För många år sedan. När jag trodde jag var nästan vuxen men inte var mer än en 15-16 år så hade jag en människa i mitt liv. 
Han var som den pappa som försvann ifrån mig när jag var liten. Ett ex till morsan.
Vi höll kontakten i många år till morsans stora förtret och än idag är det inget populärt ämne tror jag...

Det är konstigt vad man kan älska och längta efter en stad som man en gång så intensivt hatade.
Nu i eftertid har jag förstått att jag bara behövde pröva mina vingar. Flyga lite. Utvecklas. Lära känna mig själv. Hitta mig själv.
Om jag är helt i mål? Nej, det är jag inte. Inte på långa vägar.

Jag är nog den där typen som är lite för drömsk, lite för vilsen och en aningens lite för trasig för att någonsin kunna hitta alla de där pusselbitarna som jag har tappat under åren.
Men många har jag hittat. Skavda och nötta i kanterna. Men det är lätt att sätta dom på plats även fast man får rucka lite med vissa av dom.

En av bitarna är Strömstad. Hemstaden. Den staden som jag paniskt rymde ifrån för snart 10 år sedan.
När jag kastade mig in på kontoret på dåvarande jobbet, slängde fram min uppsägning och sade att det var slut. Finito. Jag är borta nu.
Så från att jobba 200 timmar i månaden och bo på 11 kvm på ett motellrum, 3 mil från närmaste stad så packade jag mina (få) resväskor och flyttade in hos en flicka i Göteborg 20 mil hemifrån.

De äventyr som väntade hade jag ingen aning om. Jag tog livet med en klackspark, dagen som den kom och levde från hand till mun.
Men någon gång kommer livet ikapp och man inser att: Helvete, det där var kanske inte så jävla smart!

Men man växer upp till slut. Man börjar inse. Man varvar ner. Man tar ett djupt andetag och frågar sig hur man vill ha sitt liv.
Skall man sitta kvar på samma plats och ruttna eller skall man försöka följa sina drömmar och hjärta?
Att uppnå den där jävla harmonin som alla pratar om?

Jag har insett med tiden... till trots för att det tagit mig 10 år, att Strömstad är hemma.
Strömstad med sina hav och klippor. Med sina turister, döda vintrar,skvallertanter och barn som fortfarande får vara barn och hundra andra saker ... att det är där jag hör hemma.
Jag har insett det - nu.

Men det tar tid. Tid att lära sig vad kärlek är.
Skillnad på hat och kärlek. För det är hårfin balansgång. Tro mig, jag vet. Jag har misslyckats många gånger!

Så även fast jag är den där typen som är lite för drömsk, lite för vilsen och en aningens lite för trasig så har jag hittat svaret och kanske den viktigaste pusselbiten.
Jag har hittat det som är hemma. Och därifrån är det jävligt mycket lättare att jobba sig vidare!

Så talibanen och karln har helt enkelt inte så mycket att säga till om from now on...för utan de är det inte ett hem oavsett! ♥

Det var ett fantastiskt kalas!
Så jädrans trevligt att träffa en massa människor man inte träffat på hundra år. Ok, I alla fall 20 år dårå.
Sedan är det ju lite spännande när en man på runt 70-år kommer och frågar: Du... visst är det du som är Tant Svår på facebook va?
Jag tappade hakan lite där och han skrattade gott. Har fortfarande inte riktigt lyckats placera hur han stod i släktledet.

Maten var som jag redan visste - utsökt. Så blir det när man har en fru som är (en vansinnigt duktig) kock.
Och vi åt och vi åt... allt från hummer och räkor till älgspett och kycklingspett samt en mängd annat gott och smaskigt.
Den fria baren nämner jag inte. Men den var ganska välbesökt. Det kan vi säga.

90 människor. Ingen karatefylla. Nästan. Men när den lilla flickan somnade på trappen så lyfte vi in henne och lade henne i hallen. Hon var nog lite trött. Och förmodligen överjävligt bakis dagen efter!
Ack ja, att vara 20 år var kanske inte alltid vackert när jag tänkte efter! :)
(Hoppas du överlevde utan urinvägsinfektion och förkylning, Johanna!) ;)

Det var flera vackra tal, lekar och lite dans. Med andra ord allt som sig hör och bör på en sådan här tillställning.
Vad jubilanten fick? Pengar som skall gå till en jaktresa i Skottland. Jag är övertygad om att det kommer bli hans drömmars resa och jag är redan nu nyfiken på berättelserna jag hoppas att få höra efter åt!

Jag avslutar med att säga Tack.

Det känns som att ha gått i motvind och orkan i flera månader. En vind som aldrig stillnar.
Grus och sand i ögonen. Förblindad.
Ett stenhårt träningspass där musklerna inte hinner slappna av och hämta nytt syre.
När varenda muskel darrar av ansträngning.
Och man undrar (återigen) om det är nu som man faller ihop till den där lilla pölen på marken.

Den där obefintliga pölen grått, sörjigt, slaskigt  isvatten som folk går förbi för att inte bli blöt om fötterna av.
För att dom får smutsiga skor.

Ett andningshål tack. Och en bänk där jag och Fröken Svår kan sitta och hålla hand tills den värsta vinden rasat förbi.
Där Herr Ångest kan gräva ner sig och Winnerbäck kan börja sjunga om hopp igen.

Och med steg som knappt nuddar golvet går jag mot sängen och viskar alldeles tyst för mig själv...

men imorgon ligger jag återigen tryggt i hans famn. Då skall jag våga andas igen.

När det stormar i själen och hjärtat längtar bort... 

Då önskar jag att det var precis här jag var.

Har gått igenom tusentals bilder. Flyttat dom från Skydrive till en extern hårddisk.
Hujedamig vad det känns lättare i hjärtat nu. Jag lovar!

Jag har ju som en del av er gamla läsare vet haft en del datorkraschar. Allt försvinner.
En bit av hjärtat. För en med så jävla dåligt minne som mig så blir det - en del av livet, som försvinner.
Det är ju mina minnen vi pratar om.
Mina pusselbitar.

Att titta igenom de här korten idag gjorde mig både glad, ledsen, varm och sorgsen.
Så mycket som har hänt. På bara några år.
Det känns som en livstid. Som flera olika liv.
Ibland undrade jag om det verkligen var jag.

Jag såg en flicka med sorgsna, svarta ögon som kravlade på botten.

Kaffet är svalnat sedan en timme tillbaka om inte mer. Jag trycker apatiskt på play om och om igen på "En herrelös hund". Jag har fastnat. I både tiden och tanken.

Det är sådana där dagar igen. När det blåser mer inne än ute och man inte riktigt vet om man skall skrika eller gråta.

det är bara så svårt att höra dig när skriken inuti sliter mig itu!

Jag sitter här och försöker definiera vänskap och kommer fram till att det är så jävla svårt. Rättare sagt: Vissa vänskap är enkla och okomplicerade medan andra är en jävla svår balansgång. Just nu vet jag varken ut eller in.
Men jag tror och hoppas jag gör rätt. Jag tror det.

Jag har en vän. Jag vet inte riktigt vad jag kan kalla det längre för det har flutit så in i helvete mycket smutsigt vatten under broarna sista åren.
Hon har funnits för mig, precis såsom jag har funnits för henne. Sena nätter, tidiga morgnar. In good and in bad.
På senare tiden jävligt mycket bad.
...We always have our memories...

Jag har försökt att finnas det här sista året. När den här människan gått från den ena krisen till den andra. Från svält, till självmordsförsök till raseriutbrott.
Men jag undrar lite: Vad i hela jävla friden kan jag göra när människan nekar till hjälp? När det endast är her way or the highway?
Att jag skall sitta och se på att hon förstör sitt eget och andras liv. Maktlös.


Det gör så jävla ont att se hur hon bryter ner sig själv i bitar som jag inte har en chans att limma. Någonsin.

Jag har mitt eget private hell och Mr.Karma som sparkar mig i bröstkorgen varje dag. Som jag varje morgon försöker lyfta på så att jag ens kommer upp ur sängen. Jag har min lilla människa som kräver sitt och jag har ett jobb att sköta. Deltid i alla fall.
Är det då så att jag måste finnas varje gång det kommer "kris-samtal"? Natt och dag. Jag förstår faktiskt inte vart jag skall finna energin.
När jag inte får en syl i vädret, när människan inte lyssnar. När det i slutändan alltid är Jag som skall dra åt helvete, när det är jag som är boven, den svartsjuke, den som aldrig ställer upp.




Kanske gör jag fel? Kanske är jag en dålig vän? Kanske borde jag försökt mer. Men jag har inte mer kraft.
Jag vet inte om jag gör åt helvete fel och sviker. Det är ett fruktansvärt svårt beslut helt enkelt!
Men det måste göras .. det är gjort ..

Hur Fan definierar NI vänskap? Hur gör man?

Jag vill att ni känner känslan. Pulsen. Magin. Värmen. Det som sprakar under huden.
Allt det där som jag har känt i över en vecka. Det vackra. Det som kallas: Liv! Jag vill att ni skall få känna det. Veta vad det handlar om.
För mig.

Kalla fingertoppar som glöder mot naken hud framför en dator mitt i natten.
Ett gnistrande nyår som var så jävla fint att det inte ens fastnade på kort för jag var för upptagen med att stå ute på balkongen på 8:e våningen, hacka tänder i en varm famn och få champagnekyssar.

Barn som skrattar tills luften i lungorna tar slut och man är på väg att sprängas av kärlek för att det är just därför man lever.

Vänner som ringer och fyller en med så jävla hopp och framtidstro. Lugn. En jävlar-annamma anda!
Tack, Teija!

Det finns så jävla mycket mer. Men det kommer en annan dag.
Just nu njuter jag bara av att vara stark.
Alla problem skall lösas och snart skall världen ligga fri och naken framför mina fötter!
Jag kämpar.. skillnaden nu från förr är att jag Vet att jag klarar det!

Idag förbannar jag min naivitet och min godtrogenhet. Jag förbannar att jag började tro och jag förbannar att började känna.

Jag förbannar att jag lät mig luras, dras med och börja lita på.

Jag förbannar allt detta jävla spelande. Lekande med människors känslor. Som att det inte betyder mer än dom där smutsränderna under naglarna.
Det finns oskrivna .jävla. spelregler.
Såhär gör man bara inte!
Jag litade på dig!

Jag trodde på dina ord, litade på din tunga och kramade din hand när du kramade min.
Just har du gjort mig jävligt illa. Du har trampat på mig och lekt med mig.
Fan!

Han är k.ä.r.

Jag är k.ä.r.

Hur i hela jävla friden gick det här till?

Imorgon kommer han hit och håller fast mina inälvor så dom inte sprängs ur kroppen på mig.
Jag längtar! Oh lord, så jag längtar!


Nu skall vi bara sluta kräkas och stoppa magkatarren i röven på någon som förtjänar den. Jag orkar inte mer! Det gör ont och jag mår så vansinnigt illa hela tiden!
Jädra, förbannade skitkropp!

Sade jag förresten att jag var k.ä.r.
Tänka sig.
Nej, det hade jag inte tänkt mig.
Det här är skitkonstigt. På riktigt.

Nu minns jag, återigen exakt varför jag inte tillåter mig själv att medvetet somna på dagen. Mardrömmarna.
De där extremt verkliga mardrömmarna som skrämmer livet ur en.
När man vaknar andfådd, med hjärtat i halsgropen. Den där känslan av skräck som kommer sitta i hela dagen. Att man lever kvar i drömmen. På trots av att man Borde veta att allt bara är en dröm.

Jag kan inte säga så mycket. Ni kommer förmodligen tycka att jag är helt sinnesrubbad. Det kanske jag är förresten, vad vet jag?
Men det var en dröm dels om M. Om fina vackra M och den åt helvete komplicerade relationen som är. Fast mest kanske om Livet. Jag har inte hunnit att analysera så mycket ännu.

Vi befann oss i något stort jävla hus alá slott ute i skogen. Gud, vet hur många våningar och rum det kan ha varit.
Ena sekunden satt vi en magisk trädgård och pratade, andra sekunden befann vi oss i någon orgie i något rum med 10 meter till tak och med ett gäng änglar som var med oss.
Änglarna stog på varandra, i en tornformation. Efter en stund fick jag reda på att det låg en flicka under änglarna. Hon hade klämts till döds.
Men hon såg vacker och fridfull ut där hon låg.

Två män... (jag tror jag vet vilka det är irl) Skapade en del konflikter. Den ena sade sig vara min arbetsgivare. Han hade tydligen hittat mig full någonstans. Vi hade världens längsta telefonsamtal medan jag låg i någon kupé av något slag och inte kunde röra mig. Efter en stund insåg jag att han fanns och att det var mannen jag älskade.
I huset fanns en känsla av död och tomhet, så även i kupén.

På färden... som gick med tåg. Förbi alla mina gamla hemstäder i både Norge och Sverige blir jag varse om tiden. Att det inte längre är kväll eller natt. Jag inser att jag inte minns riktigt vem som passar liten, men att jag måste hem. Klockan är på förmiddagen och allt blir bara hemskt. Jag måste hem, hem till min lilla flicka som behöver mig.

Någonstans under den där tågfärden nu, så vaknade jag. Och trodde klockan var kvart i sex. 17.47. Men den var vara 12.47.
Kroppen står i alarmberedskap. Den är inställd på stress och en inbyggd panik.
Jag inser att jag kanske fortfarande inte är helt vaken. Och jag är jävligt skärrad.

Jag minns en del av de viktiga samtalen jag förde i drömmen. Jag skall skriva ner dom med. Men inte här. Det var dom för privata för. Men jag tror jag måste börja med lite saker. Som förmodligen påverkar mig mer än vad jag tror.

Helst av allt skulle jag vilja fly nu. Det vill jag alltid när saker kommer för nära. Obehagligt nära. Skrapar hål på huden som blir till vätskefyllda blåsor.
Bildar var. Någon gång måste dom tömmas. Är det nu?

Just nu är det Skevt. Overkligt. Ensamt. Jag längtar efter Liten. Någon som kan plantera mina fötter på jorden igen.
No more daytime sleeping.


Hur analyserar man det här då? Hjälp mig!