Dagens Datum. 
Kikade på körslaget. Bor ju Angered. Team Rolinski. Martin. 
Har aldrig varit ett Bwo fan. Never. 
Men det här, det här är fan bra! 

 

Förra veckan var ok. Bra sådär. Det såldes kanske inte helt in hos mig. Och då skall det sägas att jag knarkar musik. Så in i bomben. Ledsen folket! Bra var ni, men det var de andra oxå!

Bengan skrämde mig första gången de uppträdde. Denna gången levererade han så att jag fick ståpäls! Helvete, så bra det var! Bagge levererar som vanligt, han är ju sådan. 
Gladys var grym idag. Riktigt jävla bra! Helt rätt låt och helt rätt sammansatt helt enkelt! 
Men team Rolinski - där snackar vi känsla. Vi snackar om något som är så in i helvete bra att jag faktiskt inte finner ord. 

 

De gjorde så mycket mer än att bara sjunga. Eller så kanske de -bara- sjöng? De sjöng sig i alla fall rakt igenom bröstbenet på mig. Etsade sig fast i hjärtat på mig. Fick det att slå ett par, tre extra slag i minuten. 
När de var klara så hade jag en klump i halsen. En klump av tillhörighet, av kärlek och av perfektion. 
För det var det, det handlade om idag. Perfektion! 

 

För första gången på 8 år kände jag att jag var en ghettobrud. In a good way! 

(Och Ghetto som begrepp är inte heller nödvändigtvis dåligt! Så har vi den saken klar!)

Men låten var så jävla mycket -oss-. Angered. 

Det kändes så jävfla rätt. Det sade klick, pang, smäck ...så satt den där under revbenen och jag kommer aldrig kunna lyssna på den igen utan att tänka på min tid här. I Ghettot. 

Jag tror det här fick bli mitt avslut på den här perioden.  Ett jävligt vackert, fantastiskt avslut.
Angered visade vad de gick för. Visade att de är fantastiska när det gäller. 
Att det finns resurser i misären. Att man aldrig skall ge upp. 

Det är aldrig för sent. Aldrig! Vi kan komma så jäfla långt! Allihopa! 

 

Jag seglar min skuta vidare. Nästa lördag tittar jag på Team Rolinski i Strömstad. 20 mil bort. Fortfarande i Västsverige. 
Jag gråter fortfarande i utslagningen. Jag jublar fortfarande. Röstar fortfarande! 

 

Det här, det var en avslutning jag inte visste skulle komma. Men den var perfekt!