Och vissa kvällar satt jag i hans famn och tittade på Poirot eller McGyver...

Jag minns alla gånger när jag var liten och mamma lurade mig med att det stod något knepigt djur utanför tvättstugedörren och där var ingen mindre än pappa. Jag minns så väl lyckokänslan som spred sig igenom kroppen. Värmen. Glädjeruset.

Vi reste mycket med tanke på pappas jobb. Tack vare honom har jag varit i både Ryssland, Island, Finland, Marocco och en del andra länder. Pappa var min hjälte. Mitt allt. Det är han fortfarande.
Han och mamma skildes när jag var 7. Då flyttade pappa till Oslo igen för att så småningom flytta ner till Thailand på heltid.
På 6 år pratade vi inte alls. Det var hemskt tungt. Det var en ständig saknad. En ständig undran. Vad hade jag gjort för fel?
Jag vet idag att det inte är så.. Men det har tagit väldigt många år.

Pappa bodde där nere i Thailand de sista 13 åren av sitt liv. Han jobbade ihjäl sig. Han hade för många sjukdomar. Det fanns ingen väg tillbaka. Han gick bort för snart 5 år sedan.
Det var den värsta dagen i mitt liv. Jag vet fortfarande inte vart han ligger begraven och jag vet fortfarande inte riktigt hur allt gick till. Det är ett av skälen till att min kropp skriker om att jag måste tillbaka. Söka svar. Få ett avslut. Gå i hans spår.

Min pappa var den starkaste, modigaste, klokaste mannen någonsin och jag önskar så förbaskat att jag kan bli som honom när jag blir stor!


Mamma då ja...

Mamma och jag har haft våra duster. Innan kunde jag nog klandra henne. En hel del.
Först nu när jag blivit mamma själv börjar jag förstå vad det handlade om. Det är inte alltid så himla lätt, helt enkelt!
Mamma blev just Mamma i en ålder av 19 år. Alldeles för ung kanske. Jag vet inte riktigt vad man skall skylla på. Men det har varit en turbulent barndom med många hårda ord men samtidigt vilkorslös kärlek.
En känsla där det ibland speglades av att rollerna var ombytta.

Det har varit mycket som har präglat mig att bli den jag blev idag. Vi har aldrig haft det där självklara mor/dotter förhållandet och jag tvivlar på att vi någonsin kommer få det. Att flytta hemifrån vid 14-års ålder var nog det smartaste jag kunde göra. Att börja om.. Att ta eget ansvar. Jag har lärt mig fantastiskt mycket av det. Samtidigt är det ingenting jag rekomenderar. Man är Inte vuxen när man är 14!

Idag har vi en fin och fungerande relation. Oftast. Den är vansinnigt skör och bräcklig men sköter vi våra kort rätt så är den underbar.
Hon är dessutom en alldeles underbar mormor till lilla skrot och vi hade inte kunnat få en bättre mormor.

Hon är den människa som trots allt fostrat mig, sett till att jag aldrig saknat varken mat eller kläder, den som tagit mig på semester, till tandläkaren och gud, vet vad..
Jag har henne att tacka för så vansinnigt mycket..