Måndag morgon. Orolig i kroppen. Små nålar som pickar under huden. Odefinierbart. De där små sakerna ni vet.

Morgonkaffe.
Gosig taliban som tittar på film.
Stockholmaren sover fortfarande.

Och som ni ser har blomsterstalkern slått till igen. Trots mina alla Nej.
Det är inte bara blommor han stalkar med. Utan sms. Vad som kan kännas som 300 stycken om dagen. Och några obesvarade samtal på det.
Andra eller tredje veckan det håller på nu. Jag funderar på att byta nummer. Igen. Men jag informerar i sådana fall.

Mannen jag är skadat rädd för, som kan krossa hela min värld har flyttat några hus bort.
Jag vågar knappt vistas ute längre. Defenitivt inte med talibanen.
Det är lite mycket det här.