...den ena stranden som ligger 5 minuter undan lägenheten...

 

Här går jag runt - nästan som i en dimma. En dimma av lycka och huvudet bland molnen. Någon annan stans. 

Ungefär 20 mil. Nära havet. 
En lägenhet på andra våningen. Med nyrenoverat badrum. Den är våran nu. På riktigt. 
I alla fall så gott som. Nu skall vi bara skriva kontrakt och  få nycklar. Inflytt 1 juli. 
Även fast vi inte kommer flytta så tidigt. 
Jag har fortfarande ett jobb här samt att jag måste hitta ett nytt!

 

Men lägenheten är våran. Våran. Bara vår. 
Och det är äntligen dags att avsluta storstadskapitlet och vända blad.
Det känns lite sorgligt samtidigt som jag faktiskt vet att Göteborg finns kvar. Vännerna finns kvar. 
Det finns alltid ett rum eller en soffa om jag behöver komma bort.

Om jag nu någonsin skulle vilja det.

 

Nu gäller det att ta tag i allt det praktiska. Säga upp lägenheter, hitta jobb, dagis och skaffa det där jävla körkortet. 
Att bo mitt i skogen utan bussförbindelser är till och med lite för mycket för även mig. 
3 mil in till staden. Inget man traskar bara sådär. 

Så samtidigt som jag bara vill rusa runt som en jävla idiot på grönbete och skrika mig blå ... så skall jag försöka hålla huvudet kallt och stå stilla med fötterna på jorden. 
Trots att det just nu känns som att hålla tillbaka tio vilda hästar. 

En dröm har gått i uppfyllelse. Vi kan starta om. Jag har en helt annan möjlighet att ge talibanen den trygghet jag så desperat önskar att ge henne! 
Någon har hört mina böner - alla de där sena nätterna som blev till tidiga morgnar. Det är jag säker på. 

Snälla - låt det vara våran tur nu! 
Jag är så vansinnigt trött på att kämpa för precis varje andetag! 

Och tack, Tack - för att det faktiskt blev såhär. 
Just nu känns det så oerhört mycket lättare att andas!