Hon kan skrämma livet ur en döv - Jag svär!
Ilska - check
Uppgivenhet - check
Ångest över föregående känslor - check!
Bearbetning - Check!
Så nu har man både varit förbannad och gråtit på samma kväll.
Insett att man inte skall kasta varken sig själv eller talibanen från 8:e våningen.
Man skall inte heller flytta hemifrån och låta katterna ta hand om ungen och man skall inte heller skänka bort ungen på blocket!
(tror jag iaf)!
Det var en -sådan- kväll ikväll. Talibanen var totalt jädra bångstyrig och det gick lixom inte att nå fram till henne!
Det där humöret och dom lungorna kan skrämma livet ur en döv. På riktigt. Jag lovar!
Efter ett 30 minuters utbrott och konstant skrikande (på grund av att hon inte fick städa!!) så lugnade hon ner sig.
Jag - mitt dumma spån tänkte att nu kanske det blir lugnt. Men ack, så fel jag tog. Självfallet skulle det trilskas med kvällsmat och tandborstning med...
Jag tror det när när hon tappade ett glas med drickyoghurt på mattan att jag tappade den sista rest av förnuft jag hade!
När man säger klart och tydligen en sekund innan att - håll med båda händerna och ungen håller med en hand och skall dricka .. och bums faller glaset. Ja, då var det helt enkelt nog.
Jag var förnuftig. Jag gick ut i köket. Rökte. (Ja, jag röker under fläkten so Kill me, du är säkert inte perfekt du heller!) och räknade till tio. Om och om och om igen. Gav ungen ny yoghurt, torkade och fick henne i säng.
Då var man helt tom. Helt slutkörd.
Jag orkade inte mer.
Man lever med så mycket stress och press från alla håll och kanter att när kvällar som denna kommer tar det på något vis musten ur en. Jag är inte mer än människa.
Det blev till att krypa ihop och gråta lite. Ångra alla sina elaka tankar och inse hur jävla tacksam man är för att man lever det livet man faktiskt lever och resa sig upp och borsta av sig. Ungefär så.
Och för Er som undrar... Vi avslutade kvällen med precis lika många pussar, godnattsånger och kärlek som vanligt. Hon somnade med ett leende ungefär i det jag gick ut ur dörren och vi sade att vi älskar varandra.
Jodå. Hej hormoner. Hej, hjärna som har noll stressnivå just nu. Hej, kropp som har noll tålamod!
Nej, jag är glad dagen är slut nu!
Imorgon skall vi pyssla med löven vi plockade på promenaden vi tog igenom skogen på väg hem idag!
Och spela memory!
Men först sover vi lite!
Och NI med barn - får ni nog? Hur hanterar ni vansinnesutbrotten from hell? Tips och råd? Eller är era barn änglar? Isådanafall - Kan vi byta en vecka? :o
Nej, det funkar faktiskt inte att räkna till tio. Dom som säger så ljuger. Kom med något bättre!!
Jenny: Jättejätteledsen.. Du ringde mitt i den där jävla youghurtincidenten som du kanske kopplade. Ring imorgon snälla! Jag saknar dig!
Hej Tant Strand :)
Om du kommer ihåg så "pratade" vi för ett tag sedan, jag/vi har 2 st grabbar på 12 samt 13 år och jag har en 21 årig dotter sedan tidigare.
Läste vad du skrev och känner igen en hel del :)
Vi kan höras av imorgon när man kommer hem.
Ska natta mig själv nu.
Sov Gott.
//Kai
Jag räknar "ettusenett, ettusentvå, ettusentre" samtidigt som jag hör dom gåra hårstråna bara ploppar upp på skallen. Huvudet vill explodera!
Men sen glädjs jag istället åt att jag faktiskt har ett barn som KAN hålla låda. Och vad han än gör är han världens underbaraste lilla kille. Än om det inte känns så just i DOM stunderna. Man får försöka att inte reagera, men det är svååårt.
Har tyvärr inte tips att ge. Tar gärna emot tips jag med ;)
KRAAAAM till er sötsyster!!!
Du skall skaffa en bandspelare/inspelningsapparat av något slag och precius när hon skriker som mest då skall du gå bort till den och trycka på record! I samma sekund som du startar inspelningen skall du tänka att även din taliban blir stor och då skall hon få lov att se på lite gamla synder!!! Du kommer att få ett litet elakt flin i ansiktet och bar det kommer antagligen att göra att hon tystnar. Gör hon inte det då har du "trevliga" minnen inspelade!
Och till alla som tycker att får man värkligen göra något sådant "elakt" säger jag javisst om det det hjälper en att hantera situationen så att man ser det hela på ett högre plan då är det bara possitivt för då kan strax efter att man har gjort som jag skrev kanske hantera barnet blockering på rätt sätt! (Man behöver ju faktiskt inte spela upp det för någon senare om man inte vill!)
Jag har haft en arbetskamrat som vid en sådan situation som du beskriver Elin har blåst i en visselpipa och visat barnet ett rött kort. Där efter har han gått ut på trappan och svurit över att han hade slutat röke! ;-) Visselsignalen och det röda kortet har blivit ett återkommande skämt mellan far och son nu i vuxen ålder!
Själv försökte jag få mitt barn att börja skratta när det låste sig för honom. Fula grimaser kan ha ganska rolig effekt om barnet har lätt för att skratta!
Det finns många dåliga saker som man kan göra men att ta en liten micropaus och ställa sig på trappan en stund som du gör är definitivt ett av de bästa sätten att "överleva" problem som dessa.
Tänkte först skriva "Lycka till" eller "Ha en bra dag" men de kan ju tolkas som lite ironiskt. Så jag skickar en kram till dig istället!
Magnus
Visst sjutton är ,och har alltid vart, mina ungar likadana... inga änglar här... Och visst brister det åt både ena och andra hållet här... Jag försöker gå ut eller in i ett rum och stänga dörren...
Så visst... hur mycket man än älskar sina barn är man stundtals väldigt nära att slänga ut en annons på Blocket... men sen inser man att man skulle behöva betala massor för att bli av med dem... ;-)
Mina barn har aldrig funkat att "få på andra tankar"... Det har bara varit att låta de skrika klart, men eftersom jag vägrar lyssna på dem eller att ge efter för dem så har bästa lösningen varit att gå ut...
Vet att jag skriver rörigt och dant nu.. Men hoppas du fattar vad jag menar för jag gör det knappt ;-)
Kramar i massor! / Åsa
P.S. Och för att undvika missförstånd så kan jag ju tala om att jag älskar mina goa ungar över allt annat!!! D.S.
Om vi med flera barn får psykbryt på dem?? OM JAG FÅR!!! Just nu är 7-åringen och 5½åringen som hund och katt. Eller, som jag brukar kalla dem: ett gammalt kärlekspar. De går varandra i hälarna och tjafsar och tjafsar och tjafsar. Det är en pina... Jag vill rymma flera gånger varje dag men när kvällen kommer (och tandborstbråken är över) älskar jag dem igen. ;-)
Kram på dig!!
Oj! Jag som inte har några barn (förutom ett stort i vuxen ålder) kan inte riktigt hjälpa dig. :/
Men jag vet att jag kan få psykbryt på hundarna in i mellan och även på den vuxna ungen i hemmet. Då biter jag ihop, påminner mig om att andas och byter rum. Att skrika, gnälla och tjata hjälper då verkligen inte...så en lite paus för att samla krafter är nog det bästa. :)
Jag kan ringa ikväll babe, efter jobbet.
Puss på er båda!
