Det känns som att ha gått i motvind och orkan i flera månader. En vind som aldrig stillnar.
Grus och sand i ögonen. Förblindad.
Ett stenhårt träningspass där musklerna inte hinner slappna av och hämta nytt syre.
När varenda muskel darrar av ansträngning.
Och man undrar (återigen) om det är nu som man faller ihop till den där lilla pölen på marken.

Den där obefintliga pölen grått, sörjigt, slaskigt  isvatten som folk går förbi för att inte bli blöt om fötterna av.
För att dom får smutsiga skor.

Ett andningshål tack. Och en bänk där jag och Fröken Svår kan sitta och hålla hand tills den värsta vinden rasat förbi.
Där Herr Ångest kan gräva ner sig och Winnerbäck kan börja sjunga om hopp igen.

Och med steg som knappt nuddar golvet går jag mot sängen och viskar alldeles tyst för mig själv...

men imorgon ligger jag återigen tryggt i hans famn. Då skall jag våga andas igen.