Ja, det är konstigt vad lite skogsluft och trevligt sällskap kan göra! Undervärk skulle jag vilja kalla det!
En timmes bilfärd hemifrån, rakt ut i ingenstans. Där knappt en människa bor. Där bor ljuvliga Ann och hennes make.

Jag och karln har haft stående invitation länge men alltid är det något som kommer imellan. Sjuka barn, jobb och allt möjligt annat. Men äntligen blev det av...Och gud, så trevligt det var!

Kaffe, grillning och sol på en stor altan. En överlycklig taliban och en Ann som charmerades i sänk av föregående.

Den ljuvliga Ann har dessutom stickat den fantastiska tröjan har på sig.
Kan tillägga att Talibanen haft den på sig sedan hon fick och har avslutat de två senaste kvällarna med att säga godnatt till tröjan och berätta för den att hon älskar den.
Det var onekligen en hemskt lyckad present!
(mamman avgudar den oxå skall tilläggas)

Mamman i sin tur fick med sig massa scrapbookpyssel, hemgjord glögg, broderigarner och andra restgarner samt massa annat smått och gott... Det var lite julafton för både mig och talibanen där!

Till middag grillades det förövrigt korv till talibanen - hon åt fyra stycken.
Något säger mig att skogsluft är bra för aptiten! :)

Vid hemgång tänkte jag att - nu kommer det bli svårt att hålla talibanen vaken... det är en lång resväg och mycket av den sker på skitvägar...
Efter att vi åkt en kvart, tjugo minuter kommer självfallet karln på att han lagt kvar telefonen ute i skogen.
Undertecknade var inte speciellt glad då. Åksjuk, mätt, trött och sedan vara tvungen att hålla liv i en väldigt trött taliban till på köpet.
Tålamodsprövning tror jag visst det kallas?

Men slutet gott, allting gott. Vi hämtade telefonen, kom hem... med vaken taliban och resten är väl inte så spännande...
Nu inväntar vi lite varmare väder sedan åker vi tillbaka igen.

Så Ann - tack för allt. Det var underbart!
Vi ses snart igen! :)