Jag erkänner att jag tycker det är vansinnigt tråkigt att göra mat. Ofta blir det soppor eller någon form av halvfabrikat.
Sedan kan jag erkänna att storkok is the shit och det är vansinnigt lätt att bara dra fram något ur frysen och slänga in i micron!
Under tiden hinner självfallet mamman i huset dricka en mängd kaffe!

Så sover vi. Skrotis i spjälsäng och mamman sittandes på stolen framför datorn. Nemas problemas. (kan dock förklara mina mer återkommande nackproblem?)

Eftermiddagen vigs åt utevistelse. Antingen med att vi åker iväg, åker och träffar vänner eller som nu: Helst går ut och åker pulka!
Ljuvliga, vackra, vinter!! ♥

Middag. LillSkrot får hjälpa till och under tiden leker och städar vi. Det är så mycket trevligare att äta ner det är renplockat!
Så följer kvällsbad, bolibompa och nattning... Välling och Trollmors vaggvisa. Så var dagen mer eller mindre över!

Innan den här pojken kom in och började rucka på mina rutiner så spenderades kvällarna med alldeles för mycket kaffe, för mycket mafia wars och för mycket facebook.
Nu sitter vi mest i soffan, pratar bort timmar, dricker glögg och håller handen och tränger in igenom huden på varandra. Tills det blir alldeles för sent och vi måste sova. Alldeles nära, nära så man känner den andras hjärtslag. ♥

ZzzZzzzZzzz!

Han är k.ä.r.

Jag är k.ä.r.

Hur i hela jävla friden gick det här till?

Imorgon kommer han hit och håller fast mina inälvor så dom inte sprängs ur kroppen på mig.
Jag längtar! Oh lord, så jag längtar!


Nu skall vi bara sluta kräkas och stoppa magkatarren i röven på någon som förtjänar den. Jag orkar inte mer! Det gör ont och jag mår så vansinnigt illa hela tiden!
Jädra, förbannade skitkropp!

Sade jag förresten att jag var k.ä.r.
Tänka sig.
Nej, det hade jag inte tänkt mig.
Det här är skitkonstigt. På riktigt.

Brister och fel. Alla har dom. Jag har fler. Jag är bra på att göra fel. Helst utan att veta om det. Ofta kan jag dock skylla på att jag är förvirrad. För det är ofta fallet.

Jag har ett hemskt morgontemperament och pratar helst inte med någon innan jag fått i mig två koppar kaffe och x-antal cigaretter.
Jag suger på att ringa när jag säger att jag skall och jag är även hemskt duktig på att "inte höra" telefonen när den ringer.

Jag är oftast för osocial och känner mig obekväm i större sammanhang. Det spelar ingen roll om man är 3 eller 30. Jag har aldrig förstått den här flockmentaliteten som många verkar anamma.

Jag är en drömmare. På gott och ont. Jag flyger gärna iväg till andra platser och kan ha svårt att se verkligheten för vad den är. För att jag så hemskt gärna drömmer om andra saker. Vill vara på andra platser.

Jag gråter till filmer. Alltid. Disney är värst. Jag gråter inte lite utan mer. Hulk, hulk, grååt, snor! Pinsamt!
Jag gråter till "Extreme home makover", "7th heaven" och "Så skall det låta".

Jag dras .alltid. till fel karlar. Utan undantag. Nästan.
Det blir lik förbaskat fel varje gång trots att jag tror att det är ett bra "val" jag har gjort.
Väljer jag däremot någon bra så blir jag rädd och drar mig undan. För att jag inte vågar släppa för nära inpå. Jag kan inte tillåta att murarna rivs.

Han spelade sönder mig. Dom spelade sönder mig.

Jag har spenderat natten på msn. Där de vackraste av människor fanns.
Vackra, enkla ord.. som fick mig att falla.

Den där fina pojken sover i min säng. Jag kan inte. vill inte. plockandet på gitarrsträngar dödade mig.

Jag föll ihop i en pöl av nostalgi och lycka. just nu andas jag utan respirator. tack Teija!

Nu tar vi helg här i min lilla familj! Det är på tiden känner jag. Veckan har innehållit alldeles för lite sömn och för mycket trots!
Snablarns lilla trollunge ;)

Jobb är uppbokat även för nästa vecka så jag behöver inte tänka mer på det. Eller ja, i alla fall inte förrens nästa torsdag. Skönt! Idag har jag sprungit mellan två förskolor och nu är det dags att springa att hämta min egen för att sedan rusa ner till Los Angered, handla och göra sig redo för en redig jädra myskväll!

Fick ett sms tidigare där det stog:
"Tänkte köpa med mig några vansinnigt flottiga, smaskiga fryspizzor om det behagar Fröken?"

Det här med att vara vikarie har sin charm. Man är olika dagar, på olika hus, med olika barn.
Det är olika tider, olika avdelningar och helst två olika pass, på två olika förskolor på en och samma dag.
Spring då. Gör det.

Missförstå mig inte, jag är hemskt tacksam för att få jobba. Det är jag verkligen. Men det är något visst med en fastanställning.
Jag är lite för förvirrad för det här. Jag minns ju aldrig eller hur eller framförallt när jag skall vara någon stans. Peppar, peppar så har det gått bra hittils. Det har det!

Det är alldeles strax dags för jobb igen. På ett nytt hus, ny avdelning och ännu flera barn. Från klockan 13-17. Cp-tid!
Innebär en lång dag för älskade skrot på dagis igen... Men jag tröstar mig med att det är för henne jag kämpar. Alltid.


Jag tänker förresten dela något fint med Er!

Det var på ett ungefär hundra år sedan. Jag vet inte riktigt hur gammal jag kan ha varit. Elva skulle jag tippa på.
Jag bodde i en liten håla vid kusten i Norge och gick i femman.

Jag minns att jag var hemma hos en klasskompis. Jag vet egentligen inte varför jag var där för jag tyckte inte så mycket om honom. Jag tror han skulle hjälpa mig med en matteläxa? Det låter logiskt. Jag var aldrig bra på matte
Någonstans där på eftermiddagen började vi spela monopol och jag minns så väl spänningen som låg i luften.

Varje tärningkast. Varje gång våra blickar möttes. Jag var så jädra nervös.
Dessutom var han snorig och hade en randig, väldigt ful tröja och manchesterbyxor.
Nu när jag tänker på det i efterhand får jag dåligt samvete för det var nog egentligen ganska synd om Lars. Han hade inte så många vänner.
Elin var dock allas vän.
Helst de som inte hade det så lätt. Det hänger nog kvar en idag.

Kyssen kom. Hur minns jag inte. Jag kanske har förträngt det.
Jag minns i alla fall att jag hela vägen hem messade tyst för mig själv:
Oj. Ojoj. Oj. Ojoj. Oj!


Många, många år senare hittade jag en gammal dagbok. En sådan där rosa, med hjärtan på .. och lås. Ni vet?
I den stog det:

"Idag blev jag kysst av Lars. Han är förvisso den fulaste killen i klassen men det är i alla fall en början"

Jag inser nu att det var början till fördärvet.

Och jag är en ond, ond människa. Stackars Lars!
Jag undrar vad han gör idag. Just exakt nu skulle jag vilja skicka honom en blomma. Han var förmodligen bättre än alla dom där killarna tillsammans!


Lars... Om du någon gång skulle se min blogg så är du välkommen på monopol!
Då är det Jag som har randig tröja och manchesterjeans!