Vi fann varandra han och jag. Jag tror det var musiken som gjorde att vi hittade varandra där en sensommarkväll.
När han satt med sin gitarr och sjöng. Och jag som den obstinata tonåring jag var inte kunde hålla mig borta. Tonerna lixom brände sig in i huden på mig. Spelade på sköra, ungflicketrådar i hjärtat.
Sedan var jag fast. Och till på köpet fick jag två "nästan-bröder". Fy för bövelen vad mycket roligt vi hade.

Sena kvällar då det yrde snö utanför fönstret satt vi inne och spelade kort medan Han spelade och sjöng för oss.
Ofta var det Cornelis. Tunga dagar låg jag bredvid ihopkrupen i soffan medan han spelade "Felicia Adjö" och mina tårar rann stilla.

Men oftare skrattade jag. Och log. Och sjöng. Som alla gånger vi åkte ut på havet. Bara vi under en klarblå himmel.
Tuffade runt i en liten båt och diskuterade om livet och löste korsord. Och drack slirv.
Jag minns att jag tänkte att detta var livet. Att det var det här allt handlade om.
Och när jag tänker på det nu, mer än tio år senare inser jag att jag hade nog jävligt rätt.
Det VAR vackert. Det VAR det som var livet. ÄR det som är livet.

Och än idag när jag hör sångerna han sjöng kan det kännas som att jag fortfarande traskar på den långa, lilla grusvägen ner till hans hus, nynnandes... Och det fyller mig med värme även nu, precis som då.

Jag undrar om han fortfarande bor kvar i staden jag lämnade. Jag vet inte riktigt. För precis som i vanlig ordning så är det inget som varar för evigt. Livet är en resa och man går vidare.
Men jag hoppas att en dag, så sitter jag där i hans kök, lutad mot hans axel och vi sjunger "Felicia Adjö" igen!