Dagis. Pilla navel. Hämta Taliban och off we gick till Liseberg! 
Den mest fantastiska dagen på länge. Smilbanden har kramp och det har även fötterna! 
Ungen åkte och åkte... och vi med. Lite i alla fall. 

Talibanen lurade upp sin gamla mamma i Rabalder ... ni vet barnvarianten av Lisebergsbanan. 
Jomenvisst... Jag tror fasen det kom en liten klutt i brallan! 
Är ju så in i helvete höjdrädd... och det är alltid - utan tvekan första backen, när det går sådär in i bomben sakta som jag är övertygad om att jag skall dö. 
Jag är övertygad om att bromsarna skulle lossa och vagna trilla bakåt, tippa och sedan dör vi. På ett ungefär så. 
Även fast jag vet att det kanske inte är speciellt logiskt. 
Men det KAN hända. Man vet faktiskt aldrig. 
Eller hur?

 

Men jodå...vi åkte den. Talibanen tyckte det var skitkul första varvet... sedan hörde hon nog sin mammas dödsskrik och insåg att det kanske var lite läskigt. Men det gick ju fort över. 

Så ja, vi har åkt och åkt ...spelat lite, ätit lite och åkt lite mer! 

När klockan var lite över 21.00 snåret begav vi oss hem. Vet knappt om ungen ever varit i stan så länge. Sällan ens vaken vid den tiden.. 
Så när jag lyfte upp henne i famnen när vi traskade mot utgången var det en trött liten ängel som vilade mot min axel... och sedan somnade gott i bilen .. 

 

Kommentaren på vägen ut genom Liseberg var ...
"Mamma... Det här, det här är riktigt fredagsmys! Och himmelen är alldeles vacker. Och det är så fint med alla ljus" 
Så det var minsann en trött, lycklig unge vi hade med oss hem idag ... 

Det är vi förresten allihopa! 
Vi kommer nog sova som små spädgrisar inatt. Det hoppas jag iaf då jag sovit pretty uselt på sistone... 
Och snälla, snälla någon .. Låt talibanen sova lite längre än till sju imorgon! 

Amen och skitmyckettack för den här dagen!

 

Ja, återigen... Det är märkligt vad med fantastiska människor jag lärt känna genom bloggandet. 
Både mitt och andras bloggande menar jag då självfallet. För det är ju inte som att jag är så stor att det stör... 

 

Men jag vet att jag skrivit om en av mina bloggläsare innan - En kvinna - som bloggar under namnet Tiamiquilt. 
En helt fantastisk varelse faktiskt. 
Det var henne Talibanen fick sitt Sagotäcke av om ni minns?

 

 

Sedan har vi fått presenter både till Jul och födelsedag vid tidigare tillfälle. Bara för att hon är så himla fin helt enkelt! 

 

Jag har inte hört något från henne på länge nu.. och hennes blogg är tyvärr mer eller mindre bortglömd. Jag antar att hon är upptagen med att leva eller något. 

Det gör hon rätt i. Även fast hon är vansinnigt saknad i min bloggvärld! 

 

Idag - blev jag dock så inihelvete rädd. Det lät vansinnigt konstigt från hallen. Tänkte först det var kräket som försökte ta sig in... Eller katten som gjorde jävelskap. 
Men icke - det var postkvinnan - som trycktes ett paket i min brevlåda!

 

Det var från den fantastiska Tia. Jag förstog ingenting alls. 
Jag säger tack, blir rörd och alldeles varm! TACK! 

Hon hade läst att jag skulle flytta ... Trodde jag kanske skulle behöva ett par nya grytlappar att byta med ... Istället för de jag fick innan jul...

Och en liten väska... som jag inte riktigt vet om jag måste ge till Talibanen... även fast jag blev väldigt kär själv. Så jag antar att vi gör som vi brukar jag och Talibanen. Vi delar! 

 

Återigen - Tack älskade okända vän! För att du tänker på oss och ger oss av dig och din tid! 
Jag önskar dig all lycka till i din egen flytt och hoppas att du kommer trivas i den nya lägenheten!

 

Många varma kramar från mig och Talibanen! ♥

 

 

 

 

 

 

En av mina stamkunder är gravid. Jag upptäckte det inte förrens för någon vecka sedan. Hon är liten och har dolt det bra... Hade ungefär lite över en månad kvar.
Grattis, grattis, gud, vad roligt sade jag såklart! Hon har bra gener den där!
Har jobbat med hennes ena dotter innan då jag sprang som vikarie i vikariepoolen för barnomsorgen här i Ghettot. 
Skitsöt och grym unge! 

Anyhow... Hon var inne och handlade idag. När hon packar sina varor passar jag på att fint och försynt kläcka ur mig att hon banne mig får krysta ut den där ungen innan jag slutar jobba om ett par veckor. 
Jag vill ju se och peta lite på ungen lixom! 
(får helt enkelt stilla mitt lilla bäbissug den vägen!)

 

Men döm min förvåning när svaret blev: Jadå, jag skall åka in nu! 
Ursäktavadsadeni? 
Ja, jag skall åka in och föda nu! Vattnet gick nyss.

Ursäkta... Men gick vattnet nu? Här? I min affär? 
Ajjemen... nu åker vi! 

 

Hon såg lite ansträngd ut stackarn... Avslutade med tack och hej och vi syns imorgon! 

Så ptja, Jag önskar henne all lycka till. 
Det här är ju hur kul som helst! :)

Och....sådant jag tidigare bara läst om! 

Ni håller tummarna med mig va? :)

 

 

 

Man hinner tänka ganska mycket när man sitter där i kassan på jobbet. 
Kund efter kund strömmar förbi och hjärnan går som på autopilot. 
"Var det bra så? Det blir 146:- kronor tack. Du kan stoppa in kortet där" 
Så går det ... timme efter timme ... (om man bortser från alla som inte vet varken hur man hanterar kort eller pengar dårå)

 

Under den tiden så flyter tankarna likt den där strömmande bäcken som flyter tvärsöver vägen för våran kommande lägenhet.
Och ganska ofta tänker jag: Det här, det borde jag verkligen blogga om. Sekunden efter har tanken övergått i en annan tanke som inte alls hade med den första att göra.

 

Jag funderade på om jag skulle blogga om att jag blivit så jäfla trött på att vara så jäfla korrekt att man måste ha Bh på sig trots att man har stora rattar. Måste man verkligen ha det? Är det någon oskriven lag på det? 
Jag menar ... Det finns ju en mängd oskrivna lagar ... Som att man till exempel inte går och handlar om man luktar som att man vistats tre månader på ett utedass. Det är ju ganska äckligt. Men folk gör det. 
Det finns oskrivna regler på att man kanske inte bör prata så jävla intensivt i mobiltelefon att handlandet tar hundra gånger längre tid än vad det egentligen behöver - av respekt för andras tid. 
Det finns oskrivna regler på hur man skall se ut, klä sig och uppföra sig... 
Så -får- man gå runt en dag med stora rattar hängande fritt? Just a question sådär. 
Jag kan erkänna att jag gjorde det idag. Med motiveringen: Det finns många som är värre än mig och jag skall oavsett snart flytta. Vill de gnälla på tants rattar så be my guest! 
Undrar vad "mannen som jagade mig med snoppen" tänkte ... Han var nämligen inne idag. Tror han möjligtvis ångrade sig lite! 

Sedan tänkte jag på varför föräldrar skickar små barn i 5-6 års åldern för att handla med femhundralappar. Eller för att hämta deras rekomenderade brev. Hur tänkte de där?
Jag tänkte på hur snäll arbetskamraten var när jag kanske började se aningens trött och härjad ut och plötsligt dök upp med kaffe till mig ... 
Tack, det var hemskt uppskattat vill jag lova! 

 

Sedan så tänkte jag faktiskt mestadels på hur trötta och ledsna folket i "min" butik ser ut. 
Det är något speciellt med människor i Ghettot. Det är som att ljuset i ögonen har slocknat. Framtidstron. Hoppet. Det Är, men de lever inte. 
Och det är ganska sorgligt att se. 
Vart tog drömmarna och ambitionerna vägen? Vart försvann de? Och kanske framför allt: Varför? 

 

Det är som att passera en gräns när man kommer till Angered. Lite som en Stephen King bok - de dödas stad. 
Scary om man tänker efter. 

 

Avslutningsvis tänkte jag på hur jävla glad jag är att det snart är över. 
En månad kvar. En månad av stress. Av oro. Glädje. Hopp. Framtidstro.

En månad mina vänner. En månad!

 

Instagram is the shit. Riktigt bra skit dessutom. Hallelulja, vilket beroende. 
Lovely att man kan redigera verkligheten bara lite lätt och snabbt i telefonen. 
2 sekunder och så var världen lite vackrare! Ja, ni vet nog vad jag menar... Ni är fast i träsket de flesta av Er! Jag har nog allt sett Er! 

 

Lovely! 

Och vad vore då inte bättre än en sådan här: 
Oj, oj...vad jag behöver en sådan här! 

Så anyone? 

 

 

Jomenalltså... Äpplet och stammen och allt det där. Det kanske ligger något i det trots allt? 
Men det är klart... Helt säker kan man ju aldrig vara! 
Eller?! :) 

Diskuterade igenom hur dagen hade varit vid middagsbordet idag:

En sur taliban: Jag fick ingen frukt idag! 
Nähä, varför inte då, undrar mamma jag självfallet.. 

För jag kallade **** för DUMSKALLE! 

Hur i hela friden skall man reagera lixom? Det var -väldigt- svårt att hålla sig där... 
Men kanske inte -så- märkligt att hon inte fick frukt. -host-

 

 

Håller som bekant på att packa. Har gjort iordning förrådet from hell nu. Och ni anar inte vilken lättnad det är! 
Sheisse, vad jag har slängt saker... Och smärtan över att behöva göra sig av med saker är -inte- helt ok! 
Inte alls faktiskt! Oh well... Mindre att flytta. Man får tacka! 

 

Men så kom vi till alla (och då menar jag jäfligt många) säckar med barnkläder... En del har gått till de svunna jaktmarker. Ni vet alla de där med kräkfläckar på magen och grötfläckar på benen...

Resterande har gått till bättre behövande med mindre barn än min taliban. 
Av egen erfarenhet vet jag att barnkläder kostar och som småbarnsförälder har man det inte så himla fett. Inte så att det stör i alla fall.

Jag vet dessutom hur in i bomben tacksam jag har varit för allt jag faktiskt fått ärva och har fått under tiden Talibanen var liten. Herrejesus, så jäfla tacksam jag är! 
Från människor jag både känner och inte känner. Från människor som läst bloggen eller vänners vänner. Det har verkligen varit helt fantastiskt! 
Därav skänker jag självfallet även våra kläder vidare... Kan de göra nytta är det skitbra!

 

Och nu när jag sitter här och tvättar, viker och går igenom alla Talibanens bäbiskläder kan jag inte riktigt fatta att hon verkligen varit så liten. Vart tog tiden vägen? Samtidigt som jag i samma andetag minns den stora magen, krystvärkarna och rummet som kryllade av läkare och skitläskig uttrustning... 
Var det inte igår? 
Var det inte bara någon vecka sedan jag gnällde om en trasig muttolainen och att aldrig skaffa fler barn? 

Idag skulle jag gärna ha ett par tre stycken till... Men fråga mig om ett par timmar så har nog det gått över iofs...

Men visst blir man sentimental av alla de där små plaggen, alla minnen... 
Herregud, så lugnt och skönt det var framförallt :)

 

Nej, här blir det minsann inga barn gjorda... Jag skall gå och jobba istället. 
Lyssna på skrikande ungar och inse att fler barn är en skitdålig idé! 
Hade dessutom aldrig kunna toppa det jag redan har. Hon är ju faktiskt ganska enastående! 

 

Well... Off we go! 
...Med bäbisdoft i näsan...

 

 

 

Läste i en annan blogg tidigare om det här med sovställningar. 
Jag brukar ofta få höra en del - knepigheter om mitt sovande... Så jag undrar hur det är med Er? 
Hur sover ni? Sovställning? Sover ni hårt eller tungt? Behöver ni lite eller mycket sömn?

 

Inte nog med att man skall sova och allt det här... Man kan tydligen kolla en människas personlighet vid att kika på hans/hennes sovställning... Detta kan ni kolla här.
Om mig står det såhär: 

♠ Fritt fall positionen

7% av testpersonerna sov på detta sätt, på mage med händerna runt kudden och huvudet vänt åt sidan.

Dessa personer beskrivs som sällskapliga och fräcka, men med en tendens att vara nerviga och sköra. De gillar inte kritik, eller extrema situationer.

Jomenasåatte... Jag sover alltid på mage. Alltid. Kan inte andas om jag ligger på rygg. Får panik. 
På mage. En hand under kudden, en över. Tills jag har somnat. Då ligger jag tydligen lite hur som helst. 
Oftast med huvudet i luften...tills någon klappar ner det ... eller med knogarna under hakan... som att jag är vaken.. fast det är jag såklart inte.. 
Har tydligen gått runt med blåmärken under hakan ett bra tag nu. Hett I tell ya! 

 

Sedan är det kanske ett tecken på stress? Jag vet inte. Sover som en kratta. Vaknar, sover, vaknar sover. Mardrömmar, mardrömmar, mardrömmar! 

Nej, att komma till skogen och lite frisk luft borde göra susen. 

Men ärligt ... Erat sovande? Berätta för mig nu! :)

 

And then the massacre begins


Jo, jag kan inte säga att det inte känns bra. Jag kan inte säga att det inte känns lite bättre i själen. 
What goes around comes around. 
Sedan lyssnar jag på den när jag är glad oxå. För att den är bra. Även fast det inte hör till.

Och så är det in i helvete bra öldrickarlåt oxå. 
Men som sagt: Framförallt, framförallt när jag är arg!

 

 

 

Det är ungefär fem veckor kvar nu. Fem veckor kvar tills jag lämnar allt som varit mitt de senaste 8 åren. 
Jag lämnar lägenheten, de vackra solnedgångarna, utsikten och den faktiskt väldigt vackra allén ner till bussen på somrarna. 
Jag lämnar alla stadens ljus, alla bullriga spårvagnar och alla svarttaxichaufförer. 

 

Jag lämnar vänner, jag lämnar parker, jag lämnar 7:ans ölhall, Åhlens Cafét och Mödravårdscentralen i Haga.

Jag lämnar "Ingången" där jag fick rätsida på livet, jag lämnar gamla jobb, gamla ligg och gamla meriter. 

Jag lämnar. 

 

Jag lämnar dofter av ensamhet och tvåsamhet. Onenightstands och morgonångest. Jag lämnar Rockbaren, jag lämnar Solbackens förskola och jag lämnar Göteborgs Central som så många gånger bidragit till total lycka och en och annan ilsken tår. 

 

Jag lämnar allt det. För vad? 
Jag lämnar för skogen och havet. För lugnet i själen. För att äntligen få ha bästa vännen 20 minuter bort istället för ett par gånger i halvåret. 
Jag lämnar för att skapa en framtid. Utan bullriga spårvagnar, svarttaxichaufförer och affärer anpassade för våra nya landsmän.
Jag lämnar för att få återgå till vad som var jag. Den där jag rymde ifrån. 

Även fast jag vet att det aldrig kommer bli samma sak. 
För då var då och nu är nu. 
Nu rymmer jag inte. Jag söker. Men inte rymmer. Och jag har hittat. 
Jag har hittat hem.

 

 

 

 

 

 

Jodåsåatte ...Jag kanske inte ser ut ..eller vad vet jag?! ... Men jag känner mig lite som en nerkissad toalett full med kräk nuförtiden. 

Trött, arg, gnällig och bitter. Stundtals förtvivlad. Stundtals lessen, less och upprörd. Ett känslokaos. 
Där har ni spyan lixom. 
Man känner sig helt enkelt inte ok. 

Jag hade behövt fler timmar på dygnet. Fler timmar där jag inte drogs med huvudvärk och tröttheten from hell. Där jag orkade engagera mig utan att känna att jag brände ut mig för att jag redan är så trött. 
Jag önskar jag kunde leka med talibanen utan grus i ögonen och bly i armarna. 

Jag önskar helt enkelt att jag var lite mer jag. Lite gladare. Lite snällare. Lite roligare. För numera är jag fan inte rolig alls. Det är jag den första att erkänna. Jag är så in i bomben jäfla inte rolig skall ni faktiskt veta. 
Och då har ni inte jobbat med mig ännu. Imagine!

Jag tänkte kanske lyssna på de tidigare männen i mitt liv. Gå till skåpet i köket och plocka ut de där vitaminpillrena.. ta en näve eller tre. 
Fast då kanske jag dör. 

"Ung Tant dog av överdos vitaminer i Ghettot - Vi misstänker att det blev en för stor kontrast mot vad som redan fanns i kroppen säger Polisen" 

Ungefär så. 
Som en spya var det ja. 
Jag går och käkar lite piller! 

Och så går jag och jobbar strax. Så ni vet. Så ni inte behöver vänta. 
Jag återkommer!

 

 

 

På 4 timmar kastade jag en stor del av det som hittils snart varit mitt snart (hjälp?) 30-åriga liv. 
Den största delen av livet brann upp för två år sedan. 
Vad finns det kvar nu då? 

 

Det finns lite larver i lådorna, några säckar barnkläder från att talibanen var liten, en hel del anteckningsblock och en säck med nallar och en del annat småplock. 
Men jag inser nu hur in i helvete tomt det är. Jag som egentligen är en så kallad "hamster". 
Jag gillar att spara. 
Jag gillar att ta fram att titta, känna och minnas. 
Nu kan jag inte det längre. 

 

Rensade örrådet igår som ni kanske förstår. Började undra hur mycket som egentligen fanns kvar nu när man flyttar. 
Inser att det knappt finns något alls. 
Det viktigaste är självfallet talibanens saker och alla gamla brev, kort, nallar och foton. Det -är- det viktigaste. 
Men allt det andra då? 
Allt som brann upp? Alla möbler som följt med i varje fall ungefär femton flyttomgångar. Och allt annat...
Det är Borta.

 

Jo, jag vet att många gillar det här med: "Mindre materiellt", "feng shui" och allt vad fan det heter. Men det gör faktiskt inte jag. 
Jag känner mig Naken. Hemlös. Otrygg. På något vis. 
Även fast jodå, minnen finns alltid. Men minnen är faktiskt inte allt. Ibland vill man ha något konkret att ta på. Lukta på. Känna att det faktiskt verkligen är eller åtminstone -Var- på riktigt. 
Som vitrinskåpet som luktade Uddevalla och påminde om kvällar med brass och Björn Rosenström och den första flytten hemifrån.
Att den inte längre finns med gör lite fysiskt ont. I magkatarrsområdet ni vet. Det liksom suger och fräter lite obehagligt.
Sedan är det en jävla massa andra saker som jag inte skall tråka ut er med att skriva om. 
Men det känns Tomt. 

 

Och jag tänker - Här står jag - Halvvägs i livet. Med möbler som inte är mina och en en jävla massa annat som inte heller är mitt. 
Och det känns konstigt. Skitkonstigt faktiskt. 
Och jag borde väl egentligen inte tänka så mycket över det. Utan hellre tänka framåt. 
Men nu vet vi ju alla att det är inte sådan jag är. Jag är en sådan som vältrar mig i nuet ... och det som var. 
Jag tar en dag i taget... 

 

Hur lär man sig sådant där? Att släppa taget. Att acceptera? Gå vidare? 
Det känns lixom inte helt ... hundra?! 

Help anyone?

 

 

Och här är jag ... och där är ni... som troget fortsätter kika in trots en jävligt usel uppdatering på sistone. 
Jag har lixom varit lite upptagen. Med det där barnet, den där karln, de där vännerna och det där jobbet och det där ...livet. 
Men nu får vi hoppas det blir om än -lite- lugnare med lite färre timmar på jobbet och lite mindre möten inbokade. Vi säger så. I alla fall ikväll!

 

Det har varit helg. Jävligt skönt. Jävligt behövligt. Men i vanlig ordning är man ungefär tröttare idag än vad man var när fredagen kom. Det är märkligt det där. 
Men det är klart. Man är ju optimist. Laddar till tusen, kör och stupar på måndagen. Det är tur jag är ledig helt enkelt! 

Fredagen innebar massa jobb. Till sent. Egentligen ingen dag värd att nämna. Jobba, äta, skita, sova. Och ett par öl eller sju på vägen hem. Det var kanske inte så jäfla smidigt. Men det är väl sådant man lär sig av eller nå´t. Eller inte. Det är tanken som räknas har jag hört. 
(inte blåmärkena på kroppen)

Inte lika pigg som en nötkärna på lördagen men likväl alert åkte vi ut till skogen. 
Träffade de fina, fina människorna och bara njöt av att andas frisk luft och lyssna på -ingenting-. Hur fantastiskt är inte det egentligen?
Naturen är faktiskt jävligt bra! 

Vi grillade, pratade, rökte för mycket, och lekte arga leken. Ungefär hundra gånger. Skrattade så vi grät och det bubblade lite lycka i venerna. 
Jag är nästan obesegrad mästare i Arga leken nu. Blev bara slagen en gång. Av Mikael. Men det var säkert fusk. Det kan ha varit när Ann sjöng "Lilla Snigel".

 

Och tillochmed syrsorna var där och spelade för oss och gjorde kvällen komplett. 

 

Det var nog sista gången på länge vi satt på den altanen nu. Det skaver lite inombords och det känns lite sorgligt. 
Man vet att det blir lite svårare att ses i framtiden ... om än inte omöjligt... Men det är lite vemodigt. 
Det där lämnandet.. 

 

Och så har vi träffat Mikaels ankbäbisar. Vore fint att ha en egen liten ankunge. Det är synd att dom växer så satans fort. De är nämligen pretty scary i vuxet tillstånd.. 
Frågade om jag kunde ha en till låns några veckor men misstänker att det inte var någon hit varken för Mikael eller karln. 

 

Ungen har stormtrivts i vanlig ordning. Charmat de flesta, fått en jäfla massa presenter, gjort hyss och bus och idag avslutade vi dagen med blåbärs och lingonplock i skogen. 
Det är såhär livet skall levas mina vänner. Det är det här man blir lugn och trygg i själen av. 
Ja, minsann! 

 

Nu skall jag som den tant jag är slänga mig i soffan, ta fram broderiet, vänta på plura och en relativt tidig kväll! 

Imorgon är det banne mig så jäfla dags att städa det där s*tans förrådet! 
Så var det sagt. Kan inte tas tillbaka! 

Hur har ni haft det mina vänner? Är ni tillbaka från semester? Plugg? Lever ni? Mår ni bra? 
Är ni med mig? 

Muuuuuuuu - som älgen i skogen skulle sagt! Och Godnatt! 

Och tack Ann, Lina, Kenneth, Mikael och Ronny för alla skratt ni gett... Ni är fantastiska! ♥

 

Man skulle kunna säga att jag hatar blogg.se. 
Man skulle kunna säga att jag gör det stenhårt. Skitmycket. Så in i helvete. 
Fan, vad det här fuckade upp saker! 

Skit!

Så går man hela dagen i någon jävla sorts ångestdimma för att man vet att man skall träffa kräket. 
Kräket som på papper står som talibanens pappa. (vilketjävlaskämt)

Talibanen berättar flertalet gånger att hon inte vill träffa honom. Att han är elak. Att hon inte förstår varför hon måste träffa honom. Dumma pappa. 

Jag försöker vara tyst. Säger att vi måste stå ut en timme. Sedan kan vi gå och hitta på något annat. Att människorna blir arga om vi inte kommer. Att hon får sitta i mitt knä. Att jag är där med henne hela tiden.
För det är ju sanningen. 

När vi hade det sista mötet undrade socialtanten hur gammal talibanen var ... för hon har väl precis fyllt fyra va, säger hon...
Eh jo, Hur så - undrar jag...
"Ja, då är det ju inga problem för dig att styra henne! Säger du bara att allt det här är jättebra för henne och att hennes pappa är jättebra så tror ju hon på dig" 
Och precis ungefär där höll jag på att slå in pannbenet på henne. 
Återigen - Har ni inte hört vad jag sagt repeterade gånger i över ett år nu? Vad är det ni inte förstår?

Kastar Ni in era ungar i hajars gläfsande käftar? Skickar ni era barn till krigshärjade land? Släpper ni iväg de med främmande svartjobbare som mest sysslar med olagliga affärer? 
Nej, jag tänkte väl det. Och det gör nämligen inte jag heller. 
Sedan ligger det självfallet mer i botten än detta ... Men ja, allt passar sig inte här.

 

Så nej, jag tänker inte ljuga för mitt barn. Eller manipulera henne. Varför i hela friden skulle jag? 
Och vad tror de egentligen? Vad skulle komma för gott ur det? 
Är det -någon- som förstår hur de tänker? 
För min del tycker jag inte det verkar som om att de tänker alls. 

I övrigt konstaterade de att de övervakade besöken inte fungerade alls ... Nähä, hur kommer det sig undrade jag återigen...
"Nej, men ni kommer ju ingenvart. Det trodde vi att ni borde gjort vid det här laget. Ni får gå på samarbetssamtal hos Familjerätten för det här och ta det den vägen" 

Återigen: HAR NI HÖRT VAD I HELVETE DET ÄR JAG SÄGER ERA JÄVLA INKOMPETENTA IDIOTER?

 

Idag skulle vi som sagt träffats ... Han kom inte. 
Inte ett ord, inte ett mess. 
Jodå.... bra där ... Pappa! 


Fy fan, vad mitt hjärta värker. Så enda in i helvetet faktiskt!

 

 

 

Mer sådant här vill jag ha på radion. 
Mer trall, mer vackert, mer känslor. Mer ärligt.
Det skall väl inte vara så svårt? 

Kom igen nu sr.se!!

Vi alla vet ju att de samma låtarna spelas om och om igen. Same old crap. 

Gör om, gör rätt och kom ikapp tiden lite. 
Förnya? Hört talas om det månne? 

Håhåjaja, hoppet är det sista som lämnar En!

 

Istället för att göra allt man borde gör man inte ett skit. Det är som att alla måsten förlamar en sådär lite lätt. 
Mindre bra då man blir allt mer stressad och allt mer förlamad. 
Det hjälper inte till att det är fint väder och man verkligen inte vill spendera tid inomhus. Inte alls. 
Men i veckan. I veckan då jäflar. 
(har ni hört det förrut?)


Mina fördomar har återigen bekräftats btw - Zigenare är ett jäfla patrask. 
So shoot me. 
Tre av det kvinnliga könet var inne och snattade hos oss igår. Fick syn på de när de var på väg ut ur affären. 
Fick inte tag i kollegan, springer efter ... varpå den ena kvinnan håller tag i mig medan den andra med alla saker springer. I vansinne vet jag inte riktigt vad jag sade ... men det var inte vackert. 
Och nej, jag började inte slåss på parkeringen trots att jag ville. Jag hade en affär full i folk. 
Vi är lixom bara två som jobbar på helgen. 
Blir jävligt knepigt det där... Så jag gick in... 
Men som sagt - vi har de på kamera ... 

Men alltså... vadfan är det för fel på folk? Och ja, till stor del är de dom som står för snatteriet i alla fall i våran affär. Och nej, det är heller inte första gången jag har med de att göra i liknande affärer. 
Det är ett jävla pack! Måtte de köras över av en traktor. Om och om igen! 

 

Sedärja ... nu ökade blodtrycket i faslig fart igen. 
Tar och hoppar in i duschen istället. Får fart på dagen. Sliter dotra från Hello Kitty. 

Söndag var det - fint väder - ok ... Andas nu Elin! Andas! 

 

Jag har fått tilldelat en del - "this is you" låtar igenom åren. Vissa värda att minnas - andra inte. 
Hälften minns jag inte oavsett. 
Det här är ett par av de... 

Antar att det mest rättvisa är att skicka över bollen till Er som känner mig - Vilken låt är jag? 

(fan, det här kan bli spännande) 

Även ni som inte känner mig ... Shoot! ;) 

Och ha en förjäfla fin söndag... Snart är det måndag igen!

Det finns oändlig mycket skitmusik. Radioskval är till den största delen menlöst dravvel. 
Och ja, jag vet att jag kommer bli lynchad när jag säger att jag avskyr Kent. 
Kent ger mig ångest. Bigtime. 
Älskar deras texter, hatar deras musik. Känns som att ligga död i sin egen begravning. 
(och vem fasen vill det såhär en solig lördagmorgon?)

 

Vi går snabbt vidare och kör igång Spotify istället!
Lite Cornelis kan nog passa såhär på morgonkvisten tror jag!

Vad är Eran morgonmusik?

Ha en fin dag folket!

 

 

 

Tänkte ni skulle få en liten sneakpeak på lägenheten. Det är trots allt en del av er som har efterfrågat det... och jag mitt senila stycke glömde ju helt bort det där med att fota när vi var där och skrev kontraktet... 
Kom på det när vi var inne i bilen på väg därifrån ... Slängde ut armen genom fönstret och tog en mindre smickrande bild .. 

Men hang on... Here it comes... 
(och ta nu i betraktning att det inte är städat och klart där ännu)

 

Och jo, det finns både badrum och ett eget rum till Talibanen! 

 

Det kommer bli bra det här. Fem minuter från havet. 
Jävligt bra! 

Jag och Hathor går way back. 
Ungefär så långt som tillbaka att jag var 14 år och trodde jag var världsmästare ...På allt! Miss Knowitall.
Inte visste man då att det krävdes ungefär 15 år till och en jävla massa livserfarenhet. 
Men så är det nog kanske för de flesta?! 

 

Anyhow - Hathor - Strömstad - och det startade på Ngoma. På den tiden världens bästa musikcafé.
Replokalar där det repades i 2000 decibel och en cafédel där vi överlevde på en jävla massa kaffe, gorbys piroger och svettiga ostmackor.Hello Skjörbjuggen!
Kanske var det all hembränt och PoPs som fick oss att överleva?

Jag vet inte hur många eftermiddagar, dagar och kvällar jag suttit i en svettig replokal fylld av manshormoner, skratt och en del jävlar anamma och ett visst antal svordomar...
De med sina intrument och decibel, jag med mitt block ihopkurad mot väggen. Lika njutandes som vanligt. 
Desto högre desto bättre och på något vis var det lite som att vara i en kokong. Skyddad. Onåbar.
Inne där bakom den isolerade dörren kunde ingen nå mig ... och just då var det så jävla lätt att vara lycklig. 
Ibland sov jag. Mitt i all decibel med musiken som huvudkudde.

 

Spelningar - på små ställen i skogen. Cafér, Pubar och div. andra konstiga ställen. 
Kanske inga publikrekord - men de hade lätt roligast spelningar i alla fall. 
Eller när Mäbe drack  stulen sprit ur askfatet till exempel... Det är ju en klassiker. Men hur tänkte de där kan man undra... Personalen då... Lämna ett gäng törstiga rockers i en välfylld bar som inte var i bruk. 
Men vi tackade och tog imot. 

Det finns en hel jävla massa annat jag skulle kunna skriva ... Om bilresorna. Eller festerna. Men det får räcka så. 
Bandet finns nämligen inte mer. Det smärtar en idag. Det var en era som tog slut när de lade ner. Förjävla synd faktiskt! 
Men jag lyssnar, minns, ler och så doppar jag fingret i kaffet och säger ... Äree diiitt kaffe elleeeerr? :))

 

 

 

 

Dagens planer var många då gårdagen gick alldeles för mycket i slöhetens tecken. 
Magen krånglade och hjärnan med för den delen. (som om det var något nytt tänker ni)

 

Idag är det fint väder. Det har ju inte direkt skett för ofta den här sommaren. Så vi skiter i måsten och sticker till stranden istället. 
Första gången på 4 år som jag varit på en strand utan lilla pyret ... Känns konstigt. 
Och vad fan gör man? 
Skall man ligga ner? Still? Bada? Simma? Ensam? 
Håhåjaja. 

Tidning, korsord och SOVA! Amen! 
Sedan får det bli en tur till när vi hämtat skrotungen. Hon skall minsann oxå få vara med och bada. Nu är hon på stadstur. Utflykt i Slottskogen. 
Första gången utan mamma. Känns läskigt! 
Navelsträngen.. Det rycker i den. Skriker! Jag är INTE redo att släppa taget ännu nej! 

 

Oh well... tiden går. Och jag behöver ladda för 7 dagars jobb minsann!

 

 

Och idag låter vi INTE ryggen se ut såhär när vi kommer hem! 

 

 

I affären där jag jobbar finns det flera människor jag kommer sakna. 
Sedan finns de dom jag Inte kommer sakna. Inte alls faktiskt. 

Han som jagade mig med snoppen för en fem, sex år sedan är en sådan. En kort, tjock och ganska läskig spanjack med ett stort fluffigt långt hår...
Holy mother of god vilken läskig typ!

Dessutom har han elefantminne. For real. Han hälsar fortfarande. Nickar igenkännande och riktigt klär av en med blicken varje gång man stöter på honom. 
Är det ingen i närheten frågar han varje gång: Minns du mig?
"Mmm," svarar jag och tittar åt ett annat håll och utöver min mest nonchalerande sida. 

 

Träffade killen En gång. Blev ditlurad i ett mindre nyktert tillstånd när jag somnat på bussen. En tjej väckte mig. Hon hade träffat en kille på stranden tidigare... Nu skulle hon hem till honom och dricka upp hans vin. Undrade om jag ville haka på. 
Free booze, Amen. Sagt och gjort och vi ankom en liten etta som beboddes av en läskig spanjack med massörutbildning...
Jo, man tackar.

Vinet in, vettet ut. Nakenbad i natten here we come. 
Spanjacken var en frusen jäfel och ville inte bada. Gött tänkte vi ... och stupade i, i bara mässingen medan han stog kvar och dregglade lite lätt. 

Sedan gick allt fort utav helvete ...Swosch, plask... spanjacken var naken och i vattnet. 
I mitt huvud hörde jag ledmotivet till "hajen" medan han fort kom simmande mot mig. I samma outfit som han lämnade sin moders underliv i ... 

 

Jag simmade fort, han fortare ... Paniken spred sig och jag började känna hans hud mot mina ben ... sedan kände jag snoppen... Då skrek jag. Och simmade ...och simmade.
Kom tillslut iland. Fort som fan. Klädde på mig. Tog med mig bruden hem. 

Det slutade lyckligt. Fint som fasen. Men det kryper i mig av obehag varje gång jag ser den där spanjacken. Han skall det minsann bli skönt att slippa. 
Bland annat. 

Nej, jag säger då det... Skogen mina vänner. Där är det säkert inga snoppar! 
Håhåjaja!

 

 

Jag har en gubbe som brukar prata med mig på jobbet. Han är ungefär där i livet som vi brukar säga att det är dags för sista måltiden. Några år innan...
Han är så fin. Så fin.

Och jag får sådär ont i hjärtat ... Han verkar vara ganska ensam. Sådär som äldre tyvärr ofta har en tendens att vara ni vet. 
Det skär i mig.

 

Han är lite senil tror jag. Berättar gärna samma sak om och om igen. Det spelar ingen roll om jag har kö i kassan eller inte... Han står troget kvar och pratar. 

 

Vissa kallar honom tjatig. Gnällig. Bitter. 
Han gillar inte våra nya landsmän. Av olika anledningar. Många av anledningarna måste jag hålla med honom om. 
Det ÄR skillnad. Men mest brister det i vår invandringspolitik. 
Sedan finns det rötägg i alla dess folkslag. Det håller både jag och gubben med om. 

Jag känner lite samhörighet med gubben. Jag ser mig lite som honom när jag blir gammal. En sådan som står och skäller i kassakön och tycker att de yngre skall visa mig respekt. 
För så tycker jag det borde vara. 
Man Skall visa de äldre respekt. De har förtjänat det. De flesta av de i alla fall.

 

Varje dag han kommer in i butiken tittar han på mig genom glaset som är 5 meter från kassan. Han ler och vinkar. Och jag blir varm i hjärtat.

Varje gång han kommer fram så säger han att: Nu är det inte lång tid kvar flicka lilla... precis som att han lixom jag räknar ner tills jag skall försvinna...

Och då skär det lite igen...

 

Så pratar han om sina äldre systrar som inte riktigt hänger med längre... tomsingar som han skulle sagt. 
Precis som att han är ung och inte alls som de ... Och jag tycker det är sött. 
Jag tycker baske mig att hela gubben är söt. 
Och jag undrar vem som kommer prata med honom om morgnarna framöver. 
Jag undrar vem som kommer få se det där leendet som gör mig varm... för det är något så ärligt och genuint över det... 
Och det ärliga och genuina ser du inte så ofta i människor du random träffar nu förtiden...Det finns en mask. 

 

Jag hoppas att han har någon. Fast det verkar inte riktigt så. 
Och jag hoppas att han inte dör ensam. Och jag hoppas att någon köper en ny jacka åt honom... och hjälper honom spela på hästar när han inte längre klarar av att se ... 
Jag hoppas att någon får honom att le ... fram till sista dagen.

Det hoppas jag att alla äldre får.

 

Jag kan inte låta bli att känna lite ... skadeglädje? 
Jag tycker det är ljuvlligt att se människor i arbetskläder. Det var en del veckor sedan. 4-6 veckor. 
I alla fall för de flesta. 

 

Jag tycker det är skönt att rutinerna skall börja råda igen. Det var inte en dag för tidigt.

Det gör mig lixom på något vis lite avundsjuk att se alla dessa människor som kommer och handlar av mig ... Jordbgubbar, grillkol, folköl och strandprylar. 
Inte för det... Jag har oxå varit på stranden. Jag hade bara velat vara där lite mer. 

 

Sedan gillar jag när det är lika för alla... Ingen jobbar - alla jobbar....
(sedan att jag var arbetslös ett jävla tag det är det väl ingen som skall prata om va) 

Länge leve dubbelmoralen och allt det där... 

Nej, det är skönt att allt blir som vanligt på måndag. I alla fall för de flesta! Minsann! 

 

Och ni vet att: Nu är det snart vinter mina vänner. Fy farao, så fint det skall bli! 

God Jul!