Det är konstigt vad man kan älska och längta efter en stad som man en gång så intensivt hatade.
Nu i eftertid har jag förstått att jag bara behövde pröva mina vingar. Flyga lite. Utvecklas. Lära känna mig själv. Hitta mig själv.
Om jag är helt i mål? Nej, det är jag inte. Inte på långa vägar.

Jag är nog den där typen som är lite för drömsk, lite för vilsen och en aningens lite för trasig för att någonsin kunna hitta alla de där pusselbitarna som jag har tappat under åren.
Men många har jag hittat. Skavda och nötta i kanterna. Men det är lätt att sätta dom på plats även fast man får rucka lite med vissa av dom.

En av bitarna är Strömstad. Hemstaden. Den staden som jag paniskt rymde ifrån för snart 10 år sedan.
När jag kastade mig in på kontoret på dåvarande jobbet, slängde fram min uppsägning och sade att det var slut. Finito. Jag är borta nu.
Så från att jobba 200 timmar i månaden och bo på 11 kvm på ett motellrum, 3 mil från närmaste stad så packade jag mina (få) resväskor och flyttade in hos en flicka i Göteborg 20 mil hemifrån.

De äventyr som väntade hade jag ingen aning om. Jag tog livet med en klackspark, dagen som den kom och levde från hand till mun.
Men någon gång kommer livet ikapp och man inser att: Helvete, det där var kanske inte så jävla smart!

Men man växer upp till slut. Man börjar inse. Man varvar ner. Man tar ett djupt andetag och frågar sig hur man vill ha sitt liv.
Skall man sitta kvar på samma plats och ruttna eller skall man försöka följa sina drömmar och hjärta?
Att uppnå den där jävla harmonin som alla pratar om?

Jag har insett med tiden... till trots för att det tagit mig 10 år, att Strömstad är hemma.
Strömstad med sina hav och klippor. Med sina turister, döda vintrar,skvallertanter och barn som fortfarande får vara barn och hundra andra saker ... att det är där jag hör hemma.
Jag har insett det - nu.

Men det tar tid. Tid att lära sig vad kärlek är.
Skillnad på hat och kärlek. För det är hårfin balansgång. Tro mig, jag vet. Jag har misslyckats många gånger!

Så även fast jag är den där typen som är lite för drömsk, lite för vilsen och en aningens lite för trasig så har jag hittat svaret och kanske den viktigaste pusselbiten.
Jag har hittat det som är hemma. Och därifrån är det jävligt mycket lättare att jobba sig vidare!

Så talibanen och karln har helt enkelt inte så mycket att säga till om from now on...för utan de är det inte ett hem oavsett! ♥