"Älskling, du har blivit en tjockis"

Förnedringstv på bästa sendingstid. Måndagkvällar. Måndagsångest. Och man har garanterat ätit för mycket under helgen. Är det inte mer regel än undantag så säg?

Så man tittar på den här skiten. Suckar, stönar och lovar sig själv att börja ett nytt och bättre liv. Igen. Precis som alla jävla söndagar och måndagar innan. Till trots för att man är (nästan) garanterad att misslyckas.
Precis som varje jävla vecka. Igen och igen och igen tills man är så trött på sig själv att man spyr.

Sedan läser man på facebook för ett par kvällar sedan att ett vännerpar tänker köra utmaningen sig imellan.
Hell yeah, tänker tanten på den här sidan datorskärmen. Faaan, vilken bra idé!
Skitpepp. Skitbra. Faaaan, vad bra det kommer gå braaa! Ingen tvekan.
De två samt mig och karln. Alla mot alla.

Jag är gud. Jag kommer vinna. Den HÄR gången lär det minsann inte bli några problem. Alls. Vadfasen. 8 veckor.
En piss i havet. Kommer inte ens märkas... Bara jag får vinna. Typ så.

Det är dag två idag. Jag funderar på att emigrera ett år eller så. Tills de har glömt det här. Jag är tjock. Så är det bara. För tjock för att orka träna. Jag orkar ju knappt tänka tanken ens.
Vad i hela friden skall jag vara så in i h-lvete kaxig för?
Det är väl ingen bra egenskap?!

Sedan är jag en så jävla dålig förlorare... Så jag vägrar ge upp riktigt ännu. Men förvåna inte om ni aldrig mer hör om det här.
Då skäms jag nog. Som en hund. Återigen.

Men jag tänkte verkligen försöka låta bli att ge upp det den här gången... Så jag går väl och tar en promenad i alla fall.