Jag är en sådan där som har kylskåpsdörrar fulltejpade av minnen...

 
Även fast det kanske verkar så, så är inte alla dagar sådär skitfantastiska. Alla dagar är inte blå och alla dagar svävar jag inte på moln och tycker att livet är toppen. Livet är fortfarande komplicerat och jag är fortfarande jag. På gott och ont! 
Det finns fortfarande en jäfla massa orosmoln innan allt är i lås... och mitt i allt så gör det lite ont i hjärtat. 

Idag har det varit en sådan där dag. En sådan där dag då det gör lite ont att andas och man inte riktigt vet hur man skall hantera skiten. 
Man borde vara så jävla glad - helst hela tiden. För det är ju en dream come true. På alla vis.
Men mitt i den där lyckan ... för jag är verkligen genuint lycklig över flytten så känns det stundtals jävligt märkligt...

Vi snackar 8 år i Ghettot. Vi snackar om lägenheten där det skapats så jävla mycket minnen. Där jag träffat så vansinnigt många nya vänner. Där jag gråtit blod och skrattat tills jag nästan kissat ner mig.
Vi snackar om lägenheten där jag gick ungefär varje dag i nio månader och väntade på ett litet mirakel.  
Det här är miraklets barndomshem. Där hon skrattade första gången, lärde sig gå. Där hon lärde sig prata och digga till finsk musik.
Det kan inte annat än att kännas lite ... konstigt. Att bara lämna allting. Även fast det självfallet är till det bästa. Det är det ingen tvekan om. Och det är inget jag hellre vill. 
Jag önskar bara att det inte skavde så förbannat i hjärtat samtidigt.
 
Idag plockade jag ner allt som hängde på kylskåpet.
 
För jag är en sådan där som har kylskåpsdörrar och skåpsdörrar fulla av minnen. De känns så mycket närmare då.
 

Konsertbiljetter, teckningar, foton, anteckningar, recept och allt det där ... 
För varje del jag plockade ner så kändes det som att jag plockade undan en bit av mig själv. 
En bit av mig själv som är ett avslutat kapittel. Ett kapittel som aldrig kommer åter. Som är slut. 
Och det där med avslut är svårt. Jävligt svårt. Och det gör aningens ont.
Separation är svårt och jag har aldrig varit bra på att ta farväl. 
 
Av mina uppigenom åren jävligt många flyttar ...(jag tror det här kan bli min 25:e? ) så kommer det här bli den i särklass svåraste men den bästa. Det vet jag. 
Men jag tror jag måste acceptera smärtan det kommer föra med sig under vägen?!

Så just idag. Just idag är jag inte stark!
 
 


Kommentarer
Anonym

hjärtat, det svider lite men ibland måste man för att kunna släppa in nya saker. minnen finns alltid kvar! love you! <3

Svar: Du har så rätt, så rätt.. vem du nu än är?! ;) Kram....
Om Hondjuret

2012-07-23 @ 22:16:10
Mia

Förstår dina känslor. Likadana som jag när jag efter 12 år i Strömstad flyttade hem. Många händelser, platser och människor som nu är minnen att bära med sig. Kramen

Svar: Och hur känner du nu då? Vill du tillbaka till Strömstad? Men som sagt... som tur är - minnena finns alltid kvar! Kram!
Om Hondjuret

2012-07-26 @ 12:02:55
Marie

Och jag förundras än en gång hur du alltid lyckas skriva så otroligt fint, beskriva allt precis som det är och skriva så att jag känner igen mig själv så totalt????

Jag önskar att jag bodde lite närmare, så att vi faktiskt kunde ta den där koppen te tillsammans och småprata lite...kanske ta ett glas vin någon kväll och bara vara...

Du betyder...du är speciell i mitt liv även om vi bara sett en gång irl. Jag hoppas att det kan bli fler gånger :) och lite mer än sist vi sågs :)

många varma kramar till den finaste Elin jag känner <3 <3 <3


Svar: Älskade fina queen. Snart femton år. Det betyder. Annars hade det aldrig funnits.
Du är en bit av mitt hjärta. En av de bitar som gör hjärtat helt. I alla fall så helt det nu kan vara mitt i den där trasigheten du vet. *ler lite*

Och jag ser fram emot det där teét.. och vinet .. och kramarna.. Mer än du anar!

Många,många varma kramar och kärlek! <3
Om Hondjuret

2012-07-26 @ 12:28:04
URL: http://marieelisabet.blogg%2Cse


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0