Jag och Hathor går way back. 
Ungefär så långt som tillbaka att jag var 14 år och trodde jag var världsmästare ...På allt! Miss Knowitall.
Inte visste man då att det krävdes ungefär 15 år till och en jävla massa livserfarenhet. 
Men så är det nog kanske för de flesta?! 

 

Anyhow - Hathor - Strömstad - och det startade på Ngoma. På den tiden världens bästa musikcafé.
Replokalar där det repades i 2000 decibel och en cafédel där vi överlevde på en jävla massa kaffe, gorbys piroger och svettiga ostmackor.Hello Skjörbjuggen!
Kanske var det all hembränt och PoPs som fick oss att överleva?

Jag vet inte hur många eftermiddagar, dagar och kvällar jag suttit i en svettig replokal fylld av manshormoner, skratt och en del jävlar anamma och ett visst antal svordomar...
De med sina intrument och decibel, jag med mitt block ihopkurad mot väggen. Lika njutandes som vanligt. 
Desto högre desto bättre och på något vis var det lite som att vara i en kokong. Skyddad. Onåbar.
Inne där bakom den isolerade dörren kunde ingen nå mig ... och just då var det så jävla lätt att vara lycklig. 
Ibland sov jag. Mitt i all decibel med musiken som huvudkudde.

 

Spelningar - på små ställen i skogen. Cafér, Pubar och div. andra konstiga ställen. 
Kanske inga publikrekord - men de hade lätt roligast spelningar i alla fall. 
Eller när Mäbe drack  stulen sprit ur askfatet till exempel... Det är ju en klassiker. Men hur tänkte de där kan man undra... Personalen då... Lämna ett gäng törstiga rockers i en välfylld bar som inte var i bruk. 
Men vi tackade och tog imot. 

Det finns en hel jävla massa annat jag skulle kunna skriva ... Om bilresorna. Eller festerna. Men det får räcka så. 
Bandet finns nämligen inte mer. Det smärtar en idag. Det var en era som tog slut när de lade ner. Förjävla synd faktiskt! 
Men jag lyssnar, minns, ler och så doppar jag fingret i kaffet och säger ... Äree diiitt kaffe elleeeerr? :))