Alltid när jag hör den här så ler jag lite och känner den där välbekanta värmen som sprider sig hastigt genom kroppen. Den kommer ofta lika fort som den går men kroppen reagerar på de välbekanta ljuden och för en stund faller tankarna en hel hög år tillbaka i tiden.

 

Jag ljuger om jag säger att det inte handlade om en pojke för det är klart det gjorde... 
Även fast det känns som hundra år sedan så var det fortfarande väldigt verkligt när det pågick.
En period trodde jag nog att han var en ängel. En sådan där som man inte kan leva utan. Man blir tom när personen inte finns i ens närhet längre.
Många år senare vet jag att det gick alldeles utmärkt. 
Det skall dock tilläggas att människan är oerhört saknad. 

Jag saknar det inrökta vardagsrummet, kaffekannan på bordet och alla timmarna vi kunde sitta på natten och prata. 
Men allt det där är en evighet sedan och han bor inte kvar där. Inte jag heller för den delen. 
Kanske ses vi igen, kanske inte. 



Men Tack -Du-, för allt du gav mig. Du kommer alltid ha en speciell plats i mig!