Hidden Stars...


...Klicka på bilden för att komma till lapptäcksgudinnan...


Jag har haft privilegiet att träffa många underbara människor under åren som jag har bloggat.
Vissa av Er har jag träffat på nyligen medan vissa har hängt med i flera år.
Tia - vi kan kalla henne det är en av det som hängt med i några år nu... Ungefär sedan Talibanen låg i magen och kallades för Tarzan skulle jag tro.
Då jag var övertygad om att det låg en liten pojkbäbis därinne som kulle heta Nathaniel.

Jag minns inte riktigt men vi sprang på varandra när hon lottade ut babytäcken/lapptäcken. Jag blev såld. Dom var så vansinnigt fina. Jag menar . kvinnan är vansinnigt och då menar jag VANSINNIGT duktigt på det hon gör.
Det slutade i alla fall med att jag plötsligt hade välrdens finaste babytäcke i min ägo.
Sanna älskade att ligga på det och kika och utforska alla figurer som fanns på det.

Tyvärr var det en av sakerna som blev förstörda i branden. Som så mycket annat.
Jag var ganska förkrossad. Det är ju de där personliga sakerna som verkligen betyder så jädra mycket!
Men snälla, söta, fina kvinnan - gjorde ett nytt. Samt även med en hyllning till älskade Herr Greger, min kattskatt och "förstfödde" på. Hon tänkte verkligen på allt.

Inte nog med det - innan jul kom en liten tyst kommentar om vi hade kvar samma adress. Om hon fick lov att skicka oss en julklapp.
Denna snälla undebara människa som jag tyvärr ännu aldrig fått chansen att möta irl ännu.

Det Ni ser på bilden ovan var det vi fick.... Samt ännu ett par supersöta grytlappar med julmotiv som jag självfallet inte fick fotat innan jag fick tummen ur och skriva det här inlägget! Grytlapparna som jag blivit så förälskad i eftersom de är så vansinnigt söta...
Har varit på väg att köpa dom i ett par år nu men det har alltid kommit saker imellan.. såsom ekonomisk kris och att Tia haft lite för mycket att göra! :)
Men nu är dom äntligen mina!

Kudden ni ser är Sannas - Hon älskar den och vi brukar sjunka till den på kvällarna. Den bor i Sannas rum och går under lite olika namn. Just nu heter den bara Blubb!

Jag vet inte hur jag skall kunna återgälda henne.
Kvinnan är fantastisk!

Kika in i hennes blogg för att se allt det fantastiska hon har pysslat ihop. Jag lovar att ni inte blir besvikna!

Tack, snälla, rara Tia!
Jag hoppas jag en gång får chansen att bjuda dig på fika och diskutera allt det där mellan himmel och jord med dig!
Du är en av människorna som gör världen till en vackrare plats!

Stor kram från mig och Liten Skrothög! ♥
...Minibäbis på första lapptäcket....

...Och drunkningsdöden var angiven...

Inatt hade jag skitmånga bra idéer om vad jag skulle roa Er med idag. Lite sådär att jag låg och fnissade för mig själv i sängen och tänkte att: Nu jävlar.. nu kommer dom nog skratta minsann. Håhåjaja!
Det var Innan jag somnade. Det var innan jag blev väckt av karln som ringde på skypen (som ofc är På i mobilen). Det var innan jag -återigen- somnade från karln i skype och vaknade av Talibanen -återigen- klockan två.

Jag och Talibanen höll bara på tills halv fem imorse. Det är skitkul det här!
Jag hade förstått om hon var ledsen, om hon var rädd eller om hon hade mardrömmar. Eller rentav separationsångest. Men det är ju inte det heller. Hon är helt enkelt bara skitvaken. Vill titta på tv. Prata. Leka med katterna.

Men Alltså.. Sorry baby... Du behöver mer än typ 4-5 timmars sömn. It´s not enough.
Så mamman är konsekvent. Tills ungen somnade om vid halv fem.
Sedan låg vi i koma tills lite efter sju. Morning has broken och allt det där ..

Några timmar senare har hjärnan kapitulerat, kaffet gör en bara jävligt dålig i magen och man undrar om man kanske vaknar om man försöker dränka sig i handfatet?
Dilemma: Det kan tänkas att jag somnar så fort jag blundar således är drunkningsdöden angiven!

Så var det kontentan av det här inlägget då... Jag hann att glömma bort den. Jag som var så jädra fyndig inatt.
Gör om, gör rätt.

Äsch vadfan... Jag testar metoden med handfatet helt enkelt!

Anyone - Finns det valium för barn? Narkos? Anything? Bur?

Nu åker dom runt och slåss i rymden...



När Talibanen tittar på tv så går jag oftast runt och pillar, plockar eller sitter och läser. Såvida det inte är den där gosstunden innan natten när vi myser och äter kvällsmat.
(och jadå, jag använder tv´n som barnvakt ibland när ungen är skittrött och inte vill/orkar hitta på något)

Men jag blir allt mer och mer skeptisk. Jag menar - Vad i hela friden har hänt med barnprogrammen?
Vad hände med magin, fantasin och allt det där andra som var så ... -fint och tryggt- på våran tid?
Själv tar jag allt mer och mer till sagoböcker nu! 

Nu åker dom runt och slåss i rymden, dom krigar, dom trycker ner varandra... I vrje fall i många av dagens barnprogram! 

På min tid var det läskigaste barnprogrammet "Rädda Joppe" om jag inte minns fel.
Det var barnprogram som fick en att må bra.
Björnes Magasin, Astrid Lindgren, Bert, Kalles klätterträd och så vidare...
Inte ens McGyver var  läskig.. Eller Poirot för den delen.

Här hemma är vi inget fan av barnkanalen. Mostly not. Det är väl på morgonen mest. Charlie och Lola.. och tandborstningen och påklädningen. Ungefär där ligger det. Annars är hon inte intresserad.
Pomos Piano tittar vi på , på fredagar om jag inte missminner mig.
Men hellre tittar hon på mina gamla inspelade vhs band eller sådant jag hittar på nätet... Och jag är tacksam för det!

Vad presenterar Ni för Era ungar? Vad tittar De på? Vad skulle Ni vilja att dom tittade på? Vad tycker Ni om dagens utbud av barnprogram?

Är det bara jag som är så jädra gammal och kinkig och muttrar över hur jävla mycket bättre det var förr?
Äre så?


Ofrivilligt sömnlös aka Talibantrots?


Talibanen har många ideér. Bra som dåliga.
En av de sämre är väl att gå upp mitt i jävla natten för att sova i min säng.
Själva delen med att sova i min säng är väl helt ok... Om hon bara hade somnat om.
Ofta somnar hon inte om. Nej, det är inte för att hon lägger sig för tidigt. Eller att hon sover för länge. Hon lägger sig vid 19-20 tiden och går upp vid 7-8 tiden på morgonen. Helt normalt för en tre-åring skulle jag tycka

Men att vakna vid 1-2 tiden på morgonen. Klarvaken.. och hålla låda till 5-6 på morgonen Innan hon somnar om igen...
Det börjar bli -lite- tröttsamt.
Är det en fas? Hur länge varar den?
Hur har Era barn varit? Har ni haft liknande problem? hur hanterar/hanterade ni det?

//väldigtskittröttmammasomförsökervarakonsekventnätternaigenom.

Karius och Baktus i röven?



Den lilla talibanen har somnat för natten och mamman har rasat ner i soffan med en kopp kaffe och den nya fantastiska filten hon fick för ett par veckor sedan.

Ser ni att ungen har ärvt min passion för badkar? Snart ligger hon där i och sover hon med!
Förövrigt undrar jag om ungen börjar få tänder i r*ven?! Hon hade nämligen hela r*ven full med tandkräm igår när jag trodde hon satt och gjorde nummer 2.
Jaja... Nu vet vi att Karius och Baktus inte kommer dit i alla fall och det känns ju tryggt!

Spännande det där med paket by the way. Det har formligen rasat in sådana sista två veckorna.
Både från Tradera och vänner.
Jag skall dedikera ett litet inlägg till de där fina människorna lite senare... Men just nu funderar jag på att plita ihop en ny header. Jag har -igen- tröttnat på min gamla kan man väl säga.. Och det är alltid bra tid för en förändring!

Men nu - Dags för lite mera kaffe, hitta lite bra musik och gräva ner sig bland bilder och minnen!
Just ja... finns nu mera en twitterknapp i högra hörnet däruppe för de som har intresse av det!

Lusselelle...Lussebulle... :)


13:e december.
Luciadagen. Förväntningar. Glitter. Glögg. Pepparkakor. Ljus...Allt som hör Lucia till.
I alla fall om man bortser från regnet och stormen. Den passade inte alls in. Fy för bövelen så kallt.
Tack och lov hade pedagogerna tagit sitt förnuft till fånga och insett att det faktiskt inte gick att ha barnen ute utan hade firandet inomhus istället.
Thänk god för det säger vi då!

Ungen var pepparkaka i år. Söt som socker var hon!
Hon var den enda som -hjälpte- fröken "dirigera" under sångerna .. inte helt otippat. Lilla Fröken Spex!

Min var även den ende som klädde av sig under sångstunden.
Är jag förvånad?
Som året innan var det min lilla skrothög som fick uppmärksamheten. Igen. Hon är bra på det min lilla! Och ack, så söt :)

Det var till skillnad från året innan fler än typ tre föräldrar och det är ju trevligt. Att föräldrarna engagerar sig lite. Det är väl inte direkt jättevanligt när det kommer till de lite mer "mångkulturella" förskolerna att engagemanget är så stort. Tyvärr.
Det är synd. Det är ju för barnens skull. Och oavsett religion så är det ju en fin tradition. Något som barnen uppskattar. Är det då rätt att neka dom det firandet? Gemenskapen?
Jag tycker inte det!

Mysigt var det i alla fall och det var en trött, lycklig och Stolt liten tjej jag nattade ikväll...

Och tänka sig.. efter ett par veckors tragglande sjöng hon faktiskt: Lusselelle, lusselelle.... Istället för:
Lussebulle,lussebulle ;))

Hur har Eran lucia varit?
Inne, ute,var det många föräldrar som var med?

Min lilla, stora TalibanPrinsessa!



Tänka sig att denna vackra lilla avkomman är min!
Min lilla människa. Min stolthet. Mitt allt.

Den här lilla vetgiriga, kloka, empatiska varelsen.
Min,min bara min!

Jag är så stolt att hjärtat spricker.
Hon är allt jag någonsin kunnat drömma om.

Min räddning, mitt syre och den som får mig att känna!

Älskade lilla barn vad jag älskar dig!
Glöm aldrig det!

Tack för att jag fick bli just -din- mamma!

KattSkatt-Er!



Det är dags att även Ni får välkomna våran nyaste medlem i våran dysfunktionella familj...
Den lille herrn är 9 veckor gammal och har fått namnet Mio av mig och lillskrot.
Går dock oftast under namnet "Lilla Pip".
Så på bara någon månad har vi gått från att vara 2 stycken i hushållet till 5 stycken. Livat, varmt, gosigt, och alldeles underbart!

Men nej, det var ju inte riktigt meningen. Det var det inte. 2 av katterna är bara fosterhemsplacerade hos oss under en tid.
En vän har en kämpig tid och behöver avlastning tills det ordnat upp sig för henne.

Lille Pip, är en ren bonus. Och dessutom en av födelsedagspresenterna som Sanna blev lovad på sin födelsedag.
Jag menar - Hur roligt är det egentligen med en säng? ;)
Ja, jag tänkte väl det!

Så nu är det highlife. Morgon och kväll. Det springs, det leks, det gosas, jamas och går ivägen!
En vacker dag kommer jag bryta benet på en av odågorna. Men den dagen, den sorgen!

Sedan får man ju se det positivt att Sanna får växa upp med djur. Jag har alltid ansett det för att vara nyttigt.
Att kunna lära sig ansvar och omtanke på ett mysigt sätt helt enkelt!

Men så när nätter som igår kom tillexempel .. med en unge som vaknade klockan halv två och ville ligga i mammas säng.. Och tre katter till som var samma mening..
Jodå, då var vi igång tills klockan var sex imorse. Moment 22.
När den ena somnar börjar den andra...

Till saken skall väl tilläggas att dotra börjar bli sjuk, hostar och är småfebrig.. Så det är väl det som spökar.
Men ett tag var jag beredd på att lägga mig i svalen. Att lämna dom åt ödet. Antingen så somnar dom eller så slår dom ihjäl varandra! ;)

Men ack, så bra det gick och nu väntar det en ny natt.
Förhoppningsvis med lite mer sömn. Det behövs!
Godnatt mina vänner... Snart är det helg!


F*ck Supernanny och GestapoUppfostran!


Det blir alltid en del snack om uppfostran när man har barn. Oss föräldrar i mellan. bland annat.
Man läser på nätet, man ser på tv och man blir inpräntad av sina föräldrar och svärföräldrar.
Såhär skall ni göra! Det här är bra. Så måste ni göra...

"För gör ni inte såhär så blir Ungen sjuk, rebellisk och helt jävla dum i huvudet!"

Men vet ni vad? Jag har insett att jag faktiskt skiter i allt det där nu.
Inte så att jag inte lyssnar och tar till mig bra råd. Jag vill gärna ha bra råd. Jag vill gärna ha information.
Jag vill bara inte höra att: Gör du inte på det här och det här sättet så gör du FEL!

Alla barn är unika. Egna. Med olika behov, krav och förutsättningar.
Vad som funkar för din kan vara så jävla fel för min! Ni fattar?

Jag har varit så jävla rädd för att misslyckas med Talibanen. Från den dagen jag såg det där pluset på stickan. Då blev jag så in i helvete nojjig!
Hur Fan gör man? Hur i hela helvetet uppfostrar man ett barn?! Jag har ingen barnvana!
Tänk OM det skulle vara så att hon hamnar i fel sällskap någon gång i livet? Vad gör jag då? Bara som ett exempel lixom. Det är ju inte så att man själv var någon guds ängel!

Jag börjar inse att jag aldrig kommer vara rädd för att misslyckas. Men jag har även insett att jag är den människan som kan ge just -min- Talibanen dom där verktygen som är rätt för att just Hon skall klara sig genom livet så gott det går!

Klart hon kommer åka på nitar. Klart hon kommer göra fel. Klart hon kommer trotsa, härja och vara allt det där som jag förmodligen inte vill hon skall vara.
EN PERIOD.
Någonstans anser jag att det är hälsosamt. Det är en del av hennes utveckling. Hon precis som jag gjorde på den tiden måste få gå igenom den där skiten.

Det hon lär sig kommer i sin tur stärka henne och ge henne fler verktyg att jobba med i framtiden!

Under tiden kommer jag finnas där. Som en vandrande vålnad tätt intill. Alltid redo att ingripa, att vägleda, att finnas och stötta.

Vad som är rätt och fel?! Vi jobbar tillsammans! Men jag tror inte på alla tvång och måsten. Hon måste få känna sig fram.
Vill hon experimentera så skall hon få göra det!
Jag tror det är viktigt. Jag tror det kommer hjälpa henne i framtiden.
Fuck, alla metoder hit och dit. Supernanny släng dig i väggen! 

Min unge skall få lära sig livet genom att Leva! 


Men först, först..... så skall jag bara slänga på dom där dubbla säkerhetskedjorna på dörren, skaffa hemundervisning, kyskhetsbälte och boka in henne på klosterskola i Schweiz så fort hon är mogen!


Hur står det (s)till egentligen?



Ibland blir jag sådär förbannat trött. Ja, de flesta av Er som känner mig vet nog!
Idag var en av de gångerna!

Ja, det handlar om Talibanen och Spökskräcken. Spökskräcken som jag personligen är övertygad om att tillkom på dagis.
Antingen på grund av pedagoger, barn, böcker och eller sånger. Inte vet jag eftersom Talibanen är 3 år och inte riktigt har vad som krävs för att förklara exakt vad som skett mer än att hon är väldigt rädd, har mardrömmar och inte vill gå till dagis på morgonen.

För mig så är det nog. Jag litar på mitt barn och jag litar på min instinkt.
Har det hänt något på dagis så vill jag att vi tillsammans med pedagogerna kan jobba med att hantera problemet.
Det vill säga: Diskutera och se vad vi kan hitta för lösning på problemet!
Ganska logiskt skulle jag vilja tro!?

Jag tog -återigen- upp problemet imorse när vi kom till dagis. Sade att hon är fortfarande väldigt rädd och hon har spenderat helgen i min säng med tanke på att hon vaknar i mardrömmar.

Pedagogen svarade då: "Ja, men vad bra. Då vet vi ju att det inte är härifrån. Vi har ju inte diskuterat spöken på flera dagar och i helgen har hon ju faktiskt inte varit här!"

Nu vet inte jag om just den här pedagogen har träffat barn innan? Om hon är lobotomerad? Om det är måndagsgröthjärna och eller om h*n faktiskt bara är helt j*vla dum i huvudet?
Jag vet inte det. Så jag kan inte uttala mig om det. Men ungefär i samma sekund som h*n hade svarat vände h*n sig om och började hålla på med något annat.
Nonchalant, omoget och oproffsigt!

Jag vet inte hur det är med Era barn. Men mitt barn har en hjärna. I den hjärnan sitter bland annat en minnesbank. Den minnesbanken raderas inte under helgen.
Jo, självklart glömmer barn saker. Vuxna oxå.
Det jag vill komma till är att en till exempel rädsla - Den försvinner oftast inte bara sådär. Bara för att det är helg. Bara för att ungen inte är på dagis på två dagar! Herre-min-jesus, vad blodtrycket ökade där. Jag var faktiskt tvungen att vända på klacken och gå hem.

Vi försöker igen med en annan pedagog imorgon. Det här är inte ok!

Jag menar - Det är väl inte ok att pedagogerna har samma intelligensnivå som barnen de jobbar med?

//GrinigTRÖTTochJävligtLessMorsa!

Grodan ... Här kommer vi!

...Finaste lillhjärtat - Julen 2009...



För två år sedan, när talibanen var ungefär lika liten som på bilden kom dagen för hennes första dag på dagis.
Feels like forever!

Då - i 2009 var jag livrädd. Herrejesus, så in i bomben rädd jag var. Det kändes som att slita hjärtat ur bröstkorgen och säga att: Här. Ni är väl försiktiga? Det kan så lätt gå sönder.
Jag menar: Lämnar ni bort hjärtat till främmande människor?
Min lilla, lilla fina gosunge.

Den dagen stog jag mest i ett hörn medan tårarna trillade ofrivilligt och förrädiskt ner över kinderna.
Separationsångest überalles. Vi hade knappt spenderat någon tid alls utan varandra. Någon timme här och där.
Jag kände mig - övergiven.

Ungen var toklycklig. Hon kunde (läs:ville) inte på den tiden. Hon var 13 månader och kröp fortare än andra ungar sprang. Jag lovar. Jag minns det väldigt väl nämligen!
(speciellt gången vi både blev magsjuka och talibanen precis lärt sig gå och kutade runt och hämtade saker i lägenheten som hon ville kasta i dass medan jag låg i fosterställning och ringde nödslakt)
Jag minns det!

Men det har gått bra. Över all förväntan. Ungen utvecklas i en rasande fart. Än har hon inte brutit varken ben eller armar och mig veterligen inte varit i slagsmål.
Dock har hon blivit biten 3 gånger.. varav två ganska illa.
En pojke bet henne precis bredvid ögat och halva ansiktet svullnade. Andra gången bet samma kille nästan hål i armen på henne!
(Ja, jag har funderat på att bita tillbaka och fråga hur det känns. Jag är hemsk, jag vet det!)

Imorgon är det dags igen. Dagis. En ny avdelning, med stora barn!
Hjälp. Help. Hilfe! Alla vet det där med egna barn och andras ungar. Ungar kan vara så jävla elaka!
Och det är nya fröknar. Unga sådana. Kan dom något? Har dom egna barn? Och framför allt: Kan dom ta hand om Mitt? Kan dom ge henne rätt värderingar? Utveckla hennes förmågor?

Aj, aj, aj. Mitt mammahjärta!!

Jag skall följa med imorgon. Sedan skall jag ha ett väldigt nära öga på dom. Det skall dom veta minsann!

Paranoid? Jag? Nej, vad pratar ni om?

Hejdå Fjärilen. Tack för den här tiden. För allt ni gett min lilla flicka i bagaget! Ni har varit fantastiska!

Hej Grodan - Kommer ni någonsin kunna leva upp till allt det här?

//Hönsmorsa aka paranoid och jävligt blödig!

Då skulle jag gråta, mamma!

Mamma, vart är -C-?
På tåget till Stockholm minns du väl, älskling?
Mamma, skall du oxå åka till Stockholm?
Nej, det skall jag inte, för vad skulle du göra då?

Då skulle jag gråta, mamma!




Älskade, älskade,fina Ungen min! ♥

Mors dag...



Mors dag i söndags. Jag hade egentligen glömt det.
Vi har aldrig varit så duktiga på sådant här tyvärr.

LillSkrot är självfallet för liten för att riktigt fatta upplägget. Men världens finaste teckning och blommor fick jag allt av henne på fredagen när jag hämtade på dagis! ♥

I måndags träffade jag x. Han, som jag knappt känner hade även han fixat en morsdagspresent. En hemskt fin blomma.. (som jag förövrigt inte har en aning om vad den heter. Jenny?), En sådadan där morsdags-trisslott med 4 lotter i och .. hör och häpna - Vitaminer!

Jag skrattade då. Det gjorde jag!
Inom loppet av ett halvår har jag fått vitaminer av två olika karlar men av samma anledning. Vadan detta? Försöker dom att säga mig något? Ja, jag säger ju det. Tant börjar bli gammal helt enkelt!
Håhåjaja!

Nåväl, jag blev väldigt glad och det kändes fint att bli uppmärksammad på den här dagen!
Och tack älskade skrot.. för att just DU blev min dotter!




Sjöfartsmuseet...





Det har varit ganska tomt på utflyktsfronten ett tag. Av olika anledningar. Men nu fick vi i alla fall finally tummen ur och ringde M och hennes lilla Isabella och tog oss till "Sjöfartsmuseet" vid Majorna här i Göteborg!

Efter en lång men lugn spårvagnsresa, korvstopp och godis paus kom vi fram till slutdestionationen!
Superkul var det. Barnen var -sjövilda-! Dom hoppade, dansade, skuttade, sjöng, tittade på båtar, lekte och myste!

Våning 2 och 3 var fyllda med olika skepp och gamla antikviteter. Spännande att gå och titta på för oss vuxna men blev nog lite tråkigt i längden för de små. I varje fall innan vi kom till lekrummet. Och det gungande skeppet man kan sitta i .. Herrejesus... Mamman var grön i ansiktet när talibanen var klar. Vilket var efter två minuter. Hon fick panik min lilla goding. Jag förstår. Jag stog nämligen bara på trappen och blev alldeles skakig och dan! :)

Men något annat var det när vi kom ner till första våningen och akvariumen! Oj, vilka stora ögon och glada utrop! Vilken lycka!
Alla dessa vackra, stora, små, fula och söta fiskar och krabbor. Maneter och en del annat! Dom var lyriska våra små! Mammorna med. Ett tag. Tills jag såg en fulare variant av -hajen-. Då skrek jag och sprang till akvariefiskarna och lämnade M med barnen! 
Havskatt tror jag dom hette. Stora, fula, gråsvarta monster som säkert hade huggt av mig hela handen och mer därtill om man bara hade kunnat ta sig ur! Hua! 

Avslutade dagen med fika och promenad i ströregnet innan vi satte oss på 9:an hem till Ghettot igen! Det var en fin dag!
Ett ställe att rekomendera om ni är i Göteborg det vill säga!

Så himla fint att det är gratis för alla -oss- under 25 med! ;)

(jaja, ok.. min näsa växer lite nu.. men jag såg väl ung ut eller nå´t) ^^

Utvecklingsamtal med Talibanen...

...Isabella och Talibanen på Sjöfartsmuseet i söndags...


Det var utvecklingsamtal på talibanens dagis igår. Efter det samtalet var det nästan dags att sluta kalla henne för taliban. Hon är faktiskt egentligen ingen taliban. Inte på dagis i alla fall.
Meningar som:
"Hon är en solstråle och väldigt speciell för oss i den här barngruppen"

"Vi hoppas hon får behålla sin fantastiska känsla för empati och medmänsklighet"

"Hon har blivit så väldigt stor och duktig och alla de andra barnen älskar henne. Hon är dessutom extremt kreativ och kan pyssla ihop saker med vad som helst och finner de mest finurliga lösningarna på saker!"

Det är dom där orden som får mammahjärtat att smälta. Skrynkla ihop sig av stolthet och ögonen tåras.

Min människa är en fantastisk liten varelse helt enkelt.
Klok, Snäll och hjälpsam.
Älskade unge!

Och ja, det är klart jag vet att de skall framhäva saker som är positivt. Min dotter har som sagt sina talibansidor oxå. Ingen tvekan!
Envisheten, myrorna i arslet och det väldigt, väldigt välutvecklade "Alfons-syndromet".

O andra sidan är det petitesser. Det kommer växa bort... får vi hoppas :)
Hon är ett litet mirakel. Mitt mirakel dessutom.

Herregud, så älskad hon är min lilla taliban! <3

Barnakuten vs hjärnskakning



Det måste vara en första gång för allt antar jag...
I torsdags hände en sakerna jag fasat för sedan Liten började gå. Hon ramlade. Så riktigt j*vla illa!

Pang, med bakhuvudet rakt i asfalten. Liten var helt borta. Man såg stjärnorna snurra och ögonen som rullade i huvudet på henne.
Hon pratade inte på nästan två timmar.. Efter ca 45 min somnade hon. Klarade inte hålla sig vaken längre.

Skräck! Riktig jävla skräck var det! Knappt nåbar var hon!
Tack o lov fick jag tag i J och T som körde in oss till Barnakuten på Östra sjukhuset.
Vilken fantastisk personal måste jag säga!

Allt gick relativt fort och smidigt och när vi väl kom dit började Liten piggna på sig. Back to normal typ. Förrutom tröttheten. Hästdos med Alvedon. Nevrologiska tester. Känna på skallbenet..
Allt var normalt. Tack och lov.

Hjärnskakning blev domen. En lätt sådan.
Ordination: Vila i helgen. Dagis på måndag.

Ibland har man tur. Det kunde gått mycket värre. Min älskade unge!
Och så vansinnigt duktig. Inte ett gnäll. Inte ett pip hos doktorn. Bara glad och snäll. Trots den sena timmen som det han bli.

Nu leker och härjar hon som vanligt igen. Ingen fara alls. Bulan är såklart kvar.. vilket den nog kommer vara ett tag.. men så länge den inte plågar henne är det ingen fara.

Nu blir det hockeyhjälm och rulla in ungen i madrass när hon går ut framöver! :)

Trotsungen vs Prinsessan

bild från sommaren -2010 - tagen av Tezz


Ungen började trotsa imorse och jag frågade lite uppgivet om hon var mitt lilla troll varpå skrothögen svarar: -Nej, mamma. Jag är din stjärna!

Kan man göra annat än att smälta? Jag kan det då inte. Jädra unge att ständigt tvinna sin mamma runt lillfingret. Hon är redan nu, innan 3 års ålder bättre på att manipulera än vad jag någonsin kommer bli!
Grattis, älskade unge. Jag vet du kommer nå långt här i livet!

Vi skall inte ens prata om det nya tricket. Det där som kommer när hon verkligen, verkligen vill något...
När hon lägger huvudet på sné och blaffrar med dom där vansinnigt långa, vackra ögonfransarna som jag inte kan förstå vart dom kommer ifrån och säger:
-Mamma, jag älskar dig så mycket. Mest i världen! Jag är din prinsessa!"

Jag undrar om det kan vara så att ungen fått nyss om att hon är förjävla söt och att hon spelar lite på det? Att hon -möjligtvis- utnyttjar det lite. Kan det vara så? :)

Oh well... Snart är hon väl en odräglig tonåring som jag kan få lov att låsa in. Vi tar igen det då...
Hon kör med mig nu, men hämnden är ljuv ;))

Min älskade lilla vackra unge. Vad vansinnigt tomt och hemskt livet skulle varit utan henne!

Titta mamma, ett spöööke!




Liten ser en spökplump på spårvagnen (heltäckande burka med endast hål för ögonen) och utbrister Högt och Tydligt så Ingen på den överfulla spårvagnen kunde missa henne:

"Titta mamma, ett spöööökeee!! Hon seeeeeer ingenting!!"

Så höll ungen på i 15 minuter.
Jag vet inte hur spökplumpen reagerade. Det var lite ...svårt att se... Resterande del av vagnen hade i alla fall svårt att hålla sig för skratt.
Min fina, frispråkiga lille unge ;)

Så en sväng till stan blev det i måndags. Vi vigde in Kungsparken jag och Liten. Helt fantastiskt att sitta i solväggen vid Yran och äta klubba och värmas av solen!
Kika på folk, gräva i gruset och efter en stund kom även Sofie och hennes lilla Dylan och mötte upp oss!
Då blev det gifflar och promenad minsann. Tokfint!

Sanna hittade även tomtens lykta som ni ser. Han hade glömt den utanför en restaurant den senila gubben. Sanna ropade jättelänge men han hade nog glömt hörapparaten med tror jag ;)

Avslutade dagen med Ica, badkar och 17 stycken "Aj aj Buff". Sedan var mamman mer eller mindre död! ;)


Ungen var till Salu på Blocket tidigare idag!




Joråsåatte.. Ungen var till Salu ett tag idag. På blocket. Eller nej, inte ens till salu faktiskt. Jag slängde henne i kategorin: "Barn med 1½ meter arm som bortskänkes!"

Lämnade henne i ett par minuter i badet medan jag gick iväg med lite rentvätt. När jag kommer tillbaka har ungen fått tag i tvättmedelspaketet. Halvfullt skall tilläggas.
Det var tomt när jag kom in. Allt låg nämligen i badkaret.

Ungen är jävligt ren nu. Jag hoppas det inte är farligt. Jag har skrubbat henne, sköljt, smörjt och tittat.. men det varken syns eller verkar som att hon fått utslag.
Nojjig blir man ju endå lixom!

Hur f*n kunde armarna bli en meter längre än kroppen? Jag bara undrar? Är det bara min unge som lider av det här?

Ibland alltså.. Ibland!

Jag fick lite ont i nerverna och bestämde att det fick bli lunch hemma istället för på stan och lite sova här hemma istället för femton minuter i vagnen.
Men snart är det dags.

Mamman vs Talibanen.

Vi provar igen helt enkelt. Låt det gå bättre denna gången!

Sjukstuga för 323 gången i år!


Tar det aldrig, aldrig slut?

På riktigt börjar jag gå lite på knäna här. Ungen med misstänker jag! 

Inatt vid ett började hon kaskadspy. Nu är klockan snart 13 och hon kaskadspyr fortfarande.  
Ingenting får stanna.

När, när, när... får hon lov att bli frisk?? 
Det här är 3:e eller 4:e helgen i sträck det är sjukdom. Det går bara varv på varv på varv.


Ringde dagis och det var tydligen fler som var sjuka. Men seriöst. Varför i helvete lämnar man sjuka ungar på dagis om man misstänker magsjuka?? Eller ser att ungen uppenbart har feber? 
Jag förstår verkligen inte! 
Kan någon berätta?? 

Är verkligen jobbet så jävla viktigt att det går före ens ungar?? I sådana fall är det något som är jävligt felprioriterat!

Hon har gått baklänges och kräkts sig igenom köket tre gånger och varje gång hon är klar ser hon sådär ynklig men glad ut och utbrister:
"Mamma, Sanna är frisk nu! Nu kan vi gå ut!"
Mitt lilla hjärta, det är inte lätt det där med sjukdom...

Återigen skickar jag dagens ros till fantastiska C som går och handlar åt oss! Vet inte riktigt hur vi skulle fått till det annars!
Mina vänner är lätt de bästa jag har!

Nu skall jag passa på att slänga i mig lite mat innan kräkmaskinen vaknar igen!

Ha en fantastisk helg ni som kan :)

RSS 2.0