Det är en balansgång det här med hur öppen eller privat man får eller bör vara på sin blogg. Folk tänker olika. Jag själv är en periodare. Ibland vräker jag ur mig. Ibland är jag tyst som en mus. Inte allt behöver delas.

Nu har jag varit tyst länge nog.
Jag måste få berätta. Om Han. Det är så galet fint och jag är så galet kär.
Allt känns sådär vansinnigt rätt. Man svävar på moln, ler som ett fån och beter sig som ett allmänt retard.
Allt är som det skall med andra ord.

Han är min förlorade pusselbit. Den jag letat efter. Jag fann något jag saknat så länge när jag träffade honom.
Ingen är perfekt. Men han är bra jävla nära. 
Han får mig att känna mig som världens viktigaste. Finaste.
Jag kan inte direkt säga att det är något jag är van vid.

Som han skrev inatt: "Eller så är du bara en dröm". Det känns så. Precis så.
Som en dröm. Helt overkligt. För bra för att vara sant.

Hur vi träffades? Via en gemensan bekant som oxå spelar MafiaWars på facebook. Med andra ord är vi lika nördiga båda två. Thank god!
Jag är lycklig nu. Han gör mig till en bättre människa.
Och jag hoppas, hoppas att det är den här sagan som aldrig någonsin kommer ta slut!

Jag tror nämligen precis att jag träffat min prins!