Dag 2 - Första gången man blev riktigt bortgjord av morsan!

 
 
Dag 2 - Första gången man blev sådär riktigt bortgjort av morsan! 
 
12-13 år gammal. Kanske inte okysst men det var banne mig inte långt ifrån. Jag menar, man kan kanske inte räkna en snorig kyss framför ett dockskåp för hundra år sedan?
 
Vi var på Gran Canaria. Bahia De Feliz närmare bestämt. Jag och mamma. En vecka. Sådär innan skolan började. 
Jag minns det nästan som igår. 
 
Det fanns en trubadur där i området. Spelade på ett hotell i närheten. Jag och mamma bodde i en "lägenhet" på andra sidan torget om det svenska kondiset.
 
Han var det vackraste jag någonsin skådat. Probably min första riktiga chrush. 
Och Som han spelade. Ja, herregud vad han kunde hantera sin gitarr. O andra sidan hade jag inte så mycket att jämföra med där heller på den tiden.

Jag rodnade och stammade och betedde mig nog precis som de tolv-tretton åren jag var. Trånandes och längtandes. Önskade att jag var sisådär tio-femton år äldre.
Hans långa vackra hår, hans intensiva ögon, musiken i blodet ... Ja, i mina ögon var han allt en man kunde önskas vara...
 
Jag hade visst redan börjat röka på den tiden. Smygrökte bakom hotellet den där kvällen. Tog lite luft som vi kallade det. 
Mamma satt på en pub tvärsimot hotellet. Döm av min förvåning när jag kom tillbaka och såg mamma prata med mannen... 
Sweet lord så nervös jag blev. Cirklade runt innan jag väl kom för mig att gå över vägen. Ställa mig vid bordet. 

För sent inser jag att mamma berättat om mina trånande känslor. 
Hans vackra leende log så varmt och jag har sällan eller kanske aldrig velat sjunka så långt ner igenom jorden som just då. 
Vad säger man? Vad Gör man? 
Jag gick tillbaka runt hörnet och rökte lite mer. Jag klarade inte av att vara kvar. 

När jag kom tillbaka satt mamma kvar vid bordet. 
På min plats låg det en liten lapp... Med orden som jag burit med mig igenom livet inplastat tillsammans med ett kort på hans affisch... 

"Keep on rocking, Everything is possible. 
Kiss Pete"
 
Och jag dog där. Ungflickehjärtat i mig stannade och världen snurrade. Jag vet inte om jag ljuger om jag sade att hela jävla himlakören sjöng oxå. Det kan ha varit så. 

Tänker inte på honom längre. Mer än om jag blir påmind. Det blev jag idag. 
(När jag läste apan´s inlägg om människor som försvunnit ur ens liv) 

Fick för mig att googla honom på Fb - Han fanns ... 
Och såhär ser han ut idag...

(lite ...äldre) :) 
 
 


Kommentarer
Truely Tony

Jag tänker på dom ibland med Peter Lundblad......says it all.....

2012-09-11 @ 12:22:47


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0