Jag förstår inte vad som har hänt med mina måndagar. Måndagar brukar vara den bästa dagen i veckan. Jag älskar måndagar. Jag längtar efter de, myser med de och har en lite överdimensionerad kärlek för de.
Det var innan det.
BR> Den här måndagen intet undantag från de senaste kan man säga. Om man bortser från att det började innan klockan ens var halv sju.
Lilla Talibanen har ont i örat och är en väldigt ledsen Taliban. Mamman känner sig sådär vanligt maktlös när det kommer till sjuk liten och väntar tålmodigt i kö på att komma fram till den där jäfla vårdcentralen.
Och så håller vi tummarna att inte tiden är precis då de skall in och fixa muttolajnen. Här gäller det att planera lixom.
Förrövrigt är jag lite rädd att jag kommer ha en sådan vaggande gåsgång ni vet, senare. Pinsamt.

I övrigt är det sol. Och Storm. Skitmycket vind. Kallt som fan. Det drar in på mina fötter. Trots stängda dörrar och fönster. Tack som fan Poseideon!

Som det inte vore nog där är det Michael Jacksson på radion och jag får lite ofrivilliga kalla kårar. Kan inte hjälpa det. Mannen har aldrig tilltalat mig. Varken hans musik eller hans person. Att han hade en begåvning skall jag dock inte neka till. Det hade han. Men nu är det ju så att alla inte kan gilla allt och allt det där...

Men om vi säger såhär då kanske: Jag flyttar min måndagskänsla till tisdag? Lurar livet lite?
Kan ni tänka Er? Det borde väl funka.
Så nu säger vi så. Söndag idag, måndag imorgon!

Dags för tvagning. Jag återkommer ikväll med förhoppningsvis bra nyheter om både mig och Talibanen!
Nu är det dags att väcka karln och se om han kan agera barnvakt ett par timmar!