Barnkalas. Inget som står på min tio i topp lista direkt. Ni som följer oss minns kanske Talibanens första barnkalas?
Kalaset from hell där det serverades mat och var en dresscode alá spetsklänningar.
Nearly killed me I tell you!

Igår var det dags igen. Prinsesskalas. Behöver jag säga att jag var livrädd?
Jag hade ungefär tusen ursäkter klara om vad jag kunde och inte kunde äta och varför. Thank god, serverades bara korv och kakor! Kakorna kunde jag skylla på laktosallergin.
(men ja, jag tycker tårta är äckligt)

Kalaset förlöpte dock väldigt smärtfritt den här gången. Tror inte det var en jävel som varken trodde jag skulle sno tv´n eller kidnappa några barn.
Undrar om det kan bero på att jag hade kjol och ingen spik i läppen?
Ibland får man ju lixom leka lite svensson även fast man kanske inte är riktigt där!

Människorna var trevliga, ungarna sockerstinna och obstinata. Lyckliga, fnissande, skrålande och stundtals vrålande.
Precis som det skall vara har jag för mig.

Med andra ord var det en jädrigt lycklig taliban som följde med hem efteråt. Eller ja, kanske inte lycklig ... för hon skrek som fan när vi skulle gå... men det lugnade sig två steg utanför huset :)

All in all - vi överlevde!
Men jag måste väl bara säga att jag bävar för nästa gång. Återigen. Ledsen folks... Jag är verkligen inte den där mamman som älskar att socialisera med andra barns mammor... Är jag kass nu bara för det?

Men jag bidrar med en liten bilddrop på en glad Taliban i alla fall! :)