Min vinter är i färd med att regna bort. Stora, tunga, blöta droppar som slår mot fönstret. Som tårar efter att man vaknat ur en mardröm.
Jag önskar att min vinter fick stanna kvar ett litet tag till. Ut februari. Jag är inte redo för vår ännu. Jag är just i färd med att bygga mig stark. Det kan inte komma en vår och förstöra det för mig nu!

Och jag hann aldrig lukta på nysnön som låg på trädgrenarna i år!

Kanske kan jag i år få lov att se fram emot att det blir sommar. Jag måste bara få lite tid att vänja mig vid tanken. Dra på mig några fler lager med kläder. Som solfaktor. Rätta till masken. Borsta av dammet på flipflopsen som endå aldrig får lov att vara på fötterna utan hamnar under vagnen.
Jag kommer alltid förbli ett barfotabarn.

Men som vanligt kommer våren först. Det gör den varje år Och varje år blir jag lika nedstämd. Det är som om det är en ständig påminnelse om allt som inte är rätt hos just mig. Jag kan inte förklara det bättre.

Nej, låt mig ha min vinter lite till. Låt mig andas in stjärnor och blåsa froströk några veckor till. Jag behöver det!


Förövrigt fick jag ett otrevligt besked innan. En viss någon är på krigsstigen igen och telefonen har snabbval på 112.
Jag orkar inte. Jag vill inte. Han skrämmer mig. Kommer det någonsin ta slut?


Jag säger godnatt nu. Tankarna skenar lika vilt som pennan och det börjar bli alldeles för sent! Godnatt mina fina!
Snälla, håll tummarna för min vinter nu!

Och bara så att ni vet så skriker min kropp efter en eldstad, en pojke, ett glas rött, grubblerier och ord som rispar sönder huden. På ett mjukt sätt. Det vore en ypperlig avslutning på kvällen!