Jag tar helg nu. Lämnar lilla skrot hos mormor. Åker någonstans och andas. Jag vet inte i vilken stad ännu. Med vilka människor.
Det finns så många fina över allt. Tiden är begränsad.
Kanske slutar det med beslutsångest, ett block och en petflaska vin på centralen där jag kan betrakta människor och drömma mig bort.

Det resulterar nämligen ofta i det. Jag är väl inte riktigt som andra.
Jag njuter av den där ensamheten. Den där tiden ensam när man kan rensa hjärnan. Inte behöva vara rolig, inte behöva konversera.
Ja, jag gillar mitt eget sällskap ibland helt enkelt.

Men vafan, vi får väl se.
Jag antar att det slutar med att jag söndag morgon ligger i fosterställning. Förhoppningsvis på mitt eget köksgolv med blåmärken bredvid ögonen, adrenalinet fortfarande dunkande i kroppen och musiken sjungandes i öronen. Hög på livet.

Nu skall jag bara bestämma mig för om det kommer bli Cornelis eller någon annan som sjunger.

Men nu åker jag! Ha det finast älskade vänner och njut av ledigheten ni som inte åker på jobb!

Under tiden jag i panik sväljer ett par koffeintabletter, klär på mig och kammar håret. Samtidigt. Skrålar jag till den här. Gör det ni med vet ja!