Dagen har varit ett mindre kaos. Känslomässigt. Jag kan inte säga annat.
Oavsett vad folk säger så är det ett oroväckande besked att få.
Sedan att man som jag kanske inte direkt behöver börja planera musiken till sin egen begravning det är en annan femma.

Alla har vi olika sätt att reagera på och hantera saker.
Mitt sätt är oftast flykt. Att tro det värsta. Att lära sig förtränga.
Inget jag är stolt över. Det är nog kanske inga hälsosamma reaktioner.
Men lika fort som det kommer kan det gå över.

Just nu har jag börjat förlika mig med situationen. Se lite mer rationellt på den.
Det är tydligen många som får cellförändringar och det går oftast bra för dessa.
Jag får fokusera på det helt enkelt.

Det är säkert så simpelt.

Likt förbaskat blir det en gnagande oro. Ett sådant där: Tänk om.
Vad gör jag OM det skulle visa sig vara farligt?
Hur blir det med Liten?

-suck-

Hur reagerar Ni i liknande situationer?
Hur hanterar ni situationen framför allt?

Det är dags att sova. Det blir dagis för Liten imorgon.
Ingen feber idag och massa energi. Hon längtar tillbaks till vännerna!
Jag förstår henne!
Trots att vi har det vansinnigt mysigt så behöver vi båda lite tid ifrån varandra.

Själv har jag spenderat kvällen med "fisk" och det var lika trevligt som det brukar vara.
Han är bra den där. Har hjärna. Jag gillar det.
Man får ut något av samtalen.
Jag kan onekligen känna att det är något jag saknat på sista tiden. Att prata med folk som faktiskt har något innanför pannbenet!

Så tack "fisk", för att du förgyller mina kvällar! Och tack för fikat i AC tidigare idag!

Och tack alla Ni som kommenterar, tröstar, stöttar och finns på alla de vis ni kan!
Ni är fantastiska!

(och ja, jag försöker svara på Era kommentarer där ni själva kommenterat.. Kika tillbaka där helt enkelt!)