...projekt: få bort cellförändringshelvetena...

För er som undrade ang. gårdagen och den fasansfulla upplevelsen kan jag säga att jag överlevt.
Det var V I D R I G T. Det gjorde skitont och jag kommer aldrig i mitt liv utsätta mig i vaket tillstånd för att få en tryckluftsmissil rätt upp i -youknowwhat- i 200km/h som bränner på vägen ut. Nejtack. Inte ens med en femma stesolid i kroppen.
Men jag Ö V E R L E V D E!

Kontentan:(som jag gillade)
När jag kom in lät det skitbra. Vi behöver bara ses på återkontroll en gång om året. När jag går ut härifrån idag blir det inget mer sådant här. Inga problem. Det är lugnt. Var inte rädd. Unt so weider...(stavning anyone?)

Kontentan:(så som den blev)
Under tiden jag ligger och gråter mina krokodiltårar och det pågår slakt inombords börjar sköterskan och läkaren viska. Dom fortsätter viska. Tittar, viskar, gör, viskar.
Jag blir färdig. Jag börjar klä på mig... och under tiden så viskar de. 

Innan jag gick lät avslutningsfraserna: Ja, om vi nu -kanske- (host, harkel) måste göra om det här.. så kommer vi göra det under narkos. Ifall vi måste ta bort mer. Men vi skall be de skynda på provsvaren så vi har de inom 2-3 veckor istället för de obligatoriska 6 veckorna.
Om jag känner mig lugnare? Nej, inte speciellt.
Dessutom har de inte fått bukt med inflammationen på äggstockarna som jag behandlades för innan jul så ... tja, jag känner mig helt enkelt lite orolig.

Fast om jag skall vara ärlig känner jag mest: Är jag förvånad? Det hade känts -typiskt- på något vis.
Men ni kan väl vara så snälla oc hålla tummarna ett par veckor eller så till dårå? Snälla?
Det känns som att jag kan behöva det!