And then the massacre begins


Jo, jag kan inte säga att det inte känns bra. Jag kan inte säga att det inte känns lite bättre i själen. 
What goes around comes around. 
Sedan lyssnar jag på den när jag är glad oxå. För att den är bra. Även fast det inte hör till.

Och så är det in i helvete bra öldrickarlåt oxå. 
Men som sagt: Framförallt, framförallt när jag är arg!

 

 

 

Mer sådant här vill jag ha på radion. 
Mer trall, mer vackert, mer känslor. Mer ärligt.
Det skall väl inte vara så svårt? 

Kom igen nu sr.se!!

Vi alla vet ju att de samma låtarna spelas om och om igen. Same old crap. 

Gör om, gör rätt och kom ikapp tiden lite. 
Förnya? Hört talas om det månne? 

Håhåjaja, hoppet är det sista som lämnar En!

 

Jag har fått tilldelat en del - "this is you" låtar igenom åren. Vissa värda att minnas - andra inte. 
Hälften minns jag inte oavsett. 
Det här är ett par av de... 

Antar att det mest rättvisa är att skicka över bollen till Er som känner mig - Vilken låt är jag? 

(fan, det här kan bli spännande) 

Även ni som inte känner mig ... Shoot! ;) 

Och ha en förjäfla fin söndag... Snart är det måndag igen!

Jag och Hathor går way back. 
Ungefär så långt som tillbaka att jag var 14 år och trodde jag var världsmästare ...På allt! Miss Knowitall.
Inte visste man då att det krävdes ungefär 15 år till och en jävla massa livserfarenhet. 
Men så är det nog kanske för de flesta?! 

 

Anyhow - Hathor - Strömstad - och det startade på Ngoma. På den tiden världens bästa musikcafé.
Replokalar där det repades i 2000 decibel och en cafédel där vi överlevde på en jävla massa kaffe, gorbys piroger och svettiga ostmackor.Hello Skjörbjuggen!
Kanske var det all hembränt och PoPs som fick oss att överleva?

Jag vet inte hur många eftermiddagar, dagar och kvällar jag suttit i en svettig replokal fylld av manshormoner, skratt och en del jävlar anamma och ett visst antal svordomar...
De med sina intrument och decibel, jag med mitt block ihopkurad mot väggen. Lika njutandes som vanligt. 
Desto högre desto bättre och på något vis var det lite som att vara i en kokong. Skyddad. Onåbar.
Inne där bakom den isolerade dörren kunde ingen nå mig ... och just då var det så jävla lätt att vara lycklig. 
Ibland sov jag. Mitt i all decibel med musiken som huvudkudde.

 

Spelningar - på små ställen i skogen. Cafér, Pubar och div. andra konstiga ställen. 
Kanske inga publikrekord - men de hade lätt roligast spelningar i alla fall. 
Eller när Mäbe drack  stulen sprit ur askfatet till exempel... Det är ju en klassiker. Men hur tänkte de där kan man undra... Personalen då... Lämna ett gäng törstiga rockers i en välfylld bar som inte var i bruk. 
Men vi tackade och tog imot. 

Det finns en hel jävla massa annat jag skulle kunna skriva ... Om bilresorna. Eller festerna. Men det får räcka så. 
Bandet finns nämligen inte mer. Det smärtar en idag. Det var en era som tog slut när de lade ner. Förjävla synd faktiskt! 
Men jag lyssnar, minns, ler och så doppar jag fingret i kaffet och säger ... Äree diiitt kaffe elleeeerr? :))

 

 

 

 

 

 

 

Somnar ju till mer eller mindre det mesta now a days. Det är mer problemet att hålla sig sovande som gäller. 
Men skall jag sova så funkar till exempel denna. Det är en slags trygghet som hänger i sedan barnsben. 
Ni vet den där ocoola flickan som lyssnade på allt det där hennes mamma spelade och i princip aldrig satte på något annat än radiokanalen p4.no.

 

I övrigt kan ni kika in playlisten... liknande musik. Som söver. Som vaggar och bäddar in i mjuk bomull. 
Som lugnar andetagen och låtar en falla in i drömmar. 

 

När jag var ung så var jag så in i helvete ocool. Det är lixom inget skämt. 
Jag är kanske inte överdrivet social nu förtiden... men då skulle ni träffat mig för 20 år sedan. Herre min jesus, så osocial jag var. 
Jag bodde på biblioteket. Spenderade min fritid där. All fritid jag hade. 
Jag läste där. Jag läste hemma. Jag läste på vägen till och från skolan. Det var ungefär det den tiden bestod av. Sedan har jag fortsatt att läsa mycket. Böcker är flykt. Böcker är bra. Hindrar en från att bli sådär förstoppad i hjärnan. 

Nu var det inte dit vi skulle komma ... vi skulle komma till att jag lyssnade ju inte sådär jävla mycket på musik på den tiden... förrutom det morsan spelade och det vet jag inte om vi skall gå så noga in på ... 
Vi kan säga såhär: Jag kan fortfarande i princip -alla- Jahn Teigen´s texter och Peter Cetera ligger mig varmt om hjärtat ...Detsamma med Elvis och Rod Stewart. 

 

Man kan säga att när jag flyttade tillbaka till Sverige när jag skulle börja högstadiet så var jag jävligt handikappad när det kom till musik. Hade inte hört ett skit. Abba och Elvis var inte så jävla mycket att briljera med helt enkelt! 

 

Tack och lov för fantastiska människor även där som guidade mig rätt ... 
Här kan vi nog tacka exet aka den långhårte jäveln som presenterade detta eminenta bandet som än idag ligger på topp 3 listan över de banden som alltid funkar att lyssna på. Som man alltid blir glad av att lyssna på. 
Till Misfits kan jag både dansa, sjunga och sova ... De fyller helt enkelt alla funktioner som behöver tillfredställas när det kommer till vad man vill ha ut av musik. 

 

Sedan kan man väl tacka honom för all annan trallpunk, Bengt Zendh och en jävla massa annat konstigt med ... Mycket kan man säga om karln - han är inte klok på en fläck - men musik, det kan han! ;) 

 

Motala - Jag minns att det var nyårsdag. Första gången jag rörde mig uppåt i landet. 
Första gången jag hälsade på den flickan som nu i 15 år varit en av de ytterst få människor som villkorslöst faller under kategorin: Evig jävla kärlek och respekt. 
Det finns kärlek och så finns det kärlek. Och så finns det Eéa. 

Hon är den som kan be mig dra åt helvete, som kan säga åt mig att jag har fel och att jag måste ta och sansa mig - Utan att jag biter huvudet av henne och ber henne att köra upp något. 
Hon var den enda jag pratade med när de isolerade mig på den där slutna avdelningen den där gången för många år sedan. 
Hon var den som sade åt mig att jag skulle sluta vara så in i helvete rädd för ljuset ... Men just det där vet jag kanske inte om det hjälpte. 
Hon är den enda som organiserat polisjakt all the way från Gävle för att leta efter en trasig ungflickesjäl som hade tappat hoppet om livet...
Hon är den som alltid finns och älskar. Villkorslöst. Precis som mig.

Jag har med andra ord så jävla mycket att tacka henne för. Så jävla mycket! Från skratt till gråt, ångest och fånig lycka! Hon är kanske inte min bättre hälft .. men min lika hälft. Mitt älskade kräk, mitt überkeffo och min eviga kärlek.

Men Motala - första gången vi träffades efter att ha chattat på passagens chat "Basement" i några (4?) år var fantastiskt! 
Vi lyssnade på Siebenbürgen, drack jordgubbste och rullade i snöhögar... 
Det finns inte så mycket mer att säga när orden inte sträcker till ... mer än att jag är tacksam för att jag får ha henne i mitt liv.

 

Hultsfred. Längst fram. Kan det ha varit -02 kanske? Jag minns inte. 
Jag minns bara röjjet, känslan och hur in i helvete bra det var. 
Det finns lixom inget som slår konsert på festival. Man är redan så jävla lycklig och pepp och att då sedan få se jävligt bra band på det - Ja, that makes perfect helt enkelt! 

 

Jag menar: Vem älskar inte att få leva helt vilkorslöst en vecka? Äta Mariekex och dricka sprit till frukost och gå vilse men träffa så jävla mycket trevliga människor att det faktiskt inte spelar någon roll. Ja, det kallar jag livet det ;) 

 

Och snart är ju Skrotungen typ 18 och då tänker jag banne mig börja om. Gå på festivaler och härja. 
Minsann. Tant kan! 

 

(att jag sedan är så senil att jag glömt allt om det där om 14 år är en helt annan femma) :p

 

 

 

Alltid när jag hör den här så ler jag lite och känner den där välbekanta värmen som sprider sig hastigt genom kroppen. Den kommer ofta lika fort som den går men kroppen reagerar på de välbekanta ljuden och för en stund faller tankarna en hel hög år tillbaka i tiden.

 

Jag ljuger om jag säger att det inte handlade om en pojke för det är klart det gjorde... 
Även fast det känns som hundra år sedan så var det fortfarande väldigt verkligt när det pågick.
En period trodde jag nog att han var en ängel. En sådan där som man inte kan leva utan. Man blir tom när personen inte finns i ens närhet längre.
Många år senare vet jag att det gick alldeles utmärkt. 
Det skall dock tilläggas att människan är oerhört saknad. 

Jag saknar det inrökta vardagsrummet, kaffekannan på bordet och alla timmarna vi kunde sitta på natten och prata. 
Men allt det där är en evighet sedan och han bor inte kvar där. Inte jag heller för den delen. 
Kanske ses vi igen, kanske inte. 



Men Tack -Du-, för allt du gav mig. Du kommer alltid ha en speciell plats i mig!

 

 

Jävlar Anamma - Jag gör vad som helst
Klicka på bilden.

 

Det mesta med Jävlar Anamma gör mig lycklig faktiskt.
Det är minnen, det är glatt och man blir sådär lite sprudlande utan anledning... 

Denna anledning tillägnar vi alla karlar som av någon misstänkt anledning aldrig ville ha oss... Back in the days. 
Väldigt märkligt det där! 
Vi var alltid städade, hade aldrig under 7 i promille och var allmänt charmiga! 
Jävligt märkligt I tell you! ;) 

Men låten gör mig nu, många år senare ... fortfarande lika full i skratt och lika lycklig! 

 

 

...klicka på bilden för att höra låten...

 

Är det möjligt att vara slemmigare? Att verka mer som mammas lilla pop-pojke som slickar rumpa? 
(inte för att det är fel att slicka rumpa om man är av den sorten dårå) ...Men just den här har jag fått helt upp i halsen. 

Och musiken, den är ju inte ens bra. Överhuvudtaget! Jag blir irriterad, grinig, bitter och bedrövad helt enkelt! 

Nej, du Eric... gå hem och kamma dig och skaffa lite könshår innan du kommer tillbaka igen. Rösten har du ju faktiskt! 

Det var ungefär ett år sedan sist och musiken är ju själens syre, eller hur? Så vi kör en omgång till va? 

En sång som alltid, Alltid får mig att må är denna:

 

...klicka på bilden för att komma till låten och youtube...

 

Ksmb, The lyckliga kompisarna, The Kristet Utseende m.fl är musik jag alltid bär med mig i hjärtat. 
De lyfter gråvädersdagar och jag blir sådär varm inombords som man blir när man kanske inte tänker på något specifikt men man känner igen känslorna från förr som sprider sig sådär fint i kroppen...

 

Än idag kan jag minnas festerna där hos P i det gula huset bredvid biblioteket. 

Jag kan minnas alla nätter jag har sjungit denna på stadens gator tillsammans med andra vackra (likvärda) texter...

Och till och med minns jag gånger jag dansat runt med skurmoppen och skrålat för full hals. 
Och det känns fint.

Och jag blir glad. Väldigt glad!