Motala - Jag minns att det var nyårsdag. Första gången jag rörde mig uppåt i landet. 
Första gången jag hälsade på den flickan som nu i 15 år varit en av de ytterst få människor som villkorslöst faller under kategorin: Evig jävla kärlek och respekt. 
Det finns kärlek och så finns det kärlek. Och så finns det Eéa. 

Hon är den som kan be mig dra åt helvete, som kan säga åt mig att jag har fel och att jag måste ta och sansa mig - Utan att jag biter huvudet av henne och ber henne att köra upp något. 
Hon var den enda jag pratade med när de isolerade mig på den där slutna avdelningen den där gången för många år sedan. 
Hon var den som sade åt mig att jag skulle sluta vara så in i helvete rädd för ljuset ... Men just det där vet jag kanske inte om det hjälpte. 
Hon är den enda som organiserat polisjakt all the way från Gävle för att leta efter en trasig ungflickesjäl som hade tappat hoppet om livet...
Hon är den som alltid finns och älskar. Villkorslöst. Precis som mig.

Jag har med andra ord så jävla mycket att tacka henne för. Så jävla mycket! Från skratt till gråt, ångest och fånig lycka! Hon är kanske inte min bättre hälft .. men min lika hälft. Mitt älskade kräk, mitt überkeffo och min eviga kärlek.

Men Motala - första gången vi träffades efter att ha chattat på passagens chat "Basement" i några (4?) år var fantastiskt! 
Vi lyssnade på Siebenbürgen, drack jordgubbste och rullade i snöhögar... 
Det finns inte så mycket mer att säga när orden inte sträcker till ... mer än att jag är tacksam för att jag får ha henne i mitt liv.