Ghettot jag lärt mig att våga gå ensam runt i på nätterna...

 
 
Det är konstigt det där... När man får som man vill så är det inte riktigt bra endå. 
Eller jo, det är fel att säga. Det -är- väldigt bra. Det är overkligt. Det är skadat bra. Det är så bra att jag ständigt går runt och nyper mig själv i armen tills jag får blåmärken. Men fortfarande kan jag inte fatta det helt. 
Att drömmen slog in. Min dröm. Kanske allting bara är just det... en dröm?
 
Och samtidigt går jag runt och känner... saknad. Eller kanske inte saknad. Men vemod. 
Det som varit hemma i så många år skall lämnas för att aldrig komma åter.
Jag kommer sakna min utsikt. Jag kommer sakna kvällarna på balkongen med där glaset rött och titta ut över Gårdsten och alla ljusen.
Även fast jag vet att jag kommer få så oändligt mycket mer dit jag flyttar.
 
Men det känns allt konstigt det här. Inte kluvet, eller fel. Bara lite vemodigt. Och tomt. Så slutgiltigt. 
Jag är inte riktigt van vid drömmar som går i uppfyllelse och jag vet inte riktigt hur jag skall hantera känslan. 
 
Men jag skall ta mig god tid att säga hejdå till mitt Ghetto.
Ghettot jag lärt mig älska. Ghettot jag lärt mig att våga gå ensam runt i på nätterna. 
Säga hejdå till sjön där jag spenderat så många, många timmar... i ensamhet, sällskap, med vänner och en och annan kärlek. 
 
Att vända blad är nyttigt. Och fint. Men det skaver faktiskt lite i hjärtat nu. Jag trodde inte det. 
 
Godnatt mina vänner! 
 


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0