Vaknar efter alldeles för lite sömn. Med en taliban nästan över ansiktet och inser att det ligger en jävla massa snö på marken utanför.
Inser att den här dagen kommer bli lång. Och kall. Skitlång och kall.

Försöker peppa med kaffe. Trösta mig med att talibanen kommer bli tonåring och aldrig mer vilja sova i mammas säng. Kommer faktiskt förmodligen knappt vilja göra annat än sova. Några år. Då skall jag oxå sova. Hur mycket, hur hårt och hur länge som helst.

Fram tills dess tänker jag koka en kanna kaffe, stressa i vanlig ordning till dagis och spela den här låten skithögt.
Om och om igen tills grannarna får hjärnblödning.

Är det ok om vi skippar den där jävla godmorgonfrasen idag eller?

Ni känner till Susan Boyle fenomet. Hon fick en halv värld att gråta. Det här är lite samma sak.
Går rakt in i hjärtat. Får en att grina lite på morgonkvisten. Kan väl skylla på att tårkanalerna inte vaknat ännu va?

Det blir lite lycklig saga över det hela.
Jag hoppas han mår bra nu!

Och det är i sådana här situationer jag vill hjälpa hela världen och låta dom bo i mitt vardagsrum... tills jag inser att jag är så jävla liten och maktlös. Egentligen.

Sök och du skall finna.

Oj. Jag blev gråtfärdig. Lycklig. Närvarande. Kär. Andfådd. Eftertänksam.

. k ä n s l a n .

Fick en känsla av något större i kroppen. Något odefinierbart.
Jag fortsätter att leta efter tecken.
Jag tror det här kan vara ett.

Levande.
Jag är levande.


(och nej, den har inget med att jag saknar något som var. Jag är lycklig nu. Den bara bet sig fast!)

Jag föll tillbaka till ett gammalt flickrum i ett vitt hus med bruna knutar.
Jag hade tapeter med blå/rosa, magisk tapet och en sådan där dyr, ståtlig "lejonfotölj" i hallen.
På den tiden hade vi öppen spis, kattungar och keybord som pappa alltid spelade på innan läggdax.
En gång i veckan bakade mamma frallor som smälte i munnen och vi kollade på "McGyver" eller kanske om det var "Poirot".

Ute fanns det huggorm och paddor som vi kysste jag och J. Vi hoppades väl på prinsar.
Min har fortfarande inte kommit.
Och på kiosken kunde vi köpa sura godisar för 3 kronor och två av dom där röda sakerna. Dom bakom kassan förstod och tyckte bara det var normalt.
(Nu anses det vara lika dumt som att komma till systemet och säga: Hej, jag vill ha en sådan där med skruvkork på)

Påskliljorna var gulare när man var liten och jag har än idag inte skådat något vackrare än när kvällssolen sken in genom våra vardagsrumsfönster och speglade sig i prismorna i kristall-kronan.
Barnalycka!

Jag tar med mig känslan av trygghet och magi och försvinner till sängs nu.
Smärtan efter tandläkarbesöket är olidlig och drar mig tillbaka till verkligheten.

Men vi hörs imorgon mina vänner, vi hörs.
Det gör vi ju faktiskt Alltid! Godnatt!

Ibland ramlar jag runt på youtube. Ibland fastnar jag i gammal nostalgi som får mig att le, rysa och snyfta på samma gång.

"You live in my heart - when you're far away I see you in dreams - where I hear you say I'm with you forever in true love By light of the day - and stars above"

Jag ser dig fortfarande framför mig när du tyst sjunger med i låten. Morgonljus. Gryning. Närhet i soluppgång. Du tar min hand och håller den hårt i din. Det är en vänskap som inte behöver ord.
Mitt huvud som du vill skall lutas mot ditt bröst.
Det är en relation som är så okomplicerad men komplicerad så vi endast bekräftar den i musik. Det blir inte lika påtagligt då och det säger samtidigt så mycket mer. Jag känner din puls igenom din handflata. Dunk, dunk.

Jag går runt med den här låten på repeat. Myser lite. Funderar över det här med känslor och inser att det ibland kan vara ganska fint.
Ibland när det är sådär bubbligt, varmt och pirrigt.