Dumskalle - När Talibanen är som bäst!

 
Jomenalltså... Äpplet och stammen och allt det där. Det kanske ligger något i det trots allt? 
Men det är klart... Helt säker kan man ju aldrig vara! 
Eller?! :) 

Diskuterade igenom hur dagen hade varit vid middagsbordet idag:

En sur taliban: Jag fick ingen frukt idag! 
Nähä, varför inte då, undrar mamma jag självfallet.. 

För jag kallade **** för DUMSKALLE! 

Hur i hela friden skall man reagera lixom? Det var -väldigt- svårt att hålla sig där... 
Men kanske inte -så- märkligt att hon inte fick frukt. -host-
 
Och nej, dumskalle är faktiskt inget uttryck jag använder! Kan det komma från Astrid Lindgren? 
Och nej, jag skyller inte ifrån mig nu. Men ärligt...som talibanen skulle sagt: Det var faktiskt inte jag! 

Så det så! 
 

Låg jag inte precis och krystade?

 
 
Håller som bekant på att packa. Har gjort iordning förrådet from hell nu. Och ni anar inte vilken lättnad det är! 
Sheisse, vad jag har slängt saker... Och smärtan över att behöva göra sig av med saker är -inte- helt ok! 
Inte alls faktiskt! Oh well... Mindre att flytta. Man får tacka! 
 
Men så kom vi till alla (och då menar jag jäfligt många) säckar med barnkläder... En del har gått till de svunna jaktmarker. Ni vet alla de där med kräkfläckar på magen och grötfläckar på benen...
Resterande har gått till bättre behövande med mindre barn än min taliban. 
Av egen erfarenhet vet jag att barnkläder kostar och som småbarnsförälder har man det inte så himla fett. Inte så att det stör i alla fall.

Jag vet dessutom hur in i bomben tacksam jag har varit för allt jag faktiskt fått ärva och har fått under tiden Talibanen var liten. Herrejesus, så jäfla tacksam jag är! 
Från människor jag både känner och inte känner. Från människor som läst bloggen eller vänners vänner. Det har verkligen varit helt fantastiskt! 
Därav skänker jag självfallet även våra kläder vidare... Kan de göra nytta är det skitbra!
 
Och nu när jag sitter här och tvättar, viker och går igenom alla Talibanens bäbiskläder kan jag inte riktigt fatta att hon verkligen varit så liten. Vart tog tiden vägen? Samtidigt som jag i samma andetag minns den stora magen, krystvärkarna och rummet som kryllade av läkare och skitläskig uttrustning... 
Var det inte igår? 
Var det inte bara någon vecka sedan jag gnällde om en trasig muttolainen och att aldrig skaffa fler barn? 
Idag skulle jag gärna ha ett par tre stycken till... Men fråga mig om ett par timmar så har nog det gått över iofs...
Men visst blir man sentimental av alla de där små plaggen, alla minnen... 
Herregud, så lugnt och skönt det var framförallt :)
 
Nej, här blir det minsann inga barn gjorda... Jag skall gå och jobba istället. 
Lyssna på skrikande ungar och inse att fler barn är en skitdålig idé! 
Hade dessutom aldrig kunna toppa det jag redan har. Hon är ju faktiskt ganska enastående! 
 
Well... Off we go! 
...Med bäbisdoft i näsan...
 
 

Och -där- gick hela jävla systemet åt helvete...


Så går man hela dagen i någon jävla sorts ångestdimma för att man vet att man skall träffa kräket. 
Kräket som på papper står som talibanens pappa. (vilketjävlaskämt)

Talibanen berättar flertalet gånger att hon inte vill träffa honom. Att han är elak. Att hon inte förstår varför hon måste träffa honom. Dumma pappa. 

Jag försöker vara tyst. Säger att vi måste stå ut en timme. Sedan kan vi gå och hitta på något annat. Att människorna blir arga om vi inte kommer. Att hon får sitta i mitt knä. Att jag är där med henne hela tiden.
För det är ju sanningen. 

När vi hade det sista mötet undrade socialtanten hur gammal talibanen var ... för hon har väl precis fyllt fyra va, säger hon...
Eh jo, Hur så - undrar jag...
"Ja, då är det ju inga problem för dig att styra henne! Säger du bara att allt det här är jättebra för henne och att hennes pappa är jättebra så tror ju hon på dig" 
Och precis ungefär där höll jag på att slå in pannbenet på henne. 
Återigen - Har ni inte hört vad jag sagt repeterade gånger i över ett år nu? Vad är det ni inte förstår?

Kastar Ni in era ungar i hajars gläfsande käftar? Skickar ni era barn till krigshärjade land? Släpper ni iväg de med främmande svartjobbare som mest sysslar med olagliga affärer? 
Nej, jag tänkte väl det. Och det gör nämligen inte jag heller. 
Sedan ligger det självfallet mer i botten än detta ... Men ja, allt passar sig inte här.
 
Så nej, jag tänker inte ljuga för mitt barn. Eller manipulera henne. Varför i hela friden skulle jag? 
Och vad tror de egentligen? Vad skulle komma för gott ur det? 
Är det -någon- som förstår hur de tänker? 
För min del tycker jag inte det verkar som om att de tänker alls. 

I övrigt konstaterade de att de övervakade besöken inte fungerade alls ... Nähä, hur kommer det sig undrade jag återigen...
"Nej, men ni kommer ju ingenvart. Det trodde vi att ni borde gjort vid det här laget. Ni får gå på samarbetssamtal hos Familjerätten för det här och ta det den vägen" 

Återigen: HAR NI HÖRT VAD I HELVETE DET ÄR JAG SÄGER ERA JÄVLA INKOMPETENTA IDIOTER?
 
Idag skulle vi som sagt träffats ... Han kom inte. 
Inte ett ord, inte ett mess. 
Jodå.... bra där ... Pappa! 


Fy fan, vad mitt hjärta värker. Så enda in i helvetet faktiskt!

Hejdå Skrotis...

 
Så var kvällen kommen. Dagen före dagen. Dagen då skrothögen åker på semester i 5 dagar utan sin mamma. 
Det gör lite ont i mammahjärtat och jag börjar redan känna lite av den där gnagande tomheten som uppstår när ungen lämnar boet.
Things are not quite the same om ni fattar...
 
Men det kommer bli fint för henne att få lite egentid med mormorn. Ingen är som mormor. 
Ni som har barn - vissa av Er - fattar vad jag menar. 
Mormor är alltid bäst. Mormor vinner alltid. Om mamma är dum är det mormor det gråts efter. 
Får man inte göra en sak för mamma kan man ge sig tusan på att man får för mormor. 
Oavsett vad mamman har sagt både till barn och mormorn.
Men det är kanske så det skall vara?! 
 
Legoland och Lejonparken skall de i alla fall besöka och jag kan tänka mig att det kommer bli ett minne liten kommer leva på länge! 
Självfallet är jag grön av avund både över att det blir mormor som får ta med henne på sin första resa dit och för att jag inte får vara med och dela hennes steg. 
Samtidigt vet jag att det kommer komma en tid då även -VI- får åka iväg och upptäcka världen. 
När livet tagit lite nya vägar. När det finns lite ekonomi. 
När mamman kan ta semester. 
Då skall vi upptäcka världen. Så många, många millimeter vi bara kan! 
 
Nu skall vi svälja klumpen i halsen och tänka på allt trevligt som barnet kommer vara med om. Inte på det fåniga mammahjärtat som skriker i protest! 

Älskade barn - Ha nu den finaste resan. Samla minnen, snäckskal och sol så syns vi alldeles snart igen! ♥
 
 

Älskade Talibanprinsessan - 4 år idag!

 
Klockan 08,21 den 10 juli 2008 valde världens vackraste lilla flicka att titta ut...
(Läs om dagen Liten mötte världen ↑ )

Idag fyllde hon plötsligt 4 år och jag tycker inte det är länge sedan jag låg och krystade för kung och fosterland medan det kändes som att hela innehållet i kroppen på mig höll på att falla ut ...
(Det gjorde det märkligt nog inte) 
 
Men vi har i alla fall firat talibanen i omgångar nu. Både helgen i helgen hos Mormor och självfallet här hemma idag. 
Rapunzelklänningen och microfonen är ett resultat av dagens presenter! 
I helgen fick hon även en sparkcykel av oss. En mycket lycklig liten taliban skulle jag vilja påstå!! 
 
Det blev en lätt födelsedagsfika då magen har krånglat idag.. Men glass åt hon i alla fall och lite muffinssmet.. 
Väry gott för en liten mage det där! ;) 
 
Och som om inte det var nog bär det snart av på semester för hennes del... Legoland och Lejonparken i Danmark. 5 dagar borta med mormor och hennes F.
Mamman kommer sakna och sakna. Man kan väl säga att det är väldigt tur jag jobbar nästan hela den tiden. 
Det är konstigt - man behöver verkligen en paus och lite egentid ibland... Men när man väl får det så blir det alldeles tomt, tyst och kallt. 

Min lilla har nog växt lite fast i mig. Utan henne känns det ingenting värt. Även fast hon kan vara den största terroristen sedan Hitler ibland :) Älskade lilla skrotungen min! 

Så vi säger Grattis nu... Grattis älskade, älskade barn på DIN dag! 
Tack för att jag fick bli din mamma! 
Jag älskar dig mer än ord någonsin kan förklara! 
Du har gjort mig hel! 

"Men jävla fågel att ligga där och dö!"



Vi påträffade en nästintill död fågel precis utanför dagis på väg hem idag.. Med tillhörande äcklig mördarsnigel på...
Mamman får tokont i hjärtat .. berättar för talibanen att vi skall gå tillbaka och kolla om det finns någon vaktmästare eller dylikt där som kan ha ihjäl stackarn...
Och på väg tillbaka till avdelningen utbrister ungen:

"Men jävla fågel att ligga där och dö!"

Opedagogisk som jag är dog jag av skratt. Jag undrar vart hon får allt ifrån! ;)

Men när hon faktiskt förstog hur landet låg till så grät hon en skvätt och ville att vi skulle ringa doktorn. Så doktorn kunde lägga honom på en stor säng och göra honom frisk igen.
För han måste ju faktiskt hem till sina kompisar igen. De undrar ju vart han är. Och han vill inte vara ensam.

Så ja, känslig är hon nog trots allt min lilla ängel.. även fast det kommer ett par mindre kraftuttryck ibland ;)

Är det bara folk utan allergier som skall kunna smaska bulle på sammankomster?




Grattis Sverige och allt det där! Ledsen att vi struntade i att fira men här i Ghettot händer det inte så mycket.. 
Och vi orkade faktiskt inte ta oss någon annan stans just idag!
Skit i allt vad "borde" heter. Det var precis det vi gjorde. Vi åt jordgubbar i soffan till frukost och vi gick tillbaka till sängen och lekte och gosade ett par timmar till.


Ungen spenderade en timme i badet och vi har hjälpts åt med tvätten och disken. 
En sådan där supermysig morgon som man önskar man hade varje ledig dag. 
(nu vet vi ju alla att Det inte lär inträffa men)

Inträffade en sak på den där föräldrafikan igår som gjorde mig lite upprörd... 
När de vet att det finns barn som inte skall dricka mjölk för att de får ont i magen utav det ... varför införskaffar de då inte substitut eller liknande saker utan mjölk? 
Är det bara folk -utan- allergier som skall kunna smaska bulle på sammankomster?
När jag kom till dagis var i alla fall min lilla alldeles förtvivlad. Alla åt bulle, både vuxna och barn.. men inte hon. För hon får inte äta mjölk. Ja, jag hade godkänt att hon fick äta bulle om jag hade vetat om det.. men det gjorde jag ju då inte..
Hon fick ett äpple. Och det var ju snällt på sitt vis. Men testa att vara tre år och käka äpple när alla dina vänner äter bulle. Not so fun huh?

Men still - kontentan - Är det ok att lämna barn med allergier utanför och sedan låta alla stå och äta runt omkring henne? 
Nu finns det självfallet olika situationer. Det är inte så jag menar att hela världen skall anpassas efter henne... Men jag tycker det är lite konstigt när det är just dagis/kalas att det inte tas hänsyn om man faktiskt vet om att det kommer finnas barn med allergier där.. 
Men det kanske bara är jag som är den där gnälliga, jävla morsan igen?
Men mitt hjärta blödde lite igår .. Det gjorde det. 

Men, jag var tydligen inte ensam om att ha det där blödande hjärtat... 
En vän vars har barn på samma avdelning hade oxå fått en släng av blödande hjärta och innan jag hunnit ta mig från jobbet till dagis var talibanen lovad bullbak och så många bullar hon kunde äta (laktosfria ofc) och lek dagen efter..
Said and done...

Så när vi väl tog oss ur bad och pyjamasar så traskade vi ner till A med familj. Jag dumpade en lycklig taliban för att som föräldrarna sade: Gå hem. Städa. Vila. Gör något. Vi fixar det här. 
De 3 timmarna var guld!

Hann både rensa i talbanens rum och börja röja lite!
Det var en väldigt glad taliban jag hämtade hem idag. Hon somnade snabbt som tusan ungefär mitt i "lillebrors vise".
Tur är väl det.. det är sådan där tidig morgon imorgon igen. 05,00. Upp och hoppa! 

Antar att det bara är att hoppa i säng och ladda. Den förlamande tröttheten sitter fortfarande i kroppen och folk har börjat undra vad det är för fel eftersom man ser så sablarn sliten ut hela tiden. 
Jag vet inte jag. Kanske stress? Kanske sommar? Kanske brist på något?

Men om någon hittar (skänker mig?) en veckas semester till ett land där man kan sova en vecka vore jag skittacksam. Gärna ett ställe utan täckning på mobilen och andra människor. 
Nordpolen? Vore coolt att ha en isbjörn som huvudkudde eller så!
Oh well... vi avslutar här och så hörs vi imorgon! 

Ta hand om Er vänner... Snart är det helg!


Dagens ros ger vi till Alexandra och Simon!
Ni är guld värda!
Tack för att ni gjorde talbanens dag!
<3

när jag skriver sådana där ord som "föräldrafika" så känner jag mig så jävla vuxen!



...Talibanen in person...

Måndag blev natt till tisdag och det vankas snart jobb. 
7 timmar innan det bär av till föräldrafika på dagis. 
(och när jag skriver sådana där ord som "föräldrafika" så känner jag mig så jävla vuxen!)

Ok, ok.. Jag känner mig inte bara vuxen. Jag känner mig lite missanpassad oxå. Ni vet ju alla hur det går till när Elin är med i de här sociala tillställningarna lixom...

Vi minns väl alla -födelsedagskalaset- ... Ni vet det där när vi blev serverade sallad och kyckling och jag trodde jag skulle vara tvungen att sätta mig och göra det där tjejer egentligen inte gör i en buske! 
Hej och hå som magen skrek. 
Den piercade mamman med knulltofs, trasiga jeans och en jävligt kass mage.. Det är jag det!
Så ja, föräldrafika var det imorgon ja. Undrar om jag kanske helt enkelt skall behålla jobbkläderna på?

(men om det nu skall sägas så gick det skitmycket bättre på kalas nummer två!!)

Ja ja, man är kanske inte perfekt... Men det är ju ingen annan heller. Till trots för polerade ytor, spetsklänningar och fina bilar. 
Allt är inte så jävla perfekt. Jag är tacksam för det. Makes me feel more mänsklig och allt det där!

Jag kom av mig tror jag... Skulle egentligen berätta att talibanen fått hem sin nya säng idag och att det nya soffbordet är på plats. 
Sheisse, så fint det blev. 
Ungen är tokglad... och jag med henne. Speciellt eftersom ungen brakade rakt igenom sin gamla säng idag...
Snackar vi timing eller snackar vi timing?
Så tack älskling för att du stressade arslet av dig innan du åkte ikväll! Guld värt!

That leaves us too ... vad skall man nu köpa till ungen i födelsedagspresent?
För det kan väl inte vara så att hon by any chance önskar sig något annat än en säng? :)
Lexikon? Städsaker? Schack? Klädnypor, träskor?
Det tål att tänkas på ... Men nu är det banne mig inte långt kvar. Lite mer än en månad så fyller skrothögen hela fyra år.
Min stora, kloka, känsliga, vackra, lilla flicka!

...Jag önskar jag kunde ge dig världen...


Dags att ta sig till sängen. Räta ut sig i horistontalläge ett tag. Det känns som att man behöver vila inför kommande vecka...
Mig veterligen så står det lite smågrejer på agendan...

En möjlig sleepover, piknick i slottskogen, spelkväll och födelsedagsfirande ...
Håhå, jaja... Det är tur man inte är gammal som jag brukar säga!

Godnatt mina vänner... vi hörs imorgon!

Inatt skall jag gråta slut på alla tårar..

Jag älskar dig. Så jag kvävs. Jag vet inte hur jag skall lösa det här.
Jag vet inte hur jag skall ta dig bort från mannen som skrämt oss i så många år.
Jag vet inte hur jag skall rädda oss.


Men jag Skall, rädda oss. Jag skall.
På något vis kommer vi klara oss!

Inatt skall jag gråta slut på alla tårar.. skaka av mig all rädsla som dödar allt inom mig.. imorgon skall jag vara stark!
Då skall jag rädda oss!

Älskade barn. Förlåt för att det blev så här. Förlåt, för att jag fuckade allting.
Förlåt, att jag var mänsklig.



Och jag undrar om du vet att om man byter ut den ena bokstaven i hans namn så blir det -satan-


Förlåt. Jag älskar dig högre än livet!


<


Du är allt jag nånsin önskat
Du är allt jag nånsin drömt
Du är den som får mig minnas
Alla drömmar jag har glömt
Och du är den som får mig hoppas
Du är den som får mig le
All min kärlek får du bära
Hela livet vill jag ge

För du är där när ingen ser mig
Du är där när stormen yr
Du är där när natten skrämmer
Och du är där när dagen gryr
Och jag vill alltid ha dig nära
När som åren läggs till år
Och vad livet vill oss lära
Är att framtiden är vår

Lalala

När som klockorna har stannat
Och tiden tycks stå still
Och man inte vågar säga
Det man längst i hjärtat vill
Då ska vi ta varandras händer
Då ska vi minnas denna dag
Och förstå vad som än händer
Är det alltid du och jag

För du är allt jag nånsin önskat
Du är allt jag nånsin drömt
Du är den som får mig minnas
Alla drömmar jag har glömt
Och du är den som får mig hoppas
Du är den som får mig le
All min kärlek får du bära
All min längtan vill jag ge

Ja, all min kärlek får du bära
Hela livet vill jag ge

Kan det bero på att jag hade kjol och ingen spik i läppen?


Barnkalas. Inget som står på min tio i topp lista direkt. Ni som följer oss minns kanske Talibanens första barnkalas?
Kalaset from hell där det serverades mat och var en dresscode alá spetsklänningar.
Nearly killed me I tell you!

Igår var det dags igen. Prinsesskalas. Behöver jag säga att jag var livrädd?
Jag hade ungefär tusen ursäkter klara om vad jag kunde och inte kunde äta och varför. Thank god, serverades bara korv och kakor! Kakorna kunde jag skylla på laktosallergin.
(men ja, jag tycker tårta är äckligt)

Kalaset förlöpte dock väldigt smärtfritt den här gången. Tror inte det var en jävel som varken trodde jag skulle sno tv´n eller kidnappa några barn.
Undrar om det kan bero på att jag hade kjol och ingen spik i läppen?
Ibland får man ju lixom leka lite svensson även fast man kanske inte är riktigt där!

Människorna var trevliga, ungarna sockerstinna och obstinata. Lyckliga, fnissande, skrålande och stundtals vrålande.
Precis som det skall vara har jag för mig.

Med andra ord var det en jädrigt lycklig taliban som följde med hem efteråt. Eller ja, kanske inte lycklig ... för hon skrek som fan när vi skulle gå... men det lugnade sig två steg utanför huset :)

All in all - vi överlevde!
Men jag måste väl bara säga att jag bävar för nästa gång. Återigen. Ledsen folks... Jag är verkligen inte den där mamman som älskar att socialisera med andra barns mammor... Är jag kass nu bara för det?

Men jag bidrar med en liten bilddrop på en glad Taliban i alla fall! :)

När talibanen hittar på sattyg #459


Man säger till ungen... gång på gång på gång.
Lek inte med den där ställningen. Den är lille-pips. Klättra inte, häng inte och stoppa framför allt inte in huvudet i hålet.

Dagligen säger jag det där.. Om och om igen.

Jag tror öronen är defekta på mitt exemplar av arten. Fyllda med sirap. Blockade av hennes egna ord. Jag vet faktiskt inte...

Men ni kan väl gissa vem som fastnade skrikandes i det där hålet idag va?
Ajjemen!

Om någon har ett par nya, funktionabla öron är ni välkomna att skicka dom. Snarast!

Mamman börjar nämligen få lite ont i närverna här!

Mitt Dåliga föräldraskap - Jag skyller på finnarna!


Jag var inne på mitt gamla youtube-konto idag. Kikade runt lite för att kolla in gamla videos på talibanen och så vidare.. Tvärmysigt. Tills jag ramlade över min favoritvideo...

Helvete, säger jag ... (ursäkta) men videon har haft över 73 000 visningar! Vad hände där lixom?
Och det skall tilläggas att det finns ungefär 15 sidor med kommentarer... på finska! Hilfe!


Men jag känner att efter alla kommentarer där måste jag få förklara mig lite. Det känns ju inte helt ok det här.
(Google translator är dock inte att rekomendera kan jag säga.. sheisse, vad fel det  blir ibland!)

Nej, jag spelade aldrig den här låten för att lära henne fula ord. Hon var för liten för det at the moment.
Dock hade jag den som ringsignal på telefonen en period och ungen blev som tokig varje gång hon hörde den.
Glad, sprallig och dansant.
Ajjemen, jag filmade. Så hemsk är jag!
Att jag lägger ut en film med mitt lilla oskyldiga barn som jag leder rakt in i skärselden och fördärvet med finska svordomar.

HUR KAN JAG?

Usel mamma. Hur kan jag? Vad tänker jag på ...och framförallt -

"Det är sådana som mig som gör att det går åt helvete för dagens ungdom...."

Och så vidare... Så låter en del av kommentarerna på youtube...
Oh my sweet little sorry ass god känner jag, suckar, skakar på huvudet och tänker: Skaffa perspektiv för bövelen!
Ungen är liten. Hon kommer inte minnas de orden.
(hon minns inte sitt andra ord som var: Istu...som betyder sitt på finska heller för delen!)

Det var en kul grej på den tiden. Jag lovar. Sitter inte alls och indoktrinerar henne med svordomar. Varken på finska, norska eller på andra utrikiska språk. Promise!

Men kill me... Jag dör faktiskt inte om ungen svär. Så till vida att hon använder det för att förstärka en mening. Jag tycker inte att det är katastrof. Jag gör det, andra gör det. Varför skall inte hon få? Egentligen?
Men ja, självfallet är det inget jag önskar att hon gör. Per dags datum har det skett tre gånger mig veterligen.

Senaste gången i söndags... Ni vet då jag "äntligen" hade fått min mattebok. Död, skräck och fördärvelse.
Ungen hade nog fattat att det inte var en bra bok. Jag hade sagt att det var en tråkig bok för vuxna med konstiga, svåra tal i ...

Ungen kommer några timmar senare innan vi skall äta middag och där ligger den bland annat bröte på bordet:
"Mamma, är det din jävla bok som ligger där?".
Jag satte kaffet i halsen och förklarade att sådär får man inte säga.. Det är en tråkig bok... men ingen jävla bok. Ungefär så... fast bättre.
-host-

Ingen är perfekta i sitt föräldraskap. Jag i detta läge skyller på finnarna. Det var finnarna som "trollband" talibanen med sången. Deras fel, aldrig mitt!

Jag menar - jag har faktiskt aldrig gjort fel! Ni fattar det va?
Dessutom dansade hon till dansband oxå ... So I guess that makes it even? Huh? ;)





Liten berättar att hon återigen blivit slagen i magen...


Det var en lång dag på jobbet idag och när klockan var 17,45 stämplade jag ut och sprang iväg till dagis.
En liten skrutt vandrade runt på gården med fröken och städade.
Mammahjärtat grät lite och jag avskyr verkligen de dagarna när hon behöver vara där så vansinnigt länge.
Jag vet att hon trivs, jag vet att hon har det bra... Men jag tycker fortfarande inte att det känns ok med så många timmar och så långa dagar...
Min lilla tjej är faktiskt fortfarande liten... Tycker ju jag i alla fall. Även fast hon fyller 4 år till sommaren.

Det blev att springa hem, äta leftovers, gosa och läsa saga. Imorgon blir nämligen sådär lagom spännande den med. Mammans väckarklocka ringer 05,00 ... en halvtimme senare skall talibanen väckas. 06,15 måste vi vara ute ur dörren.
Något säger mig att humöret på talibanen inte kommer vara att leka med imorgon!

Det skall dessutom bokas samtal med dagis imorgon!
Ett av barnen har vissa våldsamma tendenser som ofta visar sig gå ut över de andra barnen. Bland annat mitt barn.
Jag börjar bli vansinnigt trött på det här och efter idag när Liten berättar att hon återigen blivit slagen i magen och hennes mössa låg på ett tak känner jag att: Nu får det fan vara nog!
Barn är barn. Barn bråkar. Men det måste finnas gränser. Och detta barnet har gått över den gränsen nu.
Mitt barn kommer hem med blåmärken. Ledsna historier och tårögda ögon. Det är INTE ok. Alls.
Så Ännu en gång tar vi upp det här. Jag kräver att det tas tag i.

Varför detta barn gör som den gör är en annan fråga. Jag antar att det är reaktioner på annat. Men oavsett så är det ett problem som denne får ta tag i.
Det skall inte behöva gå ut över varken mitt eller andras barn!

Har NI erfarenheter av liknande? Hur har ni hanterat det? Är det något JAG bör tänka på?


Jag säger godnatt nu. Det blir som sagt en lång dag imorgon!

Sov gott mina vänner!

Lilla tandtroll...



Efter att ha vaknat lite försent i panik, stressgjort frukost och börjat planera dagisvandringen konstaterar ungen att dagis är stängt idag. Tur man har någon som är vaken i det här hushållet... Så vi lugnade ner och hade en skön, seg morgon...

Men Nu springer vi ut i vårsolen för lite lek innan det är dags för en akuttid hos tandläkaren.

Ungen min är en sådan där riktig olycksfågel och lyckas med än det ene än det andra...
Hjärnskakningar, konstanta blåmärken och skrapsår... Men barn will be barn. Så är det.

Det sista är dock ett resultat efter att hon och vännen lekte jage. Ungen gick rätt i golvet och tog väl emot sig med tänderna eller så ..
Ett smärtvrål utan dess like och ett samtal till tandakuten där de bad oss att avvakte och vänta och se hur det gick med smärtan och tanden...
Allt gick bra i två veckor men nu börjar tanden bli Blå.. Så hej, tandläkaren. Here we come!

Ha en fin dag i solen, we are off! :)

Äpplet som inte föll...

image description


Talibanen ställde sig i fönstret imorse och suckade tungt..
Men mamma, det är ju ingen snöööö. Jag vill ha snööö!

Äpplet faller inte långt från stammen säger de som vet. I det här fallet föll det nog inte alls.
Lika snö-galna båda två.

Så vinter - vi är redo för dig. Anytime! 

Amen!

talibanmorsa i jeans, svart tröja, håret i halvknut och en lång spik i läppen...



Skitbra att ha barn. Älskar att ha barn. Jättemycket. Nästan alltid. Men kanske inte hela tiden?
Som igår till exempel: När talibanen skulle på 5-årskalas. Då tyckte jag inte det var jätteskoj alls.

Jag är som bekant inte så överdrivet jättesocial av mig. Det kan man ju tycka är ok.
Sedan är jag defenitivt inte jättesocial när det kommer till nya människor. Nya människor skrämmer ganska mycket skiten ur mig. Precis som nya situationer. Ny mat.
Saker som kan få min mage att kuka ur skrämmer bokstavligen talat -skiten- ur mig.
Här snackar vi inte nervös mage här snackar vi en mage som härjar värre än bomberna i irak när den ser vissa saker.

Behöver jag säga att vi utan förvarning fick serverad en s t o r tallrik med tortillas, kyckling, sallad och att det var typ dränkt i dressing?
Man kan lixom inte med att tacka nej då. Då äter man. I alla fall hälften. Hoppas att man hinner hem innan det brakar loss så att säga. Jag klarade mig minsann, det gjorde jag. Men tänk er paniken. Sedan kändes det väl lite sådär när man kom in oxå...
Barnet i fråga är av utländskt ursprung. Så var även alla släktingar som var där. De har en lite annan -dresscode- kan man säga.
Klänningar, spets och jag vet inte vad.

Picture this - stressad talibanmorsa i jeans, svart tröja, håret i halvknut och en lång spik i läppen. Jovars, man fick ju uppmärksamhet. Det fick man. Jättemycket.
Av alla de typ 10 kvinnorna som satt stelt i soffan fick jag jättemycket attention. De vek inte med blicken en sekund. Undrade för en sekund om de trodde jag var där för att kidnappa barn eller sno tv´n?!

Döm av min förvåning när mamman i familjen blev -S T Ö T T- när jag ville gå hem efter två timmar.
Det var väl inte riktigt min tanke.

Ljuga sig lite - springa fort som fan ut och börja andas igen.
Tack för kaffet!
Talibanen hade förövrigt skitskoj. Första riktiga dagiskalas med inbjudningskort och allt.
Min lilla, stolta prinsessa...
Mamman var lite rörd. Det skall erkännas det minsann.

Nu hoppas vi att nästa kalas blir lite mindre panikartat.
Jag skall i förväg förvarna om att jag har en magsjukdom som gör att jag inte kan äta. Alls.
kan.bara.dricka.kaffe!

Men vi väntar lite med nästa kalas va? Ja, det gör vi!
Vi säger så!

När Talibanen skall börja dejta...



Det känns skönt att ha formuläret klart redan nu. Har förstått att det här med pojkar kommer allt tidigare och tidigare.
Skrämmande. Mycket skrämmande.

"IF you grow up - what do you wanna be?"

Min lilla flicka. I närheten av en pojke?
Visste ni att min nya hobby är att slipa basebollträ på kvällarna?

Nejdå. Jag lovar. Det är inte så illa.
Jag har sagt att jag inte sträcker mig längre än till:
Hemundervisning, utegångsförbud.. (som endast får kringås om det sker med heltäckande burka) och dubbla lås på dörrarna.
Värre än så blir det inte. Promise!

Men som det är nu är Talibanen bara en liten ynklig på 3½ år med feber som fortfarande ligger på 40 grader och pendlar.
Hon är med andra ord inte helt kry. Legat hela dagen. Och gårdagen. Sover, yrar och fryser.

Skall se om det går ner lite varma koppen nu.
Perkele, vad jag vill ha sommar och vår av anledningen: FRISKHET OCH DÖDA BACILLER!

Vad längtar NI efter just NU?

Har vi fastnat i basiluskträsket?



Härligt det här med dagis och baciller tycker ni inte?
Just nu är de 7 ungar av 23 på Talibanens avdelning. Resterande ligger hemma i feber. Hög feber.
Vi snackar influensa.

Jag trodde vi fick en lindrig variant. Ungen insjuknade förra veckan. 39-40 graders feber ett par dagar. Lördagen minskade det och på söndagen var ungen återställd.
Måndag vankade det dagis. Talibanen både åt och lekte. Pigg som få. Men det var då det.

Idag ringde de strax innan lunch och meddelade att Talibanen har 39.5 i feber.
Jojo... det är nog de där basiluskerna i omlopp igen minsann.

Så nu sover den lilla sedan ett par timmar tillbaka och det är dags att vakna om det skall bli någon sömn alls inatt.

Så ptja... vi stannar väl hemma ett tag till då.
Nu gäller det bara att hitta på lite hemmaaktiviteter så vi inte dör av tristess med!

Tips?

Dagens Taliban...

Sjukstuga och VAB!



Såklart jag visste att vi inte skulle slippa undan. Det är mer regel än undantag att ungarna blir kräksjuka. Man kan helt enkelt inte komma undan skiten.
Det vore ju dock bra om man hade någon liten jävla aning innan det kom... Så man kunde ladda med blåbärssoppa, varma koppen och annat.
För det där med att ta sig ut med kräksjuka barn är ... inte helt lätt. Och jävligt fel mot omgivningen om man säger så.

Anyone? Någon som vill svänga förbi med supplies imorgon tro?

Har tappat räkningen på antal spyor men jag blir lika faschinerad varje gång över hur mycket och ofta man som liten kan få ur sig saker. Både från det ena och det andra hållet helt enkelt.
Min stackars lilla människa.. Helt slut är hon nu.
Mellan första och andra kaskaden var hon så trött att hon somnade sittande i soffan medan jag bäddade om hennes säng... Lilla pluttan... Det är verkligen inte lätt att vara magsjuk. Hua!

Men hon tar det bra. Mellan varven skrattar och skämtar hon... och gråter lite. Såklart.
Hon sade för en liten stund sedan när jag frågade hur hon mådde:
"Mamma, jag har kräkits! Massa! Och nu är jag himske lessen!" ....med darrande underläpp...
Herrejesus, har jag nämnt hur mycket jag älskar den ungen?

Och ok, det är hemskt att säga... Men det finns lixom en liten fördel med att hon blir sjuk såhär. Liten och ynklig och allt det där ni vet...
Hon blir så v ä l d i g t kärvänlig och gosig. Hon klappar, gosar och berättar om och om igen hur mycket hon älskar mig.
Och lika många gånger fräter min kärlek sönder alla hudceller jag har och jag smälter. Som en pöl.
Min lilla, kloka, vackra människa!

Jag håller tummarna för att det här går över a.s.ap nu!
Liten har en semestertripp till mormor´n att se fram emot i helgen. Oj, som hon längtar.
Mamman och karln skall med på semester. Mer om det senare.

Har varit uppe sedan 05,40 imorse och bokstäverna dansar dubbel samba bortöver. Jag misstänker jag behöver sova lite. Någon minut eller tre kanske. Innan det är dags för mer tröstande, torkande och skurande.

O andra sidan... Jag torkar så gärna hennes spyor, jag byter hennes sängkläder, jag vyssjar, läser godnattsagan igen och stryker över ryggen när hon ulkar.
För just hon. Den där lilla varelsen. Hon har gett mig allt. Nu är det min tur att ge henne allt. Genom resten av livet.
. Och jag ser fram emot - V A R J E - dag!

Men nu... innan jag ramlar omkull. För jag har redan somnat till två gånger här framför skärmen nu.



Och där tog det nog stopp. Jag vaknade en timme senare. Så inlägget kommer idag istället för inatt.
Det positiva är att ungen inte kräkts mer och jag hoppas att det inte blev värre än såhär den här gågen! Förra året hade vi nämligen TRE varv med det här spyandet! Måtte det inte bli likadant denna gången!

Så idag tar vi en mys och gosdag. Hämtar kraft och laddar för helgen! Det blir bra!

Har Ni klarat Er undan sjukdomarna den här vintern?
Några supertips för att hålla Er friska och krya? :)
RSS 2.0